8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Jag ser inget märkligt i att grunden ändrades från misstänkt BGFS/MHBP till brister i omsorgen.

Att det inte fanns tillräckligt stöd för att mamman avsiktligt skulle ha framkallat symtom innebär väl inte att oron för Elsas hälsa och omsorgssituation automatiskt försvann?

Ett barn kan fara illa även när en förälder handlar i tron att det är för barnets bästa. Självklart måste även den nya grunden vara ordentligt utredd, men brister i handläggningen innebär inte automatiskt att den bakomliggande oron var obefogad.

Och eftersom du tar upp det påstått felaktiga näringsdroppet igen: Vet du om Victoria har gjort en separat IVO-anmälan om just den behandlingen eller vänt sig till patientnämnden? Jag har fortfarande inte sett någon uppgift om det.

Så förklara för oss vad det är för omsorgsbrister som Victoria hade och hur hon har ändrat sig för att upphävandet av LVU skulle vara befogat.

Du skriver själv det avgörande: “Självklart måste även den nya grunden vara ordentligt utredd.” Precis. Det är hela min poäng. Den nya grunden utreddes aldrig.

Det märkliga är inte att grunden ändrades. Det märkliga är hur:

• Ändringen kom dagen före förhandlingen, i ett yttrande från nämndens ombud (JO-anmälan, p. 2.4.3–2.4.4).

• Nämnden utredde inte, och tog inte ställning till, om frivilliga insatser kunde räcka för den nya grunden (p. 1.2.2).

• Domstolen förelade inte nämnden att komplettera utredningen (p. 2.4.5).

• Alla åtgärder som hade beslutats för en “akut fara” och misshandel, ett brev i veckan och hemlig vistelseort, fanns kvar oförändrade.

Socialtjänsten hade själv skrivit att frivilliga insatser, som utredningshem, var aktuella vid brister i omsorgen, men inte vid misshandel (p. 4.1.1). När grunden blev brister i omsorgen borde det alltså ha prövats, enligt socialtjänstens egen bedömning. Det gjordes inte.

Och du har rätt i att brister i handläggningen inte bevisar att oron var obefogad. Men LVU kräver mer än befogad oro. Det kräver en påtaglig risk som har utretts, och att tvånget är det minst ingripande alternativet. En oro som aldrig har utretts kan inte motivera ett års tvång.

Om droppet: det är inte “påstått” felaktigt. Elsas behandlande läkare bekräftade i förhör i förvaltningsrätten att droppet bara motsvarade cirka 40 procent av näringsintaget, och att det felaktigt angetts i både journalanteckningar och orosanmälan att det täckte i princip allt (p. 2.6.2). Uppgiften lämnades också in till kammarrätten av nämnden själv, i ett yttrande i september 2025 (p. 2.5.2). Det är alltså vården och socialnämnden som har bekräftat felet, inte föräldrarna.

Om IVO och patientnämnden: jag vet inte om Victoria har gjort en separat anmälan om just droppet. Men frågan spelar ingen roll för om felet fanns. Det har vården redan bekräftat, och en uppgift blir inte mer sann av att den anmäls.

Och jag vill påminna om hur det gick när hon ifrågasatte vården tidigare: det beskrevs som en konflikt med vården och användes emot henne.

Precis, och det är just här som systemriddarnas luftslott spricker. För om det “bara” handlade om brister i omsorgen, hade det aldrig kunnat motivera så hårda umgängesbegränsningar i nästan ett år, och i princip total isolering av Elsa under ett drygt halvår.

De borde läsa på om hur LVU fungerar, och hur socialtjänsten normalt arbetar vid ett LVU enligt 2 § på grund av brister i hemförhållandena.

Vården enligt LVU ska vara tillfällig, och målet ska från första dagen vara att barnet ska återförenas med sina föräldrar. Placeringen ska utformas så att barnets relation till föräldrarna och resten av familjen bevaras och främjas. Umgänget får bara begränsas enligt 14 § LVU om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården, och att hålla vistelseorten hemlig för föräldrarna är något av det mest ingripande som finns. Det används normalt när det finns risk för att föräldrarna ska föra bort barnet, eller för hot och våld.

Vid brister i omsorgen är grundtanken det motsatta: föräldrarna ska få stöd och möjlighet att förändras, och umgänget ska vara en del av vägen tillbaka. Europadomstolen har dessutom slagit fast flera gånger, bland annat i mål mot Norge, att långtgående umgängesbegränsningar som försvårar en återförening kan kränka rätten till familjeliv.

Så man isolerar inte ett barn på det där sättet för att föräldrarna anses ha rapporterat matintag fel. Den isoleringen var byggd för en misshandelsanklagelse, som domstolen själv avfärdade som grundlös. Ändå fick den stå kvar.

