Visst är det omoraliskt att skaffa barn ?

Vi kan dock inte åstadkomma detta genom externaliserade åtgärder. Med andra ord kan vi, varken genom denna idé eller med hjälp av verktyg, omvandla eller rekonfigurera världen i det syftet och samtidigt säkerställa det biologiska livets fortsatta kontinuitet. Och det kan i sig leta till en hyfsat rimlig kritik utav att exempelvis inte föda barn i relation till det.

Däremot finns det åtgärder som definitivt vidtagas för att minska lidande, men det kommer i sann meningen aldrig kunna utrotas om liv, om evolution, ska kunna fortsätta som process.

Detta förutsätter, som ett första och grundläggande steg, att mänskligheten kollektivt närmar sig det som i många traditioner världen över, genom historien, har kallats för ”upplysning”. Vi vandrar emellertid sakta men säkert i den riktningen, om än med vissa steg framåt och andra tillbaka. Men mer krig, mer konflikter, mer mörka tider, mer lidande, kommer att vara på den stigen.

Inga människor = inget lidande
När man är död spelar det ingen roll för en själv, men det borde ligga i allas intresse att ingen annan ska behöva lida.

Nej, det är inte rimligt att utrota lidandet. Det krävs i så fall extrema metoder.
Och några ungar mer eller mindre i världen spelar ingen roll.
Men det betyder ju mycket för dig på individnivå, om du väljer att skaffa en unge som du behöver ta hand om.
Det är befriande att man frivilligt kan avstå från att föröka sig.

Allting spelar en roll i ett kausalt sammanhang. För varje varelse innebär existensen, åtminstone här på jorden och inom våra till synes begränsande tredimensionella ramar, ofrånkomligen ett mått av lidande.

I slutändan handlar det om en moralisk fråga och, ytterst, om mänsklighetens överlevnad samt hur dessa två förhåller sig till varandra.

Det är därför jag tidigare gjorde det tämligen hårda påståendet att valet att inte föra barn till världen och att göra det aktualiserar två i särklass problematiska utfall:

1. Mänskligheten upphör som art.

2. Lidande undviks genom att inga nya människor föds.

Dessvärre går det att argumentera för att båda utfallen är moraliskt problematiska. Det första väcker frågan om det finns ett moraliskt värde i mänsklighetens fortbestånd, medan det andra aktualiserar frågan om huruvida undvikandet av lidande i sig kan rättfärdiga att framtida liv aldrig kommer till stånd.

Ja, personligen lutar jag dock åt spåret om interdimensionalitet.

Våra föreställningar om tredimensionalitet, och till och med fyrdimensionalitet, tycks mig vara otillräckliga utgångspunkter för att söka svaren.

Kanske är det inte primärt ut i rymden, bland stjärnorna, som vi bör rikta blicken, åtminstone inte med de tredimensionella eller fyrdimensionella verktyg vi för närvarande förfogar över.

Förvisso betraktar vi dessa som några av våra mest avancerade verktyg för att utforska universum och söka efter utomjordiskt liv, och med all rätt, givet ramarna för vad vi faktiskt kan undersöka och åstadkomma.

Men dessa verktyg, i ett större perspektiv, är möjligtvis synnerligen primitiva? Kanske motsvarar de rentav stenåldersredskap i förhållande till det fenomen vi försöker förstå.

Vad är det egentligen för ett val vi står inför?

1. Mänsklighetens fortlevnad.

2. Lidandets upphörande, åtminstone genom människans utdöende som art.

Tufft val

En viktig poäng i relation till det föregående inlägget är att även om människan skulle välja att aktivt bidra till sin egen utplåning i syfte att eliminera lidande, skulle detta utgöra en obetydlig åtgärd i det större perspektivet av lidande, betraktat över alla varelser och genom alla tider.

Människans utdöende skulle inte innebära lidandets upphörande för andra arter, utan endast att en av dess många bärare försvann. Att utplåna den egna arten innebär således inte att andra arter, vare sig de redan existerar eller kommer att uppstå i framtiden, befrias från lidande.

Det är just i detta förhållande som den verkligt grundläggande frågan om lidandets natur träder fram.

Personligen betraktar jag detta som en aspekt som, om man väljer att betrakta livet som en skapelse, onekligen ger upphov till ett relevant ifrågasättande av en skapares moral, och huruvida denna eventuellt präglas av brister eller rentav ignorans i förståelse utav lidande.

För även om vi skulle försvinna, skulle kaniner fortfarande kunna klämmas fast i sina hålor, rådjur fastna bland grenar och buskar och rävar hugga huvudet av fåglar, ofta till synes för nöjes skull.

Jordbävningar, tsunamier och vulkanutbrott skulle likaså fortsätta att inträffa, och asteroider skulle även i framtiden kunna kollidera med planeten, lika så sjukdomar och virus skulle komma.

Det verkar ju vara ett "högre syfte" det här med att "skaffa barn"? Eller detta inte.
"Liv" och detta överlag verkar ju inte alls handla om moral eller några känslor alls.

Det gör det inte. Den moral som tjänar sitt syfte för oss människor är trots allt blott ett medel, om än ett synnerligen viktigt sådant, för att inte bara minska vårt eget lidande, utan också potentiellt utsträcka vår moraliska hänsyn bortom oss själva, till en värld som redan är genomsyrad av lidande.

Det är inte helt olikt hur vi använder ett hus för att skydda oss mot kyla, vind och regn.

Och det är varför moral är väldigt viktigt.

Moral och medel innebär och leder till.
I just knew it❤️

Och bakom moralen finner vi det vi kallar kausalitet, det vill säga orsak och verkan.

Moralens funktion är, när den omsätts i handling, att åstadkomma en minskning av lidande eller, i bästa fall undvika det.

Överlag kan det inte vara omoraliskt eftersom utan människor finns inte moral.

På individnivå; ja det vore omoraliskt av t.ex. TS att skaffa barn just nu med en sån livssyn.

Så om du delar TS åsikt är du nog omoralisk om du låter förökningsdriften vinna. Man måste nog ha någon slags framtidstro för att det ska bli bra för barnet. TS handlar alltså moraliskt genom att inte skaffa barn, eloge till TS!

Skulle säga att det är moraliskt att skaffa barn om man har en ljus framtidstro, ett positivt sinne, bra partner och inte är luspank. Då kommer nog barnet få goda förutsättningar för att hantera livets sorger.