Folk pratar om mig bakom ryggen

Hehe, du är ett genialt troll, för nu är jag helt förvirrad. Vad hände, liksom? Vad i texten fick dig att snedda? Jag hänger inte med längre.

Det är intressant hur vissa fortfarande lever kvar i det som varit, medan andra redan har gått vidare.

Men hur som haver … må bra och ta hand om dig.

Förstår vad du syftar på. Själv vet jag att det är moraliskt fel det människor gör mot mig. Det borde dom vet med. Om vi nu pratar om ont och goda.

Jag trodde nog att du skulle gå till mer angrepp efter inlägget. Det är bara hur något framläggs som skiljer sig, inte något direkt trolleri.
Eftersom du inte fortsatte kan jag förklara.

Poängen var det jag framfört. Människor är bekväma och väljer att pga egna skäl att ta ställning emot någon som utsatts, berättar om något eller när något hänt, till förövarens fördel.

Eftersom de själva inte känner obehag så kan människor begå alla möjliga sjukliga brott och klara sig på att de är lågmälda, har ett visst anseende hos folk och manipulerar andra systematiskt genom att lågmäldheten generellt är falsk och insmickrande.

Människor känner då att personen "...är snäll..." "...aldrig skulle göra något sådant..." vidare till att problemet läggs på den som berättar med en mängd påhopp om "...är galen...." "har gjort det här och det där..." "....bara ljuger och hittar på...." osv.

Ändå fortsätter du att lägga lite påståenden om mig i att jag akulle "Leva kvar i det som varit medan andra redan gått vidare." Liksom, har du en personlig relation till mig eftersom du fortsätter att förskjuta problemet ändå på mig?

Jag har rätt att fortsätta tala om och berätta vad jag vill. Vad vet du om vad jag skulle "leva kvar i"?

Jag bröt kontakt helt med min syster för att hon kastade ur sig något liknande när jag faktiskt har haft ett helt liv som utsatts av våld från andras handlingar och fortfarande lever under en mycket svår diskriminering eftersom det går, när människor som hon deltar i att låta det ske. Det roliga är att hon precis som alla problematiska, självupptagna människor brinner för idén om att "hjälpa andra" och som alla människor som aldrig gjort något gott som de borde ha gjort för utsatta, vill ha lön för att sitta och lyssna på människor som har det svårt för att "gå vidare". Men ingen som sitter fast och söker vård och hjälp vill ha dessa människor som spelar ut en roll av att vara människor som Förstår andra för att det är så synd om dem själva.

Man vill ha människor som har en handlingskraft att agera, som ställer sig upp och till min syster så grät jag hejdlöst redan för 17-18 år sedan och skrek att Jag kan intekomma ur det här, jag behöver hjälp till att i flera år fortsätta och även direkt säga att hon behövde hjälpa mog med att ta mig i försvar. Vad kan jag göra?
gnällde hon tillbaka och jag bokstavligen sa att hon kunde tala för min sak hos läkare mm. Flera år efter att hon skrikit åt mig Var inte en sådan jävla martyr!. Men oj så utsattes hon själv av en enda man och plötsligt så ändrades det till Hur kunde jag utsättas? som om hennes rövslickeri mot alla förövare och ett helt liv av att låta oss andra utsättas, gjorde henne immun. Hon fick hjälp omedelbart eftersom hon hade mig som polisanmölde och anmälde till socialtjänsten och berättade om hennes utsatthet medan hon fortfarande var fast i den. Allt hon moraliskt aldrig agerat för mig.

Det första hon gjorde när hon var på fötterna igen efter att jag också tagit hand om först hennes barn och sedan henne, var att bakom min rygg låna ut sin bostad till det ex som utsatt mig för grova sexualbrott vilja hon var väl medveten om. Det var hennes barn som berättade för det då barnet kände min förövare som "mammas kompis". När jag var 19 så fick hon låna hans bostad medan jag blev hemlös/bostadslös och jag slogs av hur sjukt det var att han vägrat släppa kontrollen öve rmig i så många år men så fort han hittat en ny att bli tillsammans med efter att ha stulit mina tonår, lånade ut bostaden till min syster när jag själv var helt trasig och i akut behov av ett boende. Min syster satte sig i köket och bröt ihop inför mig och sin dåvarande pojkvän i ett utbrott av tårar. Hon grät och grät. Vet du varför,? Vi hade hämtat mina saker från de rum jag hurt som skulle bäras ner till källaren och då låg i kassar i hallen och hon tyckte att mina ägodelar stökade ner. Ett av alla de tillfällen då jag tittat på henne och tyst inombords behållit den där tanken jag aldrig uttalade högt Vad är det för fel på henne egentligen? Det kan jag berätta, avsaknad av empati och medkänsla och en självgodhet där hon själv var berättigad ett bättre liv än vad hon ansåg att jag inte förtjänade baserat på min blotta existens.