Jag förstår fortfarande inte hur de får ihop det till att det här var ett korrekt förfarande, när det går emot i stort sett allt som gäller för hur ett LVU enligt 2 § ska fungera.

Du verkar legitimera ett lagstridigt agerande från socialtjänstens sida. Om det “bara” hade handlat om brister i omsorgen i hemmet, hade man aldrig haft kvar så hårda umgängesbegränsningar.

Du verkar tro att vården och socialtjänsten får göra precis vad de vill mot en förälder som de inte kommer överens med. Men det tillåter inte lagen. Det som har hänt är att socialtjänsten har brutit mot lagar och regler, och gått emot sina egna riktlinjer.

Till systemriddarna: “Det fanns en oro” är inte ett skäl

I inlägg efter inlägg återkommer samma mening: “Det fanns en oro.” Som om det avgjorde saken. Som om oro i sig kunde motivera att ett barn hämtas av polis, placeras på hemlig ort och i nästan ett år får träffa sina föräldrar i princip bara via ett brev i veckan.

Låt mig förklara hur det faktiskt ska gå till:

Oro är startpunkten, inte slutsatsen.
En orosanmälan är en signal om att något kan vara fel. Den ger socialtjänsten skyldighet att undersöka saken.

Ordningen är:

1. Det kommer in en oro.

2. Socialtjänsten utreder.

3. Utredningen visar om oron stämmer.

4. Först då bedöms vilka insatser som behövs.

I Elsas fall vändes ordningen på huvudet. Oron kom in på morgonen, och samma dag var Elsa omhändertagen. Utredningen kom efteråt, och den prövade aldrig sin egen utgångspunkt, enligt Lex Sarah-rapporten. Oron blev beviset för sig själv.

Socialtjänsten måste utreda föräldrarna.
Det är inte valfritt. När ett barn kan behöva skydd ska socialtjänsten utreda barnets situation, och i den ingår att bedöma föräldrarnas förmåga. Vad gör de bra? Vad brister? Vad kan förändras med stöd?

I Elsas fall hoppades det över:
• Det fanns ingen utredningsplan, vilket ledningen själv har bekräftat.

• Det gjordes ingen föräldraförmågebedömning. Mamman bedömdes bara utifrån hypotesen om att hon rapporterade symtom fel.

• Pappan bedömdes inte alls. Kammarrätten ansåg att det saknades skäl att utreda honom, eftersom han inte ansåg att mamman brustit i omsorgen.

Det är en påtaglig risk som ska visas, inte en oro.
LVU enligt 2 § kräver att det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas på grund av brister i omsorgen. Det är socialnämnden som ska visa det, inte föräldrarna som ska motbevisa det. Risken ska grunda sig på konkreta omständigheter, inte på misstankar, farhågor eller “det kan ju vara så”.

Vad fanns i Elsas fall?
• En misshandelsanklagelse från en läkare som aldrig hade träffat Elsa. Förvaltningsrätten slog fast att den var grundlös.

• En uppgift om att droppet täckte hela näringsbehovet. Elsas egen läkare har bekräftat att det bara täckte cirka 40 procent, och att uppgiften var fel i både journalen och orosanmälan.

• En ny grund, brister i omsorgen, som lades till dagen före förhandlingen, utan någon ny utredning.

Det är ingen påtaglig risk som har visats. Det är en oro som aldrig utreddes, och som fick finnas kvar för att ingen prövade den.

Och umgänget?
Umgänget får bara begränsas om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården (14 § LVU). Hemlig vistelseort används normalt när det finns risk att föräldrarna ska föra bort barnet, eller för hot och våld. Inget av det fanns här. Begränsningarna beslutades för en misshandel som domstolen sedan avfärdade, och de fick stå kvar ändå.

“Det fanns en oro” kan motivera en utredning. Det kan aldrig ensamt motivera att ett barn skiljs från sin familj. Och när oron blir det enda beviset, då är det inte längre barnskydd. Då är det godtycke.

Vad har egentligen framkommit om Elsas förmåga att äta före placeringen?

Läckberg har, när hon uttalat sig för familjens räkning, beskrivit att Elsa hade svårt att äta vanlig mat. Samtidigt berättar Maria Ridderstedt i Kaliber att Elsa till en början främst ville äta havreyoghurt i jourhemmet, men efter en tid började prova små portioner av samma mat som de andra åt. Det fungerade bra, hon verkade uppskatta maten och beskrevs dessutom som en glad och pigg flicka.

Jourfamiljen hade också fått i uppdrag att kartlägga vad Elsa kunde äta och motivera henne att äta vanlig mat.

