8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Om du yrkar för att det ALDRIG får bli fel så kommer extremt många barn att lida. Du har uppenbarligen aldrig jobbat i en verksamhet som innefattar människor.

Exakt!

Tillbaka till assistansverksamhetens ansvar.

Mamman har under flera år beskrivit ett mycket svårt sjukt barn som bara blev sjukare och sjukare. Wilma berättar att Elsa var så utmattad att hon behövde bäras i skolan, knappt orkade ta på sig skorna inför rasten och att hon själv var rädd att flickan inte skulle överleva.

Det är oerhört allvarliga uppgifter. Men fick assistansanordnaren ta del av dem? Rapporterade Wilma, mamman och styvpappan sina observationer till arbetsgivaren? Vad dokumenterades och vilka åtgärder vidtogs?

Elsa hade näringsdropp, en allvarlig tarmsjukdom och omfattande personlig assistans. Vilka rutiner fanns kring kost, näring och uppföljning? Hade hon individuella kostråd och tydliga instruktioner? Om inte, efterfrågade assistansbolaget sådana från vården?

Wilma berättar att hon först vintern 2024/2025 började föra matdagbok, dessutom på eget initiativ. Hon hade då arbetat med Elsa under lång tid. Men hur dokumenterades matintaget dessförinnan? Wilma beskriver att Elsa åt några chips och lite havreyoghurt i skolan, men vad åt hon hemma där mamman och styvpappan själva arbetade som assistenter? Fanns det någon samlad dokumentation av vad hon faktiskt fick i sig under hela dygnet?

Både mamman och Wilma har dessutom beskrivit hur de under lång tid upplevde att vården inte lyssnade på deras oro. Men vilken information fick assistansanordnaren om detta? Och om arbetsgivaren kände till hur allvarlig situationen beskrevs, vad gjorde man då?

Har Livsam själva framfört formella klagomål, gjort någon anmälan till IVO eller på annat sätt försökt få situationen utredd?

Vi har hört mycket om den bristande kommunikationen med vården. Men hur fungerade egentligen kommunikationen och dokumentationen inom assistansverksamheten? Fick arbetsgivaren en samlad bild av vad assistenterna observerade i hemmet och skolan, och hur följdes uppgifterna upp?

Vården ansvarar för medicinska bedömningar och ordinationer, men assistansanordnaren har egna skyldigheter kring kvalitet, dokumentation och uppföljning.

Jag påstår inte att assistansbolaget har gjort fel. Men om man verkligen vill förstå vad som hände Elsa behöver väl även den delen granskas?

Varför ställs inte samma frågor om assistansverksamhetens ansvar som om vårdens?

Om du yrkar på att det är helt okej att ingripa felaktigt, kommer också barn att lida. Många barn. Det är inte okej att staten placerar barn på svaga grunder, och att det som talar emot placeringen sedan aldrig kommer fram, eftersom det ligger bakom sekretessen. Det är det återkommande systemfelet i alla de mediala fallen.

Det är just det du inte förstår. Ett felaktigt LVU är inte ett skydd för barnet. Det kan orsaka livslånga trauman. Och jag yrkar inte på att det aldrig får bli fel. Fel kommer alltid att ske i en verksamhet som rör människor, där har du rätt. Jag yrkar på att felen ska fångas upp innan de hinner skada ett barn.

Det finns två sätt att göra fel i barnskyddet. Man kan missa ett barn som far illa, och man kan ta ett barn som inte gör det. Båda skadar barn. Men i dag är systemet byggt för att undvika det första, och har nästan inga skydd mot det andra. Det är därför det borde ställas betydligt högre krav på rättssäkerheten i LVU-mål.

Hade det funnits en verklig kontroll, hade bristerna i Elsas fall fångats upp innan beslutsunderlaget nådde domstolen. En oberoende granskare hade sett att pappan aldrig utreddes, att barnkirurgens samtal saknades och att uppgiften om droppet var fel. I stället fick föräldrarna ordna sin rättssäkerhet själva.

Eftersom det är en skyddslagstiftning kommer det bli fel ibland. Alternativet skulle vara mycket värre på populationsnivå eftersom man då missar allt för många som behöver hjälp. Den inställning du har till detta är enkelspårig och saknar helhetsperspektiv i frågorna, som du diskuterar. Du har fastnat i ett spår rättssäkerhet för föräldrarna, som förvisso är viktigt, men inte viktigast.

Ja, Lex Sarah och Lex Maria är viktiga på pappret, men de fungerar sämre i praktiken. Det beror på hur de är konstruerade.

Båda bygger på att verksamheten granskar sig själv. När en medarbetare rapporterar ett missförhållande enligt Lex Sarah, är det verksamheten själv som utreder det och bedömer om det är så allvarligt att det ska anmälas till IVO. Samma sak gäller Lex Maria i vården: det är vårdgivaren som avgör om en händelse ska anmälas. Den som kanske har gjort fel, bestämmer alltså om felet ska nå tillsynsmyndigheten. Det är inte konstigt att det inte är särskilt populärt att anmäla sig själv.