Hon är inte bättre än vad jag är. Jag är överlägsen henne moraliskt eftersom jag gjort otroligt mycket mer för andra människor och aldrig skulle uppträda så illa som hon gjort genom våra liv. När ena efter andra missbrukaren dykt upp i mitt liv har hon velat ha kontakt med dem för att bada i deras skit och dela upplevelsen av att Det är synd om henne. Hon har alltså velat konkurrera med mig om relationer med andra missbrukare för att "rädda dem" precis som.de liksom henne vetat att de skulle lämna missbruket och Hjälpa andra människor i missbrik. Min syster bjöd in sin pappa som förstörde hela min barndom med sina knarkpsykoser och våldsutbrott men som alltid försvarats för Det var så synd om honom, han var så snäll och jag behövdebara träffa honom för att se det Trots att jag som femåring slutade gå och aldrig kunde återvända till dagis efter att han dykt upp där och tillåtits leka och umgås med oss. Jag minns hur jag satt där på golvet på dagis och försökte gömma mig i mig själv inför Den snälla människan alla tyclte så bra om

Men jag har inte trauman, det är "autism" men jag har faktiskt förstahands tolkningsrätt. Barn som måste gömma sig i dem själva är inte autistiska, de är traumatiserade och utsatta. Min syster frågade aldrig om det var okej att hon bjöd in honom att fira jul med oss. Det var en självklarhet då han ju var lika god och bra som hon själv. Jag firade jul och umgicks med honom utan problem då jag på egen hand bearbetat mina trauman men självklart var det en av alla gånger jag visste att det inte är mig det är fel i huvudet på. När han dog för några år sedan åkte hon på semester då han tog och dog just ett par veckor innan hon skulle åka och jag började rimga runt för att se om vi kunde skicka hem honom till Finland, hur olika saker skulle lösas osv och tänkte att Det här går åt helvetet för att hon bara ryckt på axlarna och åkt på sin planerade utlandssemester. Men givetvis så precis som alltid föll alla saker bara på plats utan att hon behövde göra så mycket och de struntade i att skicka hem honom eftersom han faktiskt inte hade någon riktig plats någonstans. Så började hon istället fixa för hans missbrukspolare eftersom hon ju är så god och snäll. Jag gav personen (vet ej vem det var) en gammal lur jag hade liggandes och kanske något kontantkort men hade själv kastat ut personen från den dödes bostad. Men så är jag ju inte "god". Det är väl därför min syster akltid varit så privilegierad och inte jag.

Det är klart att folk går vidare från sådant som aldrig skadat dem med enkelhet. Särskilt när en hel värld alltid står redo för att torka dem i arslet och göra skitgörat. Men vet du vad, de har inte gått vidare när de som fd missbrukare återvänder till andra missbrukare, när psykiskt störda människor arbetar inom vård och omsorg med andra som mår dåligt osv. De är en del av gruset i kuggeriet. Människor som sitter fast ska inte utelämnas till nåden från de som själva inte tar itu med vilka de är och som sitter framför dem i syftet att använda andras utsatthet för att bada i självömkan. Och just i det där badandet, kommer det sig att de också alltid är förövarens vänner. Men ingen som omger sig av förövare är god på insidan. Ingen som talar väl, gråter för att den tycker synd om sig själv och som helat tiden matar på med förövare omkring sina närmaste, är en särskilt bra person. Jag har aldrig låtit förövare eller påverkade människor osv vara i samma rum som andras barn, när jag tagit hand om andras barn och det gör mig moraliskt överlägsen mot de som inte bryr sig för att de förövarna och påverkade människorna är deras eget nätverk.

