8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Det fanns belägg. Det fanns ingen återföreningsplan. Det konstaterar både Ensolution och Lex Sarah-rapporten. Och varför skulle Elsas mormor ljuga om att det talades om en uppväxtplacering?

Titta på vad handlingarna säger om vägen tillbaka. Ensolution skriver att återföreningsprincipen aldrig analyserades, bedömdes eller omsattes, eftersom föräldrarna aldrig fick veta vilka förändringar som krävdes. Lex Sarah-rapporten skriver att återföreningen i praktiken var villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra eller erkände något som aldrig fastställts. Socialsekreterarna kallar det en återvändsgränd. Det behöver inte stå “uppväxtplacering” i ett beslut för att det ska bli en.

Lägg sedan till vad Lex Lilla hjärtat innebär. Enligt prop. 2021/22:178 får vård enligt 2 § LVU inte upphöra förrän omständigheterna har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. Hur ska föräldrar kunna visa en sådan förändring när de inte får träffa sitt barn, inte vet vad som krävs av dem och inte får något stöd? Och när barnet har varit placerat i samma familjehem i två år, ska socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om att flytta över vårdnaden till familjehemmet.

Utan återföreningsplan kunde vården alltså inte avslutas, och efter två år skulle frågan om vårdnadsöverflyttning upp på bordet. Det räcker att socialtjänsten drar ut på tiden, så kan barnet i praktiken bli permanent borta från sin familj.

Det måste man ta på fullt allvar. Elsas mormor hittar inte på, det är jag ganska säker på, för att låna din formulering när du gissar.

Du bortser konsekvent från att det finns rätt många föräldrar som faktiskt inte riktigt räcker till och av olika skäl saknar insikt om detta förhållande.

Det finns absolut barn som traumatiseras vid placeringar, men det finns också väldigt många barn som hamnar i familjehem som ger dem en uppväxt präglad av trygghet och lugn och ro. Att konsekvent nedvärdera tvångsvård på det, i mina ögon, insiktslösa sätt du gör nedvärderar dessa barns värde och rätt till den trygga och säkra uppväxt de nu har bara för att du har fått för dig att alla barn traumatiseras vid tvångsvård. Du förenklar en fråga och förminskar barns värde på ett sätt som jag, ärligt talat, tycker är helt förfärligt genom ditt agerande i denna tråd.

Det finns ett aforism på engelska som lyder; Do not let the perfect be the enemy of the good. Det stämmer rätt väl in på de flesta något mer komplexa system, inte minst när människor är inblandade. Det finns självklart fel och brister men du verkar helt missa dem i din iver att hata socialtjänsten, vården och all befintlig lagstiftning och de tillsynsmyndigheter som finns.

Om du kritiserar saker som faktiskt är trasiga så kommer du få medhåll, ingen här säger att allt fungerar perfekt. Men att helt ensidigt skrika varg när de flesta ser att kungen i själva verket är tämligen lättklädd gör inte så mycket nytta. Varken för din egen trovärdighet eller i din kamp mot väderkvarnar.

De flesta som jobbar med frågorna och har någon typ av känsla för ansvarstagande för helheten brukar landa i samma slutsats. Det är absolut inte perfekt nu, men att konstruera något som fungerar märkbart bättre utan att det kostar samhället orimligt mycket pengar låter sig knappast göras.

Det är inte konstigt att Elsa inte åt så mycket i skolan. Hon har en kronisk tarmsjukdom som går i skov, hon hade andra behov än andra barn och kunde inte äta lika fort som de på en kort lunchrast.

Och om föräldrarna visste att droppet inte täckte hela behovet: vad var det de hade fått höra? Att Elsa hade fullt näringsdropp. Det sa sjuksköterskorna till Wilma, enligt Kaliber. Det stod i orosanmälan. Och enligt assistansbolagets vd stod det i journaler och läkarintyg. Socialtjänstens egen ledning skrev i Ensolution-rapporten att fel information om droppet hade getts till föräldrarna. Föräldrarna kan inte ha vetat bättre än vården om vårdens egen ordination, när vården sa samma sak till alla.

Och ett brott, Doktorn? För att det ska vara ett brott, till exempel bedrägeri mot Försäkringskassan, krävs uppsåt. Föräldrarna måste alltså ha vetat att uppgifterna var fel, och medvetet utnyttjat det. Det finns inte ett enda belägg för det. Det som finns är läkarintyg, skrivna av läkare, som Försäkringskassan beviljade assistans utifrån. Om intygen var fel, var det inte föräldrarna som skrev dem.

Du har ägnat veckor åt att säga att vi inte kan veta något, eftersom vi inte har journalerna. Nu vet du plötsligt tillräckligt för att anklaga två namngivna föräldrar för brott. Det är en ganska stor kliv för någon som var så noga med källkritiken.