Här finns en intressant motsättning. Föräldrarna uppger att vården aldrig uppmanat dem till detta, medan vården beskrivit att de omfattande symtom som mamman rapporterade gjorde det svårt. Det har även framkommit uppgifter om att symtomrapporter inte alltid nådde vården i tid.

Frågan är därför vilken bild av Elsas tillstånd vården faktiskt hade fått, och hur den påverkade de medicinska bedömningarna.

Du får gärna lägga ut domen igen, Kurt, eftersom den gamla länken inte verkar fungera, eller citera de relevanta delarna av läkarnas uppgifter. Har uppgifterna om droppet verkligen varit felaktiga ända sedan Elsa var två år?

Att det förekommit felaktiga journaluppgifter om droppets omfattning är naturligtvis allvarligt. Men en felaktig journaluppgift innebär inte automatiskt att själva behandlingen varit felaktig. Det avgörande är om uppgifterna påverkade de medicinska bedömningarna och ordinationerna.

Om mamman menar att Elsa under flera års tid fått en allvarligt felaktig näringsbehandling, tycker jag att det är rimligt att fråga om hon begärt en särskild medicinsk granskning av just detta. Har hon anmält den misstänkta felbehandlingen till IVO eller vänt sig till Patientnämnden? Och vad har en eventuell granskning i så fall visat?

Föräldrarna har varit mycket aktiva i att ifrågasätta vården och myndigheternas agerande. Därför tycker jag att det är särskilt anmärkningsvärt att det fortfarande är oklart hur just påståendet om flera års felaktig droppbehandling har utretts.

Jag kommer inte att lägga ut domarna. Elsas riktiga namn står i dem, och det tänker jag inte sprida. Men den mesta informationen som är relevant här finns i Centrum för rättvisas JO-anmälan, som är offentlig och finns på deras hemsida. Där återges domarna och läkarnas uppgifter, och Elsas namn är maskerat. Jag hänvisar till punktnumren nedan, så att du kan kontrollera själv.

Vad visste man om Elsas förmåga att äta före placeringen?
Enligt JO-anmälan (p. 2.1.2) hade Elsa näringsdropp och åt “en begränsad mängd vanlig mat”. Det stämmer med vad Läckberg har sagt. Och det stämmer också med vad som hände i jourhemmet: först havreyoghurt, sedan små portioner. Det är en gradvis ökning, inte ett barn som plötsligt äter normalt.

Motsättningen du pekar på har en enkel förklaring. Enligt JO-anmälan (p. 2.5.1) hade föräldrarna hela tiden utgått från att Elsa fick 100 procent av sin näring via droppet. Det var också vad som stod i journalen och orosanmälan. Varför skulle föräldrarna pressa ett sjukt barn att äta, om vården sa att droppet täckte allt? Och varför skulle vården uppmana till det, om den själv trodde detsamma? Dessutom hade föräldrarna själva velat sänka droppet och öka den fasta födan, och JO-anmälan nämner journalanteckningar som stöder det. Det var just det jourhemmet sedan fick i uppdrag att göra.

Har uppgifterna om droppet varit fel sedan Elsa var två år?
Det vet jag inte. Enligt JO-anmälan uppmärksammade en specialistläkare, efter att ha gått igenom journalerna, att Elsa “under lång tid” kan ha ordinerats för lite näringsdropp. Hennes behandlande läkare bekräftade sedan i förvaltningsrätten att droppet motsvarade cirka 40 procent, och att det felaktigt angetts i både journalanteckningar och orosanmälan (p. 2.5.1 och 2.6.2). Hur länge felet funnits kan bara journalen visa.

“En felaktig journaluppgift innebär inte automatiskt att behandlingen var fel.”
Det håller jag med om. Men i det här fallet påverkade den felaktiga uppgiften något avgörande: bedömningen av föräldrarna. “Diskrepansen” mellan rapporterat intag och vad Elsa borde ha fått i sig byggde på att droppet täckte allt. Uppgiften stod i orosanmälan som låg till grund för omhändertagandet. Och enligt JO-anmälan (p. 2.6.5 och 4.2.4) behandlade domstolarna aldrig den nya uppgiften om droppet när de bedömde varför Elsa blev bättre.

Har mamman anmält felbehandlingen?
Om en separat IVO-anmälan om droppet vet jag inget. Men frågan har tagits upp, och på högsta tänkbara nivå: i domstol. Föräldrarnas ombud lämnade i september 2025 in ett yttrande till kammarrätten om just droppet, och om att LVU inte får användas för att vården ska ompröva sin egen tidigare behandling (p. 2.5.3). Kammarrätten tog knappt upp det.

Så frågan är inte varför föräldrarna inte har drivit frågan. Frågan är varför ingen av instanserna prövade den, när den lades fram.