Det är inte vad du säger, det är vad du gör, som väger tyngst moraliskt. Att du ömkar andras förövare berättar om hur du ser på dig själv och varför somliga människor alltid tillhör de som blir systematiskt utsatta. Deras utsatthet är beroende av alla de där som talar gott om och fortsätter omge sig med förövare för att personen minsann aldrig gjort något mot dem.

Min syster trodde aldrig att jag skulle klippa helt med henne. Hon har ju aldrig gjort något fel i hennes egna ögon. I mina har hon aldrig gjort särskilt mycket rätt heller. Jag behöver liksom inte en taxi eller flyttfirma, jag behöver människor som har något innanför pannbenet. Jag kan betala för resan till affären men jag kan inte köpa anständig folk i mitt eget sociala nätverk.

Minns du sakerna vi bar ner i mitt ex källare? Hon flyttade sedan utan att åka förbi med dem till mig och jag hade aldrig någon att hjälpa mig eftersom jag aldrig fått hjälp i hela mitt liv så exet tjatade om att jag skulle hämta grejerna och stal det han bille ha. Resten antar jag åkte på tippen. Alltså jag såg ju att de tagit sakerna eftersom de stod i deras skåp när jag var där. Min syster hade frågat innan vad jag önslade mig i 20 årspresent. Att de kommande 20 åren inteblir lika hemska som mina första 20 år har varit svarade jag vilket fick henne att skratta Måste du låta så negativ? Men allt kan inte köpas för pengar, åtminstone inte pengar man inte har. Och den överhängande risken med 20 år till av utsatthet, trauman och svårigheter kan man inte täcka över med någon liten skitpresent heller.

Förövare går med enkelhet vidare eftersom de inte lider av att skada andra, det är dem som blir skadade som lider. Klart att de då inte behöver leva sjukskrivna. Vilken förövare behöver sjukanmäla sig på måndagen för att den våldtog någon under helgen? Vilken förövare behöver uppvisa vrede när den inte är särskilt påverkad av vad som precis skett? För nej, kontrollerad ilska kan givetvis utövas som vad det är, när ingen tittar på. Våld mot någon som befinner sig i utsatt position. Att folk föreställer sig att förövare skulle springa runt i livet och må dåligt. Vara upprörda, visa tecken på att de gjort någotär spännande att diskutera eftersom bilden innebär att de som reagerar är skyldig och den som inte gör det är offret. Att hålla sig lugn och lagom är däremot inte ett verkligt tecken på svår utsatthet eftersom svår utsatthet inte är normalt och onormala situationer skapar normbrytande reaktioner eftersom det en person reagerar på inte är normalt från första början.

En människa som klarar av att inte våldta 789 dagar, har 789 dagars alibi till varför omgivningen menar att de dagar som gick mellan våldtäkterna är överhängande bevis för att något inte skett. Samma sak med alla andra brott som kräver ett offer och en förövare. Det är först när förövaren matchar stereotypen av att vara "galen", "instabil" och allt vi annars kallar offren för, som vi ser dem som riktiga förövare.

Att försvara 789 dagars människa, eller någon som bara slår en annan person några minuter av hela veckans minuter, handlar inte om att den som ifrågasätter försvarstalen "inte går vidare" utan om att genomskåda försvaret.

En kompis kallade mig häromdagen för långsint och jag accepterar det och kan även värdera det i ett samtal eftersom det finns sammanhang där ag är oresonlig. Problemet är vad hon kallar mig för lå gsynt kring, dvs återupprepat våld mot min person eftersom alla slag inte är fysiska. Jag behöver inte göra en utläggning till för henne om hennes bristande karaktär vilket hennes ord visar, eftersom jag känner igen de sidor hon visar upp och jag själv inte skadas av dem. Dvs behovet av att jålla sig väl med alla världens avskum utan att ta ställning vilket är ett kraftfullt ställningstagande. Vi har en hyfsat lugn relation (om jag inte blir arg på hennes systematiska överslätande och förskönande av förövarpersoner baserat på andra människor som gjprt så i mitt förflutna). Hon ser det som karaktärsfel hos mig vad jag ser som karaktärsfel hos henne. Skillnaden är att hon skapar faror omkring sig, jag gör inte det. Förövare älskar människor som henne då de låter dem komma mycket nära nya eller gamla offer. Dörren är liksom vidöppen. Jag ser det som en negativt laddad egenskap i en värld få andra gör det. I en värld andra ser det som lika positivt folk som kansle vill våldta (eller göra en mängd andra dåligheter) ens barn gör. Men då blir det annorlunda för då är hotet plötsligt riktat mot den som annars hela tiden går i försvar för samma människor. För t.ex dess egen kropp eller egna barn är något som påverkar den själv.

