Varför byter inte politiker parti?

Hur kommer det sig att ju högre i rangordning en politiker är i sitt parti desto mer sällsynt är det att denne går över till "andra sidan"?
Visst känner jag till Birgitta Olsson (L till C) Gudrun (V till FI) och Bildts fru (M till L) som har bytt parti men de är undantagen och den ideologiska resan har varit kort.
Göran Persson tänker och beter sig numera som en Moderat, men dyker upp i valtider som S-förespråkare. Är det som med religion, -att man oftast håller sig till det som föräldrarna tror på och i sitt indoktrinerade tillstånd inte kan släppa? Har tiden i SSU gjort Göran till ett offer som hjärntvättat honom till att alltid stå upp för S oavsett nutida- eller kommande personliga förändringar i livet? Är det för att inte tappa ansiktet inför partikamrater som han ihärdigt fortsätter att kalla sig för sosse?

Reinfeldt är nog sosse
Göran är nog Moderat
Gör en rokad och stå upp för det som Ni tror på och jag lovar att respektera Er båda så länge jag lever.

Det handlar om pengar. Persson får säkert betalt för att hålla tal för att främja sossarnas agenda i valtider. Bekvämt att pladdra lite i en mikrofon för en fet check. Han vet att inga normala tror på sossarnas agenda så det kan hjälpa samvetet.

Som politiker handlar det väl om trovärdighet? OK, många kanske tycker att de inte har någon, men...

...det väcker ju iaf frågan ifall en som byter parti, kan man då lita på att personen inte får feeling och byter parti igen? Isht om man hoppar till "andra sidan" så kan det ju flippa hela innebörden i att röstat på ett parti.

Och lämnar man politiken så är man ju inte politiker längre och då tjänar man pengar på annat sätt, det har sällan så mycket med ideologi att göra - de flesta brukar ju vilja ställa mat på bordet...

Det beror delvis på att den analytiska intelligensen börjar GÅ NED i samma sekund som man aktivt väljer lag. Då blir man snabbt alltmer oemottaglig för även bra argument från andra lag, samtidigt som man lättare köper även dåliga argument från den egna sidan. Hjärnan formar sedan vartefter fasta mönster som över tid blir alltmer inflexibla.

De intelligentaste väljarna hittas av samma skäl i mitten i den grupp som väntar så länge som möjligt med att bestämma sig vid varje val. Det finns idioter där också förstås, men det förhoppningsvis för alla bekanta bellkurvefenomenet lägger som bekant kvanitetsmässigt mest IQ i mittenskiktet.

Ja, så är det ju. Omvänt kan framgång och rikedom få vem som helst att omvärdera sina ideologier. Det är lätt att peka på andra men när erbjudandet kommer, vare sig det handlar om Ryssland eller Saudiarabien får man andra förklaringsmodeller i hjärnan som pockar på uppmärksamheten. Då börjar hjärnan hos tex idrottare, väga mellan ev vinst kontra allmän uppfattning alternativt utebliven landslagsplats. En 20- och 30 åring, allt annat lika, kan komma till helt olika slutsatser. Valet krymper ner till möjlig vinst kontra ev förlust, -fråga Stenson och Jerebko om de hade tagit samma beslut 10 år tidigare?!

Den kognitiva dissonansen är en stark faktor när det gäller ideologi och trosuppfattning.

Majoriteten av alla tyskar under andra världskriget tyckte att nationalsocialism var vägen att gå (iofs fanns hot och rädsla med i bilden) och accepterade eller ogillade i varje fall inte tanken på tredje riket.

Samma kan sägas om många religioner där anhängarna under stark påverkan av de andliga ledarna försöker bortförklara de mindre smickrande delarna i skrifterna på ett eller annat sätt.

Om man har politiken som yrke är det ofördelaktigt att byta parti; allt du investerat är bortkastat. Det handlar inte så mycket om personlig övertygelse i politiska frågor som att det är en karriär. De flesta politiker på högre positioner kommer efter partikarriären gå vidare till olika myndigheter eller högre befattningar inom näringslivet som är påverkade av de olika partierna. Inom Sosseriet är det i princip garanterat att du kommer få någon fin position om du är partitrogen. Se på Dan Eliasson, han visade sig vara totalt inkompetent och honom lyckades de göra till generaldirektör för en lång rad myndigheter som han varje gång klantade till men fick nya uppdrag eftersom han hade en lång karriär inom Sosseriet.

Persson är ju inte aktiv politiker längre så svårt att veta varför han gör som han gör. Men i övrigt om man generaliserar. När du väl har hamnat i en viss positon vad gäller makt, inflytande och pengar så går före ideal. Är ett fåtal som vill byta ned sig i livet. Tor inte det är svårare än så.

Nä det stämmer inte.
man får ju ha lite högre verkshöjd på sina trådstarter om det skall kommas med så saltade påståenden.
Göran t ex är ju en klassisk sosse och har kritiserat röda nymodigheter

Klart att han är gammelsosse men ord är flyktiga. Handlingar visar ditt rätta jag.

Vad de andra har sagt, men sen är det väl även så att stabila människor inte radikalt ändrar sin ideologiska övertygelse i vuxen ålder.

Har länge tyckt att den enda efterträdaren till Jimmie Åkesson utan att sd kraschar är Ebba Busch. Hon skulle också vinna på det genom att få leda ett betydligt större parti och är tillräckligt maktkåt för att borde vilja det. Värderingsmässigt ligger hon tillräckligt nära sd hur som helst.

Sen skall man nog skilja på etik och moral och åsikter.

Man kan ha åsikter om spelets regler, men det skall ju inte behöva betyda att man försöker spela efter sina egna regler. Det är när man börjar använda etik och moral som argument för vissa regler, att det t.ex. är oetiskt att göra på ett visst sätt som man börjar kunna säga att det är dubbelmoral om man samtidigt gör på just det sättet.

Men samtidigt så är man ju bara människa och ligger det tillräckligt med pengar på bordet så kanske man kommer med bortförklaringar varför det just i det fallet inte skulle vara oetiskt.