”Uppväxtplacering” är inte ens en juridisk term men är något som informellt används när föräldraförmågan är obefintlig. Det är faktiskt absurt att ens tro att det skulle vara aktuellt i ett fall som Elsas.

Det behöver vi nog inte ifrågasätta eftersom vården på ett strukturerat sätt avslutades i flera steg under nästan ett halvt års tid.

En planering för återförening upprättas när det är aktuellt. Varför skulle man göra det tidigare än så? För att vara genuint elak är det enda skäl jag kan komma på.

Titta på vad ditt argument faktiskt säger. Det säger att många placeringar är bra. Det säger ingenting om huruvida just den här placeringen var det.

Tänk dig samma resonemang i ett brottmål. Åklagaren står upp och säger: “Det finns väldigt många som har begått det här brottet, och de allra flesta som åtalas är skyldiga. Därför bör den tilltalade dömas.”

Domstolen skulle avvisa det direkt. Att andra är skyldiga bevisar inte att den tilltalade är det. Varje fall prövas för sig, utifrån bevisningen i just det fallet.

Samma sak gäller här. LVU kräver en individuell bedömning av det enskilda barnet och den enskilda familjen. Att andra barn har fått det bättre i familjehem säger ingenting om Elsa, om hennes pappa som aldrig utreddes, eller om den återföreningsplan som aldrig fanns.

Och det är inte att förminska de barn som har det bra i familjehem att kräva att varje placering ska vara riktig. Tvärtom. Varje felaktigt omhändertagande gör det svårare att lita på systemet, också för de barn som verkligen behöver det.

Om att det perfekta inte får bli det godas fiende: jag håller med. Jag begär inte perfektion. Jag begär det som lagen redan kräver: att pappan utreds, att alternativ prövas, att det finns en återföreningsplan och att nya uppgifter vägs in. Det är inte ett perfekt system. Det är ett system som följer sina egna regler. Och det kostar inte orimligt mycket. Ett felaktigt LVU, med jourhem, domstolar, ombud, granskningar och utköpta chefer, kostar betydligt mer än en utredning som görs ordentligt från början.

Och “kritisera det som faktiskt är trasigt”. Det är precis vad jag har gjort, med socialtjänstens egna socialsekreterare och kommunens egen granskare som källor. Det är de som har pekat ut vad som var trasigt i Elsas fall. Jag har bara läst vad de skrev.

“En planering för återförening upprättas när det är aktuellt. Varför skulle man göra det tidigare?” Därför att lagstiftaren säger det. Ur propositionen till Lex Lilla hjärtat, prop. 2021/22:178, s. 16–17:



Redan i vårdplanen, alltså från början, inte när det passar. Och kontakten mellan barn och föräldrar ska hållas uppe under hela vårdtiden, eftersom den är en förutsättning för att barnet ska kunna komma hem. Elsa fick ett brev i veckan.

Att planera för återförening från början är alltså inte att vara elak. Det är att följa lagen. Det som skadar barnet är när ingen planerar för hennes väg hem.

Sedan vad Lex Lilla hjärtat betyder i praktiken. Lagen gjorde två saker samtidigt:

Det blev svårare att avsluta vården. Vård enligt 2 § LVU får inte upphöra förrän omständigheterna har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt.
Det blev tidigare dags att överväga vårdnadsöverflyttning. När barnet har varit placerat i samma familjehem i två år ska nämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om att flytta över vårdnaden. Tidigare gällde tre år.

Lägg ihop det med Elsas fall. Det fanns ingen återföreningsplan. Enligt Lex Sarah-rapporten var vägen hem villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra eller erkände något som aldrig fastställts. Föräldrarna fick inte träffa Elsa och fick aldrig veta vad som krävdes av dem. Hur ska de då visa en varaktig och genomgripande förändring? Det kan de inte. Vården kan inte avslutas, tiden går, och två år går väldigt fort i ett barns liv. Sedan ska frågan om att flytta vårdnaden till familjehemmet upp på bordet.

Och om att vården avslutades strukturerat i flera steg: i december 2025, när Elsa flyttade till en släkting, beslutade socialtjänsten samma månad att umgänget med föräldrarna skulle fortsätta helt oförändrat. Socialsekreterarna kallar den omprövningen formell men inte reell. I april försökte nämndens 1:e vice ordförande enligt Lex Sarah-rapporten få handläggarna att vänta längre. Att det till slut blev ett avslut betyder inte att det var planerat från början.