Som sagt, människor som lätt går vidare, var sällan dem som utsattes. Om två människor får helt olika utslag där en levt i svår, långvarig utsatthet och ställts utanför samhället med sjukskrivningar och andra svårigheter och den andra går in i en ny relation snabbt, utbildar sig, arbetar och får hela livet att bara utvecklas framåt, så var det sällan ddn sistnämnda som var offret. Ingen förövare behöver sjukskriva sig på måndagen efter att ha utsatt någon för något under helgen, men den som blev utsatt är den som slutligen måste söka hjälp.
Allt handlar om vad du menar eftersom folk generellt inte har en jättestor självinsikt. De räknar även det egna lidandet som mått på vad som är ont och ser inte andras lidande som de inte känner av eller drabbas av själva, nödvändigtvis som särskilt allvarligt.

Att folk pratar. Hur rustad är du för att hantera utmaningar och av vilka skäl eller hur upplever du olika saker?

Du behöver bli mer precis i hur prat påverkar dig och ditt liv och vad konsekvenserna för dig är. Sedan behöver du förklara vad som sägs så att det går att avgöra om innehållet är särskilt skadligt eller illvilligt.

Jag berättar t.ex om en massa människor ur mitt liv. Är det ondska? Eller ger det perspektiv som blir socialt jobbiga för dem själva under samma förutsättningar där de vetat om att jag utsatts socialt?

Skaffa dig vänner så kanske du förstår att skitsnack tillhör den sociala koden, men förstår att det är svårt för en ensam person som dig att spela spelet.

Jag snackar inte skit om andra, och ingen har anledning att snacka skit om mig. Det är för att jag är en bättre människa än du.

Jo dom har noll förståelse för hur jag mår. Jag har förstelse hur många mår. Då jag gått igenom mycket.

Lugnt om folk pratar om mig. Men vill gärna förklara eller försvara mig. Tror det är mycket missföstånd. Sen har jag varit droga och utsatt varje dygn i ett decennium och det är långt ifrån det normala uthållighet och härdad. Sen finns det såklart dom som har det värre.

Tycker inte folk är elaka om dom pratar om människor ur sitt liv. Håller med dig om att man kan lära och utveckals av att lyssna på människor med mycket erfarenhet.

Ja men människor saknar sällan förståelse. I vår mänskliga natur så minskar vi omfattningen av andras lidande då vi utöver när vi känner en affektiv empati, bara upplever vårt eget.

Om du har missbrukat i tio år så har du också fått en negativt laddad social position. Är jag ärlig mot dig så är det helt enkelt som så att du bättre flyttar ifrån din stad och startar om eftersom alla som sett dig i ditt skick kommer döma dig efter det.

Den bild vi får av andra, är också den vi sedan dömer dem efter. De flesta är inte jätteintresserade av att folk berättar sin sak av historien eftersom deras bild skapats i deras egna medvetande. Den bilden är sällan helt korrekt utan färgad av de föreställningar vi har, vår diskurs, dvs hur vi talar, tänker och uppfattar något.

Vi människor talar om andra människor och vi blir talade om. Det är en del av hur vi fungerar och det går inte att komma ifrån att människor är intressanta ur den aspekten då det är mycket avvikande att inte ha intresse överhuvudtaget för andra människor.

Det bästa du kan göra är att flytta till en ny stad där ingen känner dig och börja om, ifall att du känner dig för socialt utsatt. Människor hade redan frågat vad du utsatts för, hur du haft det och om de kunde hjälpa dig på något vis om de velat ha din version av vad du genomlevt.

Hade en diskussion för några dagar sedan med en kompis om just människor och skitsnack samt hur många som avslutat sina liv. De människorna hade antagligen en mycket snäv syn på deras sociala position då faktiskt en hel del människor om kanske inte nästan alla av dem, varit omtyckta hos många människor.

