Bästa maffiafilmen?

Hur trovärdig är denne Michael Franzese då?
Det finns ingen risk att han sitter och målar upp vissa delar av eget intresse och likaså tonar ner andra saker av eget intresse, osv?

När jag lyssnar på honom får jag lite bilden av att han gärna vill synas, höras och få allt att låta så sensationsartat, om ni förstår hur jag menar.
Det i sig ger mig lite halvt röd flagg, om man dessutom sitter och gör det på youtube som någon slags business.

Rätta mig gärna om jag har fel.

The Departed är jävligt bra.

Men utan italiensk maffia ser jag inte det som en riktig maffiafilm.

Mer en lokal "maffia" då, som inte utifrån kultur eller någon kod om tystnad har tagit sin makt, utan att det har blivit så som ett sätt att slå tillbaka mot andra kriminella grupper.

Italiensk maffia är den enda som har en hel kultur bakom det, och hur det väver in i hela livet och familjen, med egna uttryck och en hel värld som öppnar upp sig om man vill sätta sig in i det. För att inte tala om alla smeknamn/öknamn på medlemmarna!

Medan andra maffior enbart bygger på pengar, makt och våld.

Rysk maffia är för kall och för opersonligt. Mer en industri utan mörk humor och personlighet, eller en egen mytbildning kring det.

Drogkarteller och maffior av det slaget är för våldsamma och knäppa, dessutom är knark tråkigt som affärsrörelse, för att man ska orka bry sig om någon specifik individ som att man kan följa det så som man kan följa en Tony Soprano med värme i det, eller att se Joe Pesci som en märkligt mörk, skrämmande och samtidigt humoristisk Tommy eller Nicky.

Har en teori om varför Italienska maffian, eller rättare sagt Italienamerikanska maffian slår så högt i mångas ögon som är normalt västerländskt funtade, rätta mig om jag har fel.

Dom är katoliker, familj är helig, inte som Mexikansk maffia som svartskallar ser upp till för dom begår overkill, rysk maffia likaså.

Italienare beskrevs av Nixon som (nu parafraserar jag) hjärtliga, härliga människor men har inte huvudet riktigt skruvar på rätt.

Alla älskar ju dom karikatyriska karaktärerna från filmerna med lite handikapp, Jonny two times som säger allt två ggr, eller fat Tony som är.. ja fet, eller så har dom en stor konstig näsa.

Verkar ju stämma med bilden man får i verkligheten av folk i mainstream som varit inblandad, däribland MF, som antagligen överdriver lite och tonar ner en del, men han säljer ju vin och odlar kulten att Cosa Nostra är just familjegrupper och respekt, moral och regler är noga, annars hade nog i ärlighetens namn ingen gillat dom.

Mexikanska maffian (oavsett vad sanningen är) framstår som retarderade psykopater vilket dom bevisar gång på gång.

Judiska maffian (murder inc) pysslade mest med mord och sprithandel. var troligen störst men minst känd av uppenbara orsaker, skrivs sällan om dom.

Men skådisarna är lite för duktiga och karismatiska för att framställa maffian som en grupp busar, man känner ju man gillar många av dom, och tydligen tog man in en del folk som var "connected" för biroller, rådgivning och annat för att göra det mer genuint, resultatet är ju fantastiskt minst sagt.

Suburra!

Allt ni nämnt är äldre filmer med riktiga skådespelare. Jag kan själv inte nämna något i nutid som är i samma klass. Man får vara glad för dessa mästerverk som nämnts i tråden. De flesta kan säkert hitta en eller flera filmer de gillar bland dem.

Förutom de många bra filmer som redan har nämnts, som Gudfadern 1 & 2, GoodFellas, Scarface, Casino, A Bronx Tale, Carlito's Way, The Long Good Friday, King of New York, Once upon a Time in America, De omutbara, The Departed, med flera, så skulle jag även lägga till Eastern Promises från 2007. Jag skulle inte klassa den sistnämnda som den absolut främsta någonsin, men jag tycker den helt klart hör hemma på en topplista.

MF var extremt upprörd över den ökända scenen som är en tagning där Henry Hill går in bakvägen på någon krog med sin tjej.

Enligt MF var inte Henry så pass respekterad att han skulle få gå in den vägen

Hoodlum från 97 är en fin liten smått bortglömd gangsterfilm.

https://www.imdb.com/title/tt0119311/?ref_=fn_t_1

Ja!

Har man sett intervjuerna med Henry Hill som finns på YT, inser man man vilken inbillningssjuk nolla han var, hela han bara osar av desperation av att vara någonting han egentligen aldrig var.

Jag tar Ray Liottas Henry Hill till mitt hjärta och ser honom som en egen figur, och som är hela HH, till skillnad från den där i verkligheten.

Jag håller helt med dig i det du skriver.
De flesta begriper ju att i princip alla filmer baserade på verkliga händelser innehåller fiktion och är överdrivna för underhållningsvärdet.

Tycker bara att det är kul att MF är så pass upprörd över detta.
Han framstår nästan som avundsjuk när han pratar om filmen och hur Henry Hill framställs.

IceMan sågade han också vid fotknölarna.
IceMan var ju en riktig mytoman.