Mot bakgrund av dagens nyhet som skapat ramaskri i stugorna i vårt avlånga land; https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/jv52En/ryssland-ska-anordna-vm-forsta-vardskapet-sen-2022
Dagens besked om att Ryssland ska arrangera tyngdlyftnings-VM 2030 har knappast passerat obemärkt. Samtidigt räcker det att nämna ryska längdskidåkares återkomst för att delar av den svenska skidpubliken ska börja hyperventilera.
På Flashbacks vintersportsforum har domedagsprofeterna redan intagit sina positioner. Sponsorerna ska fly. Mästerskapen ska besudlas. Och tar en neutral ryss medalj står vederbörande tydligen på Röda torget och hyllar Putin innan vallateamet hunnit packa ihop skidorna.
Fantasin känner inga gränser. Inte heller den selektiva indignationen.
Att tilldela Ryssland ett internationellt mästerskap är en sak. Att låta enskilda ryska idrottare tävla under neutral flagg är en helt annan. Men i den svenska debatten tycks dessa frågor gärna kokas ihop till samma moraliska soppa.
Rysslands anfallskrig mot Ukraina är oförsvarligt. Punkt. Men sedan när blev kollektiv bestraffning en olympisk dygd?
Sedan när blev ett ryskt pass liktydigt med politisk lojalitet till Kreml?
Och framför allt: Varför ska en idrottare som uppfyller kraven på neutralitet hållas borta från startlinjen för handlingar som vederbörande varken beslutat om eller nödvändigtvis försvarar?
Den som aktivt stödjer kriget ska naturligtvis kunna stängas ute. Men den som vill porta ryssar oavsett individuell hållning får åtminstone ha den intellektuella hederligheten att erkänna vad man förespråkar: uteslutning på grund av nationalitet.
Det är lätt att slå sig för bröstet när principfastheten inte kostar mer än några ilskna tangenttryckningar.
Under tiden fortsätter herrarnas längdskidåkning att behöva det som varje världsidrott borde eftersträva: de främsta mot de främsta. Konkurrens. Rivalitet. Sportslig ovisshet.
Jag vill se Klæbo pressas av världens bästa motstånd. Inte se ännu ett startfält där nationaliteten avgör vem som över huvud taget får försöka.
Och nej, man blir inte Putinanhängare för att man vill se ryska längdskidåkare tävla. Lika lite som man blir anhängare av varje annan stats regering för att man välkomnar dess idrottare.
Avd: Konsten att ha två tankar i huvudet samtidigt.
Att fördöma Kreml är en självklarhet. Att tillskriva varje rysk idrottare personlig skuld för Putins krig är något helt annat.
Men fortsätt för all del att förväxla nationalitet med skuld och kalla det moralisk resning.
Att döma människor efter deras pass i stället för deras handlingar kräver varken mod, ryggrad eller någon större tankeverksamhet. Däremot en närmast imponerande förmåga att upphöja sina egna fördomar till oantastliga principer.
Och när argumenten väl tar slut återstår förstås den svenska paradgrenen: att klättra upp på sina höga hästar och missta utsikten för intellektuell överlägsenhet.
Det är trots allt betydligt bekvämare att sitta på en moralisk piedestal än att behöva tänka ett varv till.
Dagens besked om att Ryssland ska arrangera tyngdlyftnings-VM 2030 har knappast passerat obemärkt. Samtidigt räcker det att nämna ryska längdskidåkares återkomst för att delar av den svenska skidpubliken ska börja hyperventilera.
På Flashbacks vintersportsforum har domedagsprofeterna redan intagit sina positioner. Sponsorerna ska fly. Mästerskapen ska besudlas. Och tar en neutral ryss medalj står vederbörande tydligen på Röda torget och hyllar Putin innan vallateamet hunnit packa ihop skidorna.
Fantasin känner inga gränser. Inte heller den selektiva indignationen.
Att tilldela Ryssland ett internationellt mästerskap är en sak. Att låta enskilda ryska idrottare tävla under neutral flagg är en helt annan. Men i den svenska debatten tycks dessa frågor gärna kokas ihop till samma moraliska soppa.
Rysslands anfallskrig mot Ukraina är oförsvarligt. Punkt. Men sedan när blev kollektiv bestraffning en olympisk dygd?
Sedan när blev ett ryskt pass liktydigt med politisk lojalitet till Kreml?
Och framför allt: Varför ska en idrottare som uppfyller kraven på neutralitet hållas borta från startlinjen för handlingar som vederbörande varken beslutat om eller nödvändigtvis försvarar?
Den som aktivt stödjer kriget ska naturligtvis kunna stängas ute. Men den som vill porta ryssar oavsett individuell hållning får åtminstone ha den intellektuella hederligheten att erkänna vad man förespråkar: uteslutning på grund av nationalitet.
Det är lätt att slå sig för bröstet när principfastheten inte kostar mer än några ilskna tangenttryckningar.
Under tiden fortsätter herrarnas längdskidåkning att behöva det som varje världsidrott borde eftersträva: de främsta mot de främsta. Konkurrens. Rivalitet. Sportslig ovisshet.
Jag vill se Klæbo pressas av världens bästa motstånd. Inte se ännu ett startfält där nationaliteten avgör vem som över huvud taget får försöka.
Och nej, man blir inte Putinanhängare för att man vill se ryska längdskidåkare tävla. Lika lite som man blir anhängare av varje annan stats regering för att man välkomnar dess idrottare.
Avd: Konsten att ha två tankar i huvudet samtidigt.
Att fördöma Kreml är en självklarhet. Att tillskriva varje rysk idrottare personlig skuld för Putins krig är något helt annat.
Men fortsätt för all del att förväxla nationalitet med skuld och kalla det moralisk resning.
Att döma människor efter deras pass i stället för deras handlingar kräver varken mod, ryggrad eller någon större tankeverksamhet. Däremot en närmast imponerande förmåga att upphöja sina egna fördomar till oantastliga principer.
Och när argumenten väl tar slut återstår förstås den svenska paradgrenen: att klättra upp på sina höga hästar och missta utsikten för intellektuell överlägsenhet.
Det är trots allt betydligt bekvämare att sitta på en moralisk piedestal än att behöva tänka ett varv till.
__________________
Senast redigerad av Duvall 2026-10-25 kl. 17:47.
Senast redigerad av Duvall 2026-10-25 kl. 17:47.