Problemet med att värdera människor, vad som sker och hur omvärlden betraktar en (eller en annan person) är att reflektionen blir ganska fyrkantig. Det är väldigt få människor som är avskydda eller föraktade av exakt alla omkring sig. Man måste vara jäkligt igenkänd för att väldigt många ska ha starka åsikter om en.

Jag själv kan väcka en del reaktioner av negativ art och har också en rad skitpratare. De flesta människor jag möter i livet är ändå väldigt trevliga och positiva mot mig.

Vet du varför? Jag har klippt av alla människor som har egna negativa sociala nätverk vilket innebär att även när de till synes "trevliga" människorna försvunnit ut ur mitt liv, finns inte heller alla de rum där de befunnit sig med mig och de mer ytliga bekanta haft en mycket påtagligt negativ attityd mot mig.

Vet du varför? De där "trevliga" relationerna jag haft, var de som spred runt skit överallt dit jag gick med dem.

Om du har människor omkring dig som du hela tiden i sällskap med, möter dåliga attityder mot dig tillsammans med dem (som inte utsätts), är de en väldigt stor orsak till det hela. Även om de påstår att du är schysst eller något när människorna pratar utan dig närvarande. Det säger de inte för att de gillar dig utan för att försvara varför de är med dig trots att de vet antingen vad du gjort dig skyldig till eller vad du oskyldigt anklagas för. De bryr sig inte om något annat kring dig mer än att om det är de själva som klagar eller påstår saker om dig, att ingen ska säga det direkt i ditt ansikte.

En människa som verkligen tycker bra om en annan person tar inte bara dess anseende i försvar utan tar också ställning vid en konflikt eller ett problem. Det gör inte människor som vill ha fördelarna av att ha ett eget anseende intakt hos alla.

Som mitt tonårsjag brukade säga: Livet är inte en populäritetsklubb där den med mest polare vinner.

Eller som ordspråket går: Den som är vän med alla, är ingens vän.

Jag har ingen anledning att gå till angrepp mot dig, och även om jag hade känt mig provocerad skulle jag inte välja den vägen. Jag har lärt mig genom livet att det ibland är bäst att ta ett steg tillbaka och skapa distans, snarare än att gå in i konflikter som riskerar att göra mer skada än nytta.

Du har självklart rätt att uttrycka dig och berätta om dina upplevelser på det sätt du önskar. Det är inget jag vill ta ifrån dig. Samtidigt kan mängden information ibland göra det svårt för mig att följa den röda tråden, och jag kan känna mig överväldigad av allt som skrivs. Jag säger inte det för att tysta dig, utan för att vara ärlig med hur jag upplever kommunikationen.

Jag tror att en viktig del av att läka är att så småningom kunna bearbeta sin smärta och hitta ett sätt att gå vidare, för sin egen skull. Det handlar inte om att förneka det man har varit med om, ursäkta andras handlingar eller låtsas som att ingenting har hänt. Det handlar snarare om att nå en punkt där det förflutna inte längre får styra ens mående och liv.

Jag hoppas att du också ska få uppleva den friheten. Jag tror att det är möjligt att både erkänna sin smärta och samtidigt välja att inte låta den ta mer plats i ens liv än nödvändigt. För mig är det en viktig del av att gå vidare.

Jag tror också att det kan vara värdefullt att fundera över vad man själv behöver för att läka på djupet. Att berätta om sina upplevelser och få stöd från andra kan vara betydelsefullt, men jag tror att det också behövs ett eget inre arbete för att verkligen kunna släppa taget och hitta ro. Vi läker alla på olika sätt, och det som fungerar för en person behöver inte fungera på samma sätt för en annan.

När det gäller människor som har sårat andra tror jag att det viktigaste är att vi själva inte fastnar i bitterhet eller väntar på att rättvisa ska skipas för att kunna må bra. Vi kan inte styra om andra människor känner ånger eller förändrar sitt beteende, men vi kan påverka hur vi själva väljer att gå vidare. För min egen skull väljer jag därför att släppa taget om det jag inte längre kan förändra och fokusera på mitt eget välmående. Det betyder inte att jag glömmer eller förminskar det jag har varit med om, utan att jag har bearbetat det tillräckligt för att det inte längre ska ha samma makt över mig.