Och om “symtomrapporter som inte nådde vården i tid”: var kommer den uppgiften från? Den har jag inte sett i något av de dokument jag har läst.

• Verbala utbrott och skrik: Elsa beskrev själv i de granskade breven till sina föräldrar att jourhemsmamman skrek på henne.
• Kränkningar inför utomstående: Legitimerad vårdpersonal som träffade Elsa i samband med hennes medicinska behandling bevittnade personligen händelser där jourhemsmamman kränkte flickan.
• Oro för dolda missförhållanden: Beteendet inför vårdpersonalen var så pass grovt att de skickade in en orosanmälan till socialtjänsten. Sjukvårdspersonalen uttryckte i anmälan en stark oro för vad som potentiellt hände bakom stängda dörrar när inga utomstående var närvarande.
Sen att jourhems mamman tvingades Elsa att be för annars skulle djävulen ta henne gör dessa uppgifter rätt osannolika...så du får gärna länka till dessa uppgifter och från vem dom kommer... helheten är viktigt o saklig debatt är ännu viktigare...

LVU-kampanjen som började omkring 2021 beskrivs av Försvarshögskolan:
LVU-kampanjen belyser sårbarheter i samhället

Den så kallade LVU-kampanjen exponerar en omfattande sårbarhet i det svenska samhället i form av avsaknaden av tillit mellan svensk offentlig förvaltning och vissa invånare – vilket i sin tur exploateras av utländska aktörer. Det är en av slutsatserna i en ny rapport, som också pekar på att den svenska och internationella dimensionen av kampanjen inte går att separera.
[…]
Ett av de mest tongivande narrativen i kampanjen handlar om att omhändertaganden enligt LVU baseras på lösa och felaktiga grunder, och att socialtjänsten och svenska myndigheter specifikt riktar in sig på att omhänderta barn med utländsk bakgrund och muslimsk trosuppfattning – samt att detta utgör en form av strategi. Ett annat centralt narrativ är att omhändertaganden enligt LVU likställs med en form av kidnappning och att svenska offentliga institutioner därmed kidnappar barn – och framför allt muslimska barn.
[…]

https://www.fhs.se/arkiv/nyheter/2023-04-27-lvu-kampanjen-belyser-sarbarheter-i-samhallet.html

Kärnan i propaganda är att gång på gång upprepa samma budskap. I tråden ser vi hur några få användare systematiskt upprepar LVU-kampanjens narrativ. De flesta andra bryr sig inte, några försöker nyansera diskursen men tröttnar till slut och gör något annat istället. En del, och här har vi problemet, tror på de ständiga upprepningarna och dras med in i narrativet.

Mediernas klavertramp i Fallet Elsa är flerfaldigt olyckligt: 1) Det skrämmer människor från att söka vård för sina barn, 2) det spelar LVU-kampanjen rätt i händerna och 3) det lämnar barn med LSS-insatser fortsatt skyddslösa.

För att gå vidare med punkt 3:
Det som medierapporteringen helt missar är det lagstadgade ansvaret hos LSS-utföraren. Enligt LSS och patientsäkerhetslagen är personal och verksamheter skyldiga att genast dokumentera och rapportera missförhållanden till vårdgivaren. Att i efterhand – när barnet väl har omhändertagits enligt LVU – gå ut i medier och klaga på mångåriga missförhållanden i vården håller inte juridiskt. Om bristerna var så allvarliga, varför gjordes inte de obligatoriska rapporterna och Lex Sarah-anmälningarna när det faktiskt skedde?

Herregud vad hajvardag håller på och kokar ihop en massa skrönor och hittepå.

Elsa har helt klart fart illa av att hamna på jourhem. Jocke har inte frysts ut av Victoria. Vården är de som har misskött sitt jobb. Det anns ingen seriös oro om misshandel. Det har ännu inte framkommit vad det är för någon omsorgsbrist Victoria och Jocke besatt och vad de har gjort för att inte besitta den bristen något mer.

Joacims “omsorgsbrist” var att han inte höll med om att Victoria misshandlade Elsa genom onödiga sjukvårdsinsatser. Men det var ju precis vad förvaltningsrätten själv kom fram till, när den avfärdade misshandelsanklagelsen som grundlös. Ändå ansåg samma domstol att bristerna i omsorgen även gällde Joacim, eftersom han “står bakom Victoria”. Och kammarrätten ansåg att det inte fanns skäl att utreda honom, eftersom han inte ansåg att Victoria hade brustit i omsorgen.

Joacim hade alltså samma uppfattning som domstolen, och straffades för det.

Det är helt bisarrt att en svensk socialnämnd kan fatta beslut om så hårda umgängesbegränsningar på ett så tunt underlag.