Varför köper folk nya bruksbilar för 800 000 kr med privata pengar?

Tror många inte riktigt förstår hur verkligheten ser ut.

En dyr bil oavsett privat eller företag kan bli billigare och lönsammare än en begagnad bil.

1. Ta försäkring ex. Med 3 års vagngaranti så betalar man ex 2500till 4000 per år för en lyxbil. Efter 3 år så kan du få betala lika mkt per månad i värsta fall.
2. Service är en annan stor del av kostnader du hela tiden åker på som inte blir billigare ju längre bilen går och ju äldre den blir.

Att investera i en dyr bil för 800k privat och sälja den efter 3 år behöver då inte bli en jätteförlust jämfört om du köper en begagnad bil.

Köper alltid nya bilar och byter ut dom efter ca 2.5 år.
Vill ha en bra bil när jag åker och det ska vara bekvämt. Många tillbringar mycket tid i bilar så jag förstår dom som köper dyrt och betalar privat.

Hade aldrig köpt en bil för det priset. Problemet med många idag är att de hamnar i lyxkonsumtion med takt med att de får högre löner eller blir välgödda på börsen. Jag är själv en person som har väldigt svårt för att göra av med mina pengar just för att prylar inte gör mig lycklig. Ni som får en dopaminkick av att köpa en ny pryl, den får inte jag. Jag hade köpt en bil för 30-50.000 för att ta mig från A till B även om jag haft miljoner på börsen. Folk köper sig fattiga, förstår inte det tänket.

Jag har funderat på en sak. Hur resonerar egentligen folk som köper en ny Mercedes E-klass för 700–800 tusen kronor med sina egna pengar, bara för att få åka lite bekvämare till jobbet?

Jag kan förstå det om man har förmånsbil via jobbet och får tillgång till en fin bil till en rimlig faktisk kostnad. Jag kan också förstå den som köper en gammal raritet, en entusiastbil eller något som har potential att behålla eller öka i värde. Då finns det åtminstone något mer än själva transporten i ekvationen.

Men en helt vanlig ny bruksbil för nästan en miljon?

Bilen ska ta dig från A till B, kanske i lite bättre stolar och med lite mindre vägljud. Absolut, komfort är trevligt. Men är det verkligen värt flera hundra tusen kronor extra jämfört med en bil för 250–350 tusen?

Pengarna försvinner ju inte bara vid köpet. Du har värdeminskning, försäkring, service och andra kostnader. Efter några år kan du ha bränt flera hundra tusen på att åka lite bekvämare, samtidigt som pengarna hade kunnat ligga investerade och faktiskt göra nytta för dig.

Det jag framför allt undrar är hur många som är helt ärliga mot sig själva när de motiverar köpet.

Hur många köper egentligen en sådan bil för att de uppskattar komforten, och hur många gillar också tanken på att grannen, kollegorna eller folk på parkeringen ska se att de kör en Mercedes?

För handen på hjärtat, hur många andra bryr sig egentligen? De flesta tittar väl på bilen i några sekunder och går sedan vidare med sitt liv. Samtidigt kanske ägaren har lagt en stor del av sitt ekonomiska utrymme på något som tappar värde varje år.

Jag säger inte att man ska leva som en munk och aldrig unna sig något. Man ska självklart använda sina pengar till det man tycker om. Men det är skillnad på att ha råd med något och att det faktiskt är ett vettigt köp.

Så jag är genuint nyfiken

Ni som har köpt en ny bil för 700–900 tusen kronor privat, utan förmånsbil eller andra särskilda upplägg, hur resonerade ni? Var det verkligen körkomforten som motiverade prislappen, eller spelade status och känslan av att ha en fin bil också in?

Och om ni fick välja mellan att köra en bil för 800 000 kr eller att ha exempelvis 600 000 kr extra investerade på börsen och köra en bil för 200 000 kr, vilket hade ni valt?

Hade alla tänkt som dig hade du aldrig kunnat köpt en bil för 30-50 tusen.

Hört talas om att ta billån?

Finns faktiskt dom som ser dessa 800.000 som kaffepengar, det finns rika personer i Sverige.