Avslutningsvis vill jag också vara tydlig med en sak: jag uppskattar inte att du ändrar min text utan mitt samtycke. Jag vill att mina ord och formuleringar respekteras, även om du inte håller med om det jag skriver. För mig är det en fråga om ömsesidig respekt och personliga gränser.

Okej, såg nu att editeringen konstigt nog lagts i din textdel. Vet inte hur eftersom jag la den i min egen del. Kollade igenom för säkerhets skull eftersom texten sett annorlunda ut när jag läst igenom den men det är något fel som uppstod på ett vis jag inte vet hur det gick till.

Jag förstår vad du menar men min poäng är att du skapar en bild av mig och vad jag säger. Din bild är inte sanningen om vad jag upplever, tänker eller känner. Det är hur du tolkar informationen.

Du måste förstå att jag inte är bitter, inte sitter fast i det förflutna utan fast i verkligheten av svår diskriminering. Jag har inte kommit någonstans eftersom det jag berättar om berör narcissistiskt våld. Man har sett och hört alla mina behov och valt att sabotera eller inte ingripa.

Jag lider inte och jag är inte bitter. Däremot så tänker jag inte dra ett streck över allt eftersom jag nu väljer att sluta visa den förståelse och förlåtelse jag alltid gjort genom att dra ett streck och släppa saker hela tiden. Jag väljer att ge min version av allt. Min version ska bäras lika långt som man ämnat att bära sin egen version mot mig.

Jag var aldrig intresserad av att leva ett mediokert, inrutat liv och om det här livet var vad jag fick istället för det jag ville ha, så vill jag göra något av mina erfarenheter. Jag delar dem gärna.

Det du inte förstår är att när jag berättar, ger jag inte tillåtelse att påstå saker om mig via den informationen även om du är lugn och saklig. Jag berättar av det skälet att jag inte tillåter att folk ljuger om mig, varken till mig själv eller andra. Jag äger min egen berättelse. Du behöver inte gilla den eller sympatsiera med mig men du har inte min tillåtelse att ändra på min berättelse om vem jag är emot mig.

Du trodde själv felaktigt att jag ändrat din text. Nej jag ändrar på de underförstådda anklagelser du riktar mot mig hela tiden även om du bara lite anklagar och sedan talar svepande, som om du inte syftar på mig när det är saker jag aldrig sagt.

Du tycker att det blir osammanhängande men det du och andra behöver lära er för att tråden ska kunna följas är kanske att det ni anklagar andra för, kan besvaras på amdra vis än vad ni själva tänker. Ni måste sluta mata in påhopp i diskussioner och förvänta er en enda mening tillbaka som ska rymma allt ni själva fyller ut den meningen med.

Jag är inte en två-menings människa.
Min uppfattning är att du behärskar konflikten bra även om du är något blind för dina egna fel i att den överhuvudtaget uppstod eftersom det faktiskt var du som började.

Det var inte jag som pratade om att ta illa vid mig i tonåren utan TS. Jag svarade med att jag inte själv tog illa upp som tonåring utan idag som vuxen varpå du missförstod och gick in och skapade en konflikt istället för att svara: "Jag skapade en helt falsk bild av vad du sa, det blev ett missförstånd för att jag inte förstod vad du menade." Istället fortsatte du ålägga mig en mängd egenskap av negativ karaktär.

Förstå en sak: Människor likt dig är de som gör att människor som är förövare säger: " Ingen kommer tro på dig." För ni vet redan vad som är sanning enligt er eftersom den bild ni skapar av någon sedan bara behöver fyllas i. Oavsett om den går i svart eller vitt. Jag kommer dock i nyanser.

Jag kan nu förstå lite bättre var det hela började. Jag tror att vi kanske uppfattade mina intentioner på olika sätt, och därför vill jag förtydliga hur jag menade.

Det var aldrig min avsikt att skapa en falsk bild av dig eller dra några förhastade slutsatser om vem du är. Jag delade en tanke som grundade sig i mina egna erfarenheter och försökte samtidigt förstå. Kanske uttryckte jag mina reflektioner lite för öppet, men jag var aldrig ute efter att definiera din verklighet eller hävda att jag visste hur det låg till i ditt fall.

