orosanmälningskulturen och socialtjänst

Hemtagningsförhandling nu på fredag den 23 oktober.

Det är otroligt svårt när det inte finns hårda fakta att ta på. Vid förra förhandlingen ansåg kommunens advokat att han skrev maniskt när han bemötte varje påstående i detalj, ett och ett. Hur man än gör så har man ändan bak, som det heter.

Han har förstått att när narrativet väl är satt så blir det jobbigare för kommunen att ändra sig för varje dag som går. Kommunen har mer att förlora för varje dag som går också. Det är den biten jag tycker folk behöver veta mer om.

Och mailväxlingen med kommunen är hur viktig som helst. Hur de svarar, hur de inte svarar, vad man får ut och vad man inte får ut. För ställer man frågor i själva ärendet och de inte kan bemöta dem så säger det mer än väldigt mycket annat.

Annars hade han bara haft att förlora på att skriva till kommunen. Hade det varit lätt för dem att bryta ner det han skriver och svara på frågorna så hade de kunnat göra det.

Och en frisk kommun och ett friskt samhälle borde väl bli glada om det kommer fram att en förälder inte är lika illa som den bild som målats upp. Alla skulle tjäna på det. Inte minst barnet.

Jag hjälper honom med att lägga pusslet, gå igenom saker och söka hjälp här och där. Stort tack för att du svarar förresten.

Han känner sig så ensam i det här. Han säger ibland att det är det värsta av allt. För just den biten kanske aldrig mer går att reparera. Tilliten till samhället och människor.

Han funderar nog på att byta advokat till en jurist. Han har en advokat nu som han såg på TV4, men hon har svarat honom att hon inte sätter sig in i detaljerna förrän det bara är någon dag kvar till förhandlingen. Och detaljerna är hela grejen i det här.

Och som man ser här skuldbeläggs föräldrar om de ens BLIR OROLIGA eller illa berörda av anmälan och anklagas för att då måste de vara skyldiga. Samma resonemang som under häxprocesserna.
Pappan anklagas också för att han "måste vara skyldig" för att han anmäler biblioteket.

Fp

Inget du behöver tacka för 🤗
Bra, säg åt honom att aldrig ge upp hur och än jobbigt det är och känns som och han är inte ensam. Som du såg i min förra post så känner jag 2 familjer som går igenom samma och dom delar din väns uppfattningar. Det har blivit trauman för samtliga och dom har inge som helst förtroende för varken samhället eller systemet.

Skrev maniskt!? Dom försöker greppa efter minsta lilla grässtrå. Oprofessionella och ohederliga som dom är.

Och vilken jävla ”mamma” då som tycker att det är bättre för pojken nu 🤬

Dom verkar jobba så här i dom flesta kommunerna tyvärr. Tycker det är lite komiskt att dom så gärna vill förneka dessa okynnes LVU’n när dom motbevisar gång på gång att det folk har sagt i flera år nu inte är nån desinformation.

Drygt svar av advokaten. Även fast dom bara verkar få några ex antal timmar så borde det ju kunna gå igenom frågor och kunna fila på svaret en tid innan.

ja du... hur mycket mer "dömd" kan du bli än att du blir av med dina barn med "oro" som grund, på obestämd tid. Det kan dessvärre hända vilken svensk barnfamilj som läget ser ut.

Snarare hade nog samhället fungerat bättre ju mindre socialtjänsten blandar sig i. Så pass illa fungerar det inom socialtjänsten.

Problemet är processen vid LVU. Socialtjänsten är ensam regissör och får klippa filmen som de vill. Domstolen, de juridiska ombuden och socialnämnden får se socialtjänstens “director’s cut”. Råmaterialet, alltså journalanteckningarna, mejlen och underlaget som utredningen bygger på, följer inte automatiskt med. Den som vill se det får själv begära ut det, och de flesta familjer vet inte ens att det finns.

