orosanmälningskulturen och socialtjänst

Ser ingen skillnad mot angiveri, när staten (biblioteken) registrerar vad barn läser för något och på grundval av detta gör en "orosanmälan". Vem vill skaffa barn i sett sådant klimat?

Det är dags att tagga ner från samhällets sida och inse att man inte kommer åt alla som faktiskt är utsatta. Det har nu passerat alla gränser med bibliotekarier som anmäler för att ungen lånat en specifik bok. Det håller inte. Man ska kunna existera i samhället utan att gå omkring med en klump i magen om att någon "känner oro". Det börjar likna Sovjets angiverisystem faktiskt. Man använder barnen som tillhyggen och uttryck för sina personliga neuroser.

Ja, det är väldigt vanligt med falska socanmälningar. Allra värst är det när de kommer ifrån proffs - som lärare, förskollärare, BVC-sköterskor, barnmorskor - som blivit sura på en mamma av någon anledning, och vill hämnas på detta sätt. De vet ju vilken stress och oro den mamman kommer att få leva i. Det handlar inte om barnens bästa alls, om det blir värre för barnet p.g.a. anmälan - för det kan det mycket väl bli - så får det väl bli så. Huvudsaken är att de får sin hämnd.

Dessutom kan proffspersonalen fikonspråket, d.v.s. de vet exakt hur de ska formulera sin orosanmälan så att soctanterna ska tända på alla cylindrar. Plus att soctanterna från första början lägger större vikt vid en anmälan från en proffspersonal, än från en (före detta) väninna till mamman, mammans svärmor eller granntanten.



Ja, men de kan vara falska för det, se ovan.

Jag blir nyfiken på hur du ser på ett fall som jag känner väldigt väl.

Ett barn som snart är 13 år. Ingen oro från skola, föreningsliv eller andra runt barnet. Bland de bästa i sin klass, skötsam, artig och utan diagnoser eller någon särskild kontakt med vården. Dessutom på väldigt hög nivå inom sin idrott och med i ungdomslandslag.

Föräldrarna är skilda och barnet har bott mest hos pappan. Mamman har en intellektuell funktionsnedsättning och har under flera år ringt socialtjänsten väldigt ofta med oro kring pappan. Pappan har under samma tid försökt få till medling, SIP och andra gemensamma lösningar. Han har inte haft någon konflikt med mamman från sin sida utan snarare försökt ha förståelse för hennes begränsningar.

Problemet har enligt pappan mer varit människor runt omkring som gång på gång har bekräftat mammans bild utan att kontrollera vad som stämmer.

Sedan kommer nya inhyrda konsulter in efter oro från mamman om att pappan skulle försöka isolera barnet från henne. Något som pappan menar inte alls stämde med hur livet såg ut och där det fanns mängder av kontakter med skola, idrott, vänner och andra människor.

Efter ungefär två månader och bara ett par möten blir det akut LVU.

Sedan dess har det kommit väldigt lite svar på många konkreta frågor om hur bedömningen byggdes upp. Nu har det snart gått ett år och pappa och barn har inte ens fått prata med varandra i telefon en enda gång sedan december 2025.

Kan ett LVU verkligen växa fram på det sättet? Alltså utan någon tydlig oro från barnets vardag utanför familjen och där mycket verkar börja i uppgifter från en förälder, följt av nya handläggares tolkningar under ganska kort tid?

hur ser du på rättssäkerheten i ett sådant fall, särskilt när kontakten mellan barn och förälder sedan kan vara helt borta under så lång tid?

Han älskar pappan och vill bara bo hos pappan. Han förstår inte varför han placerades. Mammans problematik gör att han ej kan bo där heller så mamman har mindre kontakt med barnet nu än tidigare men är ändå nöjd vad det verkar. Pappan har inte tagit kontakt med mamman alls under detta året och känner av stigmatisering i byn. De får skriva brev till varann nu. 2 gånger per månad.

Där skriver barnet att han drömmer mardrömmar och gråter sig till sömns och att han älskar pappa mest i hela världen.

påverkan → psykisk press → psykiska påtryckningar → vuxenansvar → isolering → tappad egen identitet → psykisk misshandel → känslomässig otillgänglighet → känslomässig sammanblandning → bristande gränser → icke åldersadekvat bemötande → problematisk relationsdynamik → sjuklig symbios → allvarlig relationsstörning.

Det såg vi ju med stackars Malin i Uppdrag granskning. De skyldiga där borde verkligen hängas ut och cancelleras.

[b]Ja, det är väldigt vanligt med falska socanmälningar. Allra värst är det när de kommer ifrån proffs - som lärare, förskollärare, BVC-sköterskor, barnmorskor - som blivit sura på en mamma av någon anledning, och vill hämnas på detta sätt. De vet ju vilken stress och oro den mamman kommer att få leva i. Det handlar inte om barnens bästa alls, om det blir värre för barnet p.g.a. anmälan - för det kan det mycket väl bli - så får det väl bli så. Huvudsaken är att de får sin hämnd.

Dessutom kan proffspersonalen fikonspråket, d.v.s. de vet exakt hur de ska formulera sin orosanmälan så att soctanterna ska tända på alla cylindrar. Plus att soctanterna från första början lägger större vikt vid en anmälan från en proffspersonal, än från en (före detta) väninna till mamman, mammans svärmor eller granntanten.



Ja, men de kan vara falska för det, se ovan.