Jag tror på vikten av att vara ärlig mot sig själv och våga stå upp för sin egen sanning. Vi behöver alla få utrymme att förstå oss själva på våra egna villkor, utan att någon annan bestämmer vad vi ska känna eller tro. Att stå upp för sig själv börjar trots allt med att våga lita på det man själv vet och känner.

Må bäst!

Ja tack, jag hör att du försöker att hålla dig i en fungerande diskussion och inte medvetet applicera bilder.

Vi gör alla så att vi värderar saker efter hur vi själva uppfattar dem. Det är mänskligt. Att kunna överge den bilden är inte heller alltid det lättaste. Iblamd behöver vi faktiskt fråga för att veta om vår uppfattning överensstämmer med vad den andra personen förmedlar.

Jag tror inte att människor kommer med ursäkter kring andras beteenden av medvetna skäl eller jag tror att det delvis är omedvetet och inte att de utstuderat tänler på varför de tar någon i försvar.

Saken är att om man automatiskt hela tiden talar om för andra att de har fel. Att de behöver träffa de människor de har negativa erfarenheter av för att "tala ut" eller som när jag var barn "se att personen inte var farlig utan väldigt snäll" (en narkoman som använt våld under sina psykoser) eller om man bara heöa tiden talar gott om människor som man är medveten om har haft mycket negativa interaktioner med andra eller t.ex missbruk, kriminalitet osv. så är man även någon som samtidigt viskar i alla andras öron vad förövare sedan säger högt till sina offer Ingen kommer tro på dig.

Att bara skönmåla människor är en form av våld. De personliga, positiva upplevelser av andra människor eller känslomässiga band till andra, ska inte kletas på alla andra. Om man alltid bara talar gott om människor begår du samma fel som om man bara smutskastar folk. För lovorden är vad som innebär att en våldtäktsman förlorar sitt social anseende och därför anses mer värd att skydda än offren.

Talar man bara negativt om folk inför de egna barnen så lär man dem inte alls att värdera andra nyanserat och inte heller om man bara talar gott om andra. Att tysta människor genom att säga "så är det inte..." "så är personen inte..." "det är inte sant..." är samma sak som innebär att barn som t.ex våldtas inte vågar berätta för omgivningen eftersom lojaliteten till deras våldtäktsman är för hög från omgivningens sida oavsett om det är en partner inom familjen eller annan person (oftast så utsätts barn av dem som har en etablerad kontakt till någon förälder eller barnet).

Det är alltså en väldigt dålig egenskap även om man inombords känner att man gör ett jättebra jobb med sitt egna anseende när man vill vara den som alla tycker om.

Min diskussion med dig här specifikt är också färgad av att jag alltid har just sådana människor i mitt liv. Jag har en kompis nu som skönmålar exakt alla och säger emot mig kring vilka folk är när jag inte delar personens bilder av andra. Men jag vet själv om jag upplevt saker med någon som ljuger om vad vi upplevde och därefter så vet kag vad som skett i relationer med andra. Inte minst så vet jag även vilka människor som gjort särskilt dåligt intryck hos mig som föranlett att jag vetat om vad de gick för redan innan våldtäktsanklagelser och annat krupit fram mot dem. Att en narkoman som deltar i våld mot andra personer och själv har anklagelser om sådant, köpergosis till ditt barn kan likaväl handla om grooming inte att den är så jäkla bra.

Jag ger alltid människor sådant jag har till övers. Det har ingenting med mina andra personlighetsdrag att göra utan att jag är en givmild person. Det innebär inte något alls. Det finns liksom ingenting i att jag måste vara bra, för att jag gjort en mängd saker någon annan uppskattar. Men jag anser definitivt inte att våldtäktsmän eller andra mycket suspekta människor omkring andra suspekta människor eller våldsmän, är människor om delar mina personliga bra sidor. För jag har inte den där andra sidan de har hos mig när vi börjar titta på mina fel och brister.

Talar man gott om mig i samma ordalag som man talar om våldsmän så är det inte min person man talar väl om utan sitt eget ego eller vad jag och andra kan innebära för personliga förmåner av att ha omkring sig. Vad man kan få ut av mig inte vem jag är. Jag föredrar då att man inte talar om mig överhuvudtaget om man är någon som i samma andetag pratar om stans största förbrytare med samma referenser.