Samlingstråd om Rikatillsammans (Ekonomiprofilen Jan Bolmeson död – blev 45)

Exakt så är det. Nästan.

De ser EN utväg…

Jag har varit med om det två gånger, att nära kollegor valt suicid. Den ena var 30+ och hade precis börjat med antidepresiv medicin, vilket troligen fick hen att tänka i nya tankebanor. Två små barn. Hens äkta hälft vaknade på morgonen och trodde att hen åkt till jobbet tidigt eftersom sängen var tom (det hände ibland). Den äkta hälften tog barnen till dagis och åkte till jobbet. Under dagen kontaktade polis äkta hälften på jobbet… hen hade gått upp tidigt på morgonen och ställt sig framför tåget som gick inte så långt från bostaden…

Den andra kollegan var 45+ och hade varit nedstämd tidigare, men på senare tid reagerade många på att hen var på bra humör och verkade harmonisk.
Hen hade tillgång till sprängämnen på lagligt vis på jobbet och sprängde sig ensam ute i skogen. I efterhand kunde man se ett mönster i saker hen gjort när hen var på gott humör. Den positiva sinnesstämningen berodde sannolikt på att hen hade tagit beslutet att välja det som såg ut som den enda lösningen att komma ifrån den mentala plågan hen brottats med en längre tid.

Dessa två händelser utspelade sig på helt olika företag med minst 10 års mellanrum, så det fanns ingen koppling mellan dom alls.

Jan har ursprung i Tjeckoslovakien inte Polen. Han ville tvätta bort öst-kopplingen genom att anta ett nybildat namn som låter mer svenskt.

Man fick inte välja Andersson svensson eller johansson på 90-talet vilket man får idag. Därav ett skapat efternamn som direkt avslöjar vad det handlar om för oss som är 40 år eller äldre.

I Östeuropa har man en seriös syn på kärnfamiljen. Han kunde må dåligt i relationen och kunde visa tecken på svaghet. Den store starke mannen och stöttepelaren i familjen är plötsligt barnet i familjen som kräver all uppmärksamhet. Svensk fru. Svensk mentalitet. Istället för att kämpa tills döden skiljer oss åt väljer hon att lämna ”det svaga barnet” stället för att hjälpa. Det är jävligt avtändande att en man bryter ihop ock behöver hjälp, jag skriver av egen erfarenhet.

Det beslutet var droppen för den redan mentalt svage Jan som tog ett definitivt beslut på ett tillfälligt problem. En separation är det sista han behövde när han istället behövde luta sig mot sin hustru ett tag, stänga ytterdörren om sig, och läka i sällskap med sin familj.

Exakt så är det. Nästan.

De ser EN utväg…

Jag har varit med om det två gånger, att nära kollegor valt suicid. Den ena var 30+ och hade precis börjat med antidepresiv medicin, vilket troligen fick hen att tänka i nya tankebanor. Två små barn. Hens äkta hälft vaknade på morgonen och trodde att hen åkt till jobbet tidigt eftersom sängen var tom (det hände ibland). Den äkta hälften tog barnen till dagis och åkte till jobbet. Under dagen kontaktade polis äkta hälften på jobbet… hen hade gått upp tidigt på morgonen och ställt sig framför tåget som gick inte så långt från bostaden… tydligen är risken för suicid förhöjd just när man påbörjar medicinering med antidepressiva… vilket läkarna inte hade upplyst patienten eller de anhöriga om…

Den andra kollegan var 45+ och hade varit nedstämd tidigare, men på senare tid reagerade många på att hen var på bra humör och verkade harmonisk.
Hen hade tillgång till sprängämnen på lagligt vis på jobbet och sprängde sig ensam ute i skogen. I efterhand kunde man se ett mönster i saker hen gjort när hen var på gott humör. Den positiva sinnesstämningen berodde sannolikt på att hen hade tagit beslutet att välja det som såg ut som den enda lösningen att komma ifrån den mentala plågan hen brottats med en längre tid.

Dessa två händelser utspelade sig på helt olika företag med minst 10 års mellanrum, så det fanns ingen koppling mellan dom alls.

Så är det. Det är ju inte så att den som begår självmord inte tänker på konsekvenserna - utan att den genomför TROTS konsekvenserna, för att alternativet är så mycket värre.