Och även råmaterialet är redan klippt. En utredning består av återgivna samtal, inte av inspelningar. Det är den utredande socialsekreteraren som väljer vilka frågor som ställs, vilka svar som skrivs ner och med vilka ord. Det som inte skrivs ner finns inte.

Familjen får visserligen yttra sig över utredningen innan den går vidare. Men de yttrar sig över den klippta versionen. De kan inte kommentera det som aldrig kom med.

Det innebär stora rättssäkerhetsbrister. Domstolen dömer på den information som socialtjänsten har lagt på bordet, och om den är vinklad eller ofullständig blir domen det också.


Det som behövs är inte svårt:

1. inspelade samtal med vittnen och referenspersoner

2. att primärkällorna följer med utredningen till domstolen

3. en oberoende granskning av underlaget innan tvångsvård beslutas

Då kan domstolen se hela filmen, och inte bara regissörens version.

Fram till dess kan vi inte lita på ett enda LVU är lagligt och korrekt.

vad har jag hittat på? att statistik ifrån knäppa kvinnor kommer ifrån knäppa kvinnor likt dig, om man nu kan kalla dig kvinna då det är tveksamt

Det är inte lätt att skydda barn från allt ont. Hela tanken med orosanmälningar är att samhället ska kunna reagera redan vid misstanke om att ett barn far illa. Man behöver alltså inte kunna bevisa att något har hänt för att göra en anmälan. Mycket av det som barn utsätts för sker dessutom i hemmet, utan insyn från omgivningen vilket gör det svårt att komma åt.

Till er som kritiserar systemet: hur skulle ni vilja att det fungerade i stället?

Att felaktiga bedömningar och ingripanden kan förekomma råder det ingen tvekan om. Det är allvarligt när familjer drabbas felaktigt, och myndigheternas arbete måste kunna granskas och ifrågasättas. Samtidigt är det svårt för utomstående att bedöma enskilda fall utan att ha tillgång till all fakta. Därför blir det ofta misstroende även om det inte är så i alla fall som kritiseras. Föräldrar intar en försvarsställning oavsett om de handlar rätt eller fel.

En viktig sak är också att det finns barn som riskerar att inte få det skydd eller stöd de behöver. Hur många sådana fall uppstår om man inte ska kunna anmäla på vala grunder?

Min uppfattning är att systemet med orosanmälningar är nödvändigt och att möjligheten att agera redan vid misstanke är en viktig del av barns skydd. Det betyder inte att alla anmälningar är korrekta eller att alla myndighetsbeslut är rätt. Det betyder att vi måste kunna agera innan allt har gått fel.

En orosanmälan är inte ett bevis på att föräldrar har gjort något fel. Den är en signal om att det kan finnas anledning att undersöka barnets situation. Därefter måste socialtjänsten göra en bedömning och utreda när det finns skäl för det. Ett eventuellt tvångsomhändertagande är en helt annan fråga och kräver att lagens förutsättningar är uppfyllda.

Alternativet kan inte vara att samhället väntar tills skadan redan är skedd och bevisningen finns på plats. Barn behöver få hjälp innan dess.

Vi måste därför kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: barn behöver skyddas från att fara illa, och familjer behöver skyddas från felaktiga myndighetsingripanden. På vägen dit kan det givetvis bli fel men hur lösa detta?

det råder en väldigt konstig dubbelstandard där kvinnor tycker vid minsta misstanke ska alla föräldrar granskas under en lupp. men du kan ljuga o stjäla hejvilt som ickesvensk. även med 5 våldtäkter mot barn ska du inte granskas som invandrare.
varför gäller bara denna socialförtryck mot föräldrar som inte gör något fel.

Nu hittar du på för att driva din rasism.

Grundlöst påstående.

Vad föredrar du annars i övrigt, att grannen ska kunna läsa att din läkare noterat att du super för mycket och att han är orolig för dina barn och att det kommit in en orosanmälan till socialtjänsten eftersom din unge har haft många blåmärken och har smutsiga kläder?

kritiken är inte mot invandrare utan vita svenska kvinnors anmälningskultur