Socialtjänstens egna socialsekreterare pekar på exakt det i Lex Sarah-rapporten i Elsas fall. De skriver att ansvaret för att utreda brister i dag ligger på respektive enhetschef, som därmed i praktiken ska utreda sig själv. Den som har ansvarat för ett beslut kan inte samtidigt pröva om beslutet var riktigt. Det handlar inte om misstro mot enskilda chefer, utan om att ordningen i sig gör en oberoende prövning omöjlig.

Och den som larmar internt blir sällan populär. Socialsekreterarna i Elsas fall skriver själva att ingen rapporterar en avvikelse i en verksamhet där det innebär att ta på sig en skämshatt, och att där prestige styr, rapporteras ingenting.

I fallet Adam i Helsingborg berättade Ola Möller i riksdagen att de som sa något avvikande blev förflyttade inom förvaltningen. Det finns en visselblåsarlag som ska skydda den som slår larm, men lagen ändrar inte kulturen på en arbetsplats.

Så Lex Sarah och Lex Maria är bra verktyg, så länge någon vågar använda dem och någon utanför verksamheten granskar resultatet. I dag saknas ofta både och. Det är därför det behövs en oberoende granskning, som Ola Möller och socialsekreterarna själva har föreslagit.

Det som är mer intressant är varför har USÖ gjort en kovändning om droppet, något som helt går emot vad som står i domarna?

Nej, det är ingen "kovändning" och det avviker inte från domarna.

Eftersom det är en skyddslagstiftning kommer det bli fel ibland. Alternativet skulle vara mycket värre på populationsnivå eftersom man då missar allt för många som behöver hjälp. Den inställning du har till detta är enkelspårig och saknar helhetsperspektiv i frågorna, som du diskuterar. Du har fastnat i ett spår rättssäkerhet för föräldrarna, som förvisso är viktigt, men inte viktigast.

“Det blir fel ibland” och “den mänskliga faktorn” fungerar som förklaring när en tågbiljett blir fel eller ett brev kommer bort. Men när det handlar om att ta ett barn från sina föräldrar och planera för att hon ska växa upp hos någon annan, håller det inte.

Ju större konsekvenserna är, desto högre krav ställer vi i alla andra delar av samhället. I flyget och i kirurgin räcker det inte att säga att det blir fel ibland. Där finns checklistor, oberoende kontroller och en kultur där varje fel utreds för att det inte ska upprepas. Det beror inte på att piloter och kirurger är ofelbara. Det beror på att ett misstag kan kosta ett liv. Ett felaktigt LVU kan kosta ett barn hela hennes barndom. Kraven borde vara lika höga.

Och det som hände Elsa var inte en mänsklig faktor. Det var inte ett ögonblicks misstag. Det fanns ingen utredningsplan. Pappan utreddes aldrig. Mildare alternativ prövades inte. Det fanns ingen återföreningsplan. Omprövningarna var formella men inte reella. Det är inte en människa som snubblar. Det är ett system som valde fel väg, steg för steg, under nästan ett år, utan att någon stannade upp. Det är just det socialtjänstens egna socialsekreterare skriver i Lex Sarah-rapporten.

“Det blir fel ibland” är dessutom ett sätt att slippa fråga varför. Om felen är oundvikliga, behöver ingen ta ansvar och ingenting behöver ändras. Men felen i Elsas fall var inte oundvikliga. Vart och ett av dem hade kunnat undvikas med en ordentlig utredning.

Så ja, det kommer att bli fel ibland. Men ett barn som planeras för en uppväxtplacering utan att man ens har utrett hennes pappa, är inte ett av dem. Det är ett fel som hade kunnat förhindras, och som därför aldrig borde ha fått hända.

Om uppgiften var felaktig, varför stod den i orosanmälan? Och enligt assistansbolaget stod det i journaler och läkarintyg att Elsa fick hela sitt näringsbehov via TPN. Det var den uppgiften som Försäkringskassan beviljade assistans utifrån, och som gjorde att mammans oro för Elsas trötthet kunde framstå som överdriven.

Så kalla det inte en kovändning om du inte vill. Men vården har under lång tid lämnat en uppgift i sina journaler, intyg och anmälningar, som vården själv nu säger aldrig stämde. Vad du än kallar det, var det vårdens uppgift som var fel. Inte mammans.

Om uppgiften var felaktig, varför stod den i orosanmälan? Och enligt assistansbolaget stod det i journaler och läkarintyg att Elsa fick hela sitt näringsbehov via TPN. Det var den uppgiften som Försäkringskassan beviljade assistans utifrån, och som gjorde att mammans oro för Elsas trötthet kunde framstå som överdriven.

Så kalla det inte en kovändning om du inte vill. Men vården har under lång tid lämnat en uppgift i sina journaler, intyg och anmälningar, som vården själv nu säger aldrig stämde. Vad du än kallar det, var det vårdens uppgift som var fel. Inte mammans.