Och just det där med ökat humör är definitivt en flagga i det här sammanhanget - att ha fattat beslutet att ta sitt liv leder till en lättnad, som lätt kan misstas för något helt annat.

Cirkulerar väldigt mycket okunskap om suicid i den här tråden.

Undras hur länge han gått med dessa tankarna? Något måste ju hänt som triggadr honom just nu, eller kände han bara att allt var menlöst, hopplöst och utom räddning.

Jag menar, han är smart och påläst, var medveten om sina brister och hjärnspöken och hänger med coacher, psykologer och beteendevetare dagarna i ända. Han borde ju kunna känna att det borde finnas andra vägar fram än detta även om allt känns meningslöst.

Sedan är det väl så att om man mår riktigt skit fastän man borde må bra pga situationen man är i, familj, vänner, framgång, trygghet, pengar etc. Då finns det inte mycket att hoppas på.

Om man däremot mår skit när ens liv är på botten, då finns ju hoppet om att om man får ordning på något att ens lycka skall lyfta.
Betydligt svårare om du redan har allt det som andra suktar efter.

När jag jobbade inom vården träffade jag några självmordsbenägna och de var verkligen inte i närheten av att kunna tänka i banor som att "rycka upp sig" eller börja tänka på konsekvenserna. En jag särskilt minns var en medelåldersman som längtade efter att dö något extremt, det var som att allt annat var borta från honom. Hans fru, barn, hem, vänner, jobb, pengar, inget betydde något mer. Han skulle dö. Det fanns ingen öppning alls att tala honom tillrätta. De t var som att någon skulle försöka övertala mig att jag kan flyga, han visade inget utrymme alls till vilja annat än att dö.

Sen några andra jag minns, dessa var helt övertygade om att deras död skulle vara positivt för all, inklusive deras barn och familj, eftersom de enbart var en börda och en parasit på alla. Samma sak där, det var extremt svårt att få dom att tro på att barnen inte skulle gynnas av att de dog.

Det är sånt här som är allvarlig psykisk sjukdom. Det är liksom inte att folk känner sig nere och lite ledsna, utan det är att hela världsbilden är helt upp och ned och de ser det som de måste dö för att rädda alla andra från lidandet de skapar.

Att känna sig behövd uppskattad och älskad och att få sina naturliga behov tillgodosedda har ingenting med kön att göra. Tyvärr så lever vi i ett samhälle där en stor del av alla män lever i ett emotionellt utanförskap vilsna och bortglömda endast sedda som värdefulla om de kan bidra med något. Många män har fostrats till att bli toleranta nedtonade good guys..
Det finns ingenting i vår natur som är snällt.
Vi är vildar innerst inne.

Ja, det är en katastrof. Barnen växer, de ska träffa sin första kille, vill man inte se hur han ser ut och vad dom tycker om, vill man inte se dom bilda sina familjer och uppleva sina barnbarn?

Enligt Socialstyrelsen så har 700 tusen svenskar antidepressiva på recept.

Ta för fan alla tabletter som finns. Du måste vara kvar. För barnen. Drar du ut sladden på dig själv lämnar du barnen du älskar, fritt åt vargarna här ute. Vilken pappa gör det?

Om det stämmer att det hände i torsdags (8 oktober) så måste något ha hänt mellan 5-8 oktober med tanke att han slutade lägga upp inlägg på Facebook 5 oktober. Annars brukade han regelmässigt lägga ut en video varje dag kl 21:00. Någonting 5-8 oktober krossade Jans världsbild så pass mycket att han kände att enda utvägen var att ta sitt eget liv.

Jag har lyssnat på avsnitt 94 från RT där det framkommer att han bär på en herrans massa rädslor etc. Han nämner t.ex. att hans far rycktes ifrån honom (hjärtinfarkt) när han var 13 år.

Trots all erfarenhet han har samlat på sig genom åren väljer han alltså att blåsa skallen av sig själv i en bil utanför Sjöbo medan hans fru och två döttrar undrar var han är.

Det var hans sätt att ta ansvar för sin situation och sina barn han satt till världen.


Bra jobbat Bolmeson 👍