Det finnas inga falska oroaanmälninar

Ser ingen skillnad mot angiveri, när staten (biblioteken) registrerar vad barn läser för något och på grundval av detta gör en "orosanmälan". Vem vill skaffa barn i sett sådant klimat?

Absolut att socialtjänst och även vården har gjort fel. Frågan är då också hur ofta de gör rätt och hur många barn som har hjälpts av att funktioner som plikt om orosanmälan, socialtjänst och polis finns. Media uppmärksammar inte fallen där det har gått bra och vårdgivare och socialtjänst kan ofta inte bemöta kritik eftersom sekretess råder.

En orosanmälan kan göras på lätta och digra grunder och värderas därefter. Om orosanmälan görs för att din unge har för tunn vinterjacka eller om din unge säger att du super och slår honom så kommer socialtjänst agera annorlunda. Ibland är det inte förrän det kommit in anmälningar från flera olika håll. Anonyma anmälningar bär inte heller samma vikt.

Även om man kan ha synpunkter gällande integritet så behöver en förälder inte öppna dörren för socialtjänsten men det är klart att det kan se dåligt ut. Ytterst sällandock tas barnen bort från föräldrarna.

Men absolut att det i grund och botten är en angiverilagstiftning men syftet här är att skydda barn. Problemet är inte heller orosanmälan så mycket som att det kan bli rättsosäkert när socialtjänst tar beslut.

Jag blir nyfiken på hur du ser på ett fall som jag känner väldigt väl.

Ett barn som snart är 13 år. Ingen oro från skola, föreningsliv eller andra runt barnet. Bland de bästa i sin klass, skötsam, artig och utan diagnoser eller någon särskild kontakt med vården. Dessutom på väldigt hög nivå inom sin idrott och med i ungdomslandslag.

Föräldrarna är skilda och barnet har bott mest hos pappan. Mamman har en intellektuell funktionsnedsättning och har under flera år ringt socialtjänsten väldigt ofta med oro kring pappan. Pappan har under samma tid försökt få till medling, SIP och andra gemensamma lösningar. Han har inte haft någon konflikt med mamman från sin sida utan snarare försökt ha förståelse för hennes begränsningar.

Problemet har enligt pappan mer varit människor runt omkring som gång på gång har bekräftat mammans bild utan att kontrollera vad som stämmer.

Sedan kommer nya inhyrda konsulter in efter oro från mamman om att pappan skulle försöka isolera barnet från henne. Något som pappan menar inte alls stämde med hur livet såg ut och där det fanns mängder av kontakter med skola, idrott, vänner och andra människor.

Efter ungefär två månader och bara ett par möten blir det akut LVU.

Sedan dess har det kommit väldigt lite svar på många konkreta frågor om hur bedömningen byggdes upp. Nu har det snart gått ett år och pappa och barn har inte ens fått prata med varandra i telefon en enda gång sedan december 2025.

Kan ett LVU verkligen växa fram på det sättet? Alltså utan någon tydlig oro från barnets vardag utanför familjen och där mycket verkar börja i uppgifter från en förälder, följt av nya handläggares tolkningar under ganska kort tid?

hur ser du på rättssäkerheten i ett sådant fall, särskilt när kontakten mellan barn och förälder sedan kan vara helt borta under så lång tid?

Han älskar pappan och vill bara bo hos pappan. Han förstår inte varför han placerades. Mammans problematik gör att han ej kan bo där heller så mamman har mindre kontakt med barnet nu än tidigare men är ändå nöjd vad det verkar. Pappan har inte tagit kontakt med mamman alls under detta året och känner av stigmatisering i byn. De får skriva brev till varann nu. 2 gånger per månad.

Där skriver barnet att han drömmer mardrömmar och gråter sig till sömns och att han älskar pappa mest i hela världen.

påverkan → psykisk press → psykiska påtryckningar → vuxenansvar → isolering → tappad egen identitet → psykisk misshandel → känslomässig otillgänglighet → känslomässig sammanblandning → bristande gränser → icke åldersadekvat bemötande → problematisk relationsdynamik → sjuklig symbios → allvarlig relationsstörning.

Ja, det är väldigt vanligt med falska socanmälningar. Allra värst är det när de kommer ifrån proffs - som lärare, förskollärare, BVC-sköterskor, barnmorskor - som blivit sura på en mamma av någon anledning, och vill hämnas på detta sätt. De vet ju vilken stress och oro den mamman kommer att få leva i. Det handlar inte om barnens bästa alls, om det blir värre för barnet p.g.a. anmälan - för det kan det mycket väl bli - så får det väl bli så. Huvudsaken är att de får sin hämnd.

Dessutom kan proffspersonalen fikonspråket, d.v.s. de vet exakt hur de ska formulera sin orosanmälan så att soctanterna ska tända på alla cylindrar. Plus att soctanterna från första början lägger större vikt vid en anmälan från en proffspersonal, än från en (före detta) väninna till mamman, mammans svärmor eller granntanten.

Det är dags att tagga ner från samhällets sida och inse att man inte kommer åt alla som faktiskt är utsatta. Det har nu passerat alla gränser med bibliotekarier som anmäler för att ungen lånat en specifik bok. Det håller inte. Man ska kunna existera i samhället utan att gå omkring med en klump i magen om att någon "känner oro". Det börjar likna Sovjets angiverisystem faktiskt. Man använder barnen som tillhyggen och uttryck för sina personliga neuroser.