Varför avbröts det då? För att föräldrarna inte lade sig platt. Mamman hann ladda ner journalerna. De överklagade, begärde ut handlingar och loggar, lät en barnkirurg gå igenom materialet och vände sig till slut till medierna. Handläggare gjorde Lex Sarah-anmälningar inifrån. Hade föräldrarna inte gjort något, hade ingen av de vägarna öppnats, och då hade Lex Lilla hjärtat kunnat bli vägen till en permanent placering.

Jämförelse med brottmål är irrelevant. Om du är missnöjd med lagstiftningen så ta det i forumet för politik.

Fast du hittar ju konsekvent på saker som inte har lagstöd och bortser från omständigheter som är relevanta ijust detta fall för att det ska passa din agenda.

Allt från korrekta tillämpningar av begrepp som nätverksplaceringar, samtycken, återföreningsplaner, risker och processuella frågor som om man får lägga till eller ändra sakomständigheter till grund för LVU bryr du dig inte om eller vägrar förstå. Jag vet inte vilket det är eller vilket som är värst.

Du har fel i sak i nästan varenda fråga du ger dig på att diskutera i denna tråd.

Det är inte irrelevant alls. Jämförelsen visar hur absurd LVU-processen kan bli. Du skrev ju själv i april att socialtjänsten hoppade över det obligatoriska steget att pröva mildare alternativ, och att underlaget var så ensidigt att du kallade det korrupt. Men du verkar inte se det absurda i att samma underlag sedan godtogs, med en bevisföring som i ett brottmål hade fått åklagaren utskrattad.

Ta två exempel ur domarna i Elsas fall och flytta dem till en rättssal.

Samtycket. Nämnden bestämmer att den enda behövliga vården är placering utan föräldrarna. Förvaltningsrätten skriver att den inte gör någon annan bedömning än nämnden av vad som är behövlig vård. Föräldrarna säger nej till just den lösningen, och deras nej blir beviset för att tvång behövs. I ett brottmål motsvarar det att åklagaren själv bestämmer vad som räknas som ett erkännande, att domstolen inte prövar det, och att den tilltalades förnekande sedan räknas som bevis för skuld.

Pappan. Kammarrätten skriver att pappan fortfarande anser att mamman inte har brustit i omsorgen, och att han “därmed” har brustit i omsorgen. I ett brottmål motsvarar det att ett vittne som säger att den tilltalade är oskyldig själv döms som medskyldig, för att han inte håller med åklagaren.

Ingen domstol i ett brottmål skulle godta någon av de två. Men i LVU-mål passerar det, eftersom nämnden ses som expert, eftersom beviskravet är sannolikhet och inte bortom rimligt tvivel, och eftersom domstolen i praktiken ofta lutar sig mot nämndens bedömning.

Och många föräldrar som har varit med om ett LVU känner igen mönstret. “Bristande insikt” när man säger emot. “Bristande samarbete” när man inte accepterar socialtjänstens lösning. Formuleringar som går att klippa och klistra från en utredning till nästa, och som bekräftar sig själva hur föräldern än svarar.

Det är inte en politisk åsikt. Det är det som står i domarna.

Du vet vad ”bör” betyder va? Att man ofta kan se runt hörnet i ett ärende gör inte att man alltid kan göra det.

I ett ärende med full umgängesbegränsning, som detta, blir en återföreningsplan snarast kontraproduktiv eftersom det näst intill alltid leder till ytterligare konflikter när den av olika skäl inte uppfylls.

Tro mig inte om du inte vill men så ser praxis ut.

Fel i sak i nästan varenda fråga. Det är en stark anklagelse, Ugglan. Låt oss pröva den på den fråga du själv tog upp senast.

För en halvtimme sedan skrev du att en återföreningsplan upprättas “när det är aktuellt”, och att det enda skälet att göra det tidigare vore att vara genuint elak. Så här skriver regeringen i propositionen till Lex Lilla hjärtat, prop. 2021/22:178, s. 16–17:



Redan i vårdplanen. Det är alltså regeringen som är genuint elak, enligt din definition. Eller så är det du som hade fel i sak. Jag låter läsarna välja.

Och resten av listan är du välkommen att ta en i taget. Samtycke? Jag har citerat domarna ordagrant. Nätverksplaceringar? Ensolution listar placering hos pappan och att utforska nätverket bland det som borde ha prövats. Risker? Lex Sarah-rapporten säger att pappan inte utreddes alls, och att det inte går att bedöma en risk man aldrig har tittat på. Att man får lägga till en grund för LVU under processen, som omsorgsbrist? Ja, det får man. Det har jag aldrig sagt något annat om. Det är inte lagligheten jag har ifrågasatt, utan vad grunden byggde på.

Så om jag har fel i nästan varenda fråga, borde det vara lätt att visa var. Välj en. Citera källan. Då har vi något att diskutera, i stället för ännu ett “fel igen”.