Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Du förtjänar inga fler svar efter alla hundratals svar du fått men för alla andra deltagare i tråden finns de vetenskapliga kriterierna för stabilitet här:
Vilka vetenskapliga krav? Var står de? Det fanns ingen utredningsplan och ingen återföreningsplan, enligt både Ensolution och Lex Sarah-rapporten. Man kan inte uppnå krav som aldrig har formulerats.
Och om stabiliteten var målet, var den nådd i december 2025. Inget dropp sedan september, ingen skolfrånvaro, bara kalium. Socialtjänsten skrev det själv. Ändå fortsatte isoleringen i fem månader till. Vad väntade man på? Att vetenskapen skulle hinna ikapp?
Lagen talar inte om vetenskapliga stabilitetskrav. Enligt 21 § LVU ska vården upphöra när den inte längre behövs.
Och för bara några dagar sedan förklarade du själv att vården av ett barn inte är ett vetenskapligt experiment. Nu är det plötsligt ett experiment med uppnådda krav. Din vetenskap verkar ändra sig snabbare än Elsas mående gjorde.
Och om stabiliteten var målet, var den nådd i december 2025. Inget dropp sedan september, ingen skolfrånvaro, bara kalium. Socialtjänsten skrev det själv. Ändå fortsatte isoleringen i fem månader till. Vad väntade man på? Att vetenskapen skulle hinna ikapp?
Lagen talar inte om vetenskapliga stabilitetskrav. Enligt 21 § LVU ska vården upphöra när den inte längre behövs.
Och för bara några dagar sedan förklarade du själv att vården av ett barn inte är ett vetenskapligt experiment. Nu är det plötsligt ett experiment med uppnådda krav. Din vetenskap verkar ändra sig snabbare än Elsas mående gjorde.
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC
Den som inte tror på detta men vill diskutera seriöst går givetvis vidare med vetenskapliga argument.
Citat:
Jag menar att om processen hade varit rätt utformad från början, hade vi inte behövt sitta här och diskutera Elsas integritet. Då hade socialtjänstens och vårdens alla handlingar gåtts igenom av oberoende experter, med second opinion och en ordentlig genomgång av alla vittnen.
Ditt resonemang leder, kanske utan att du avser det, till att fokus hamnar på föräldrarna och medierna i stället för på socialtjänsten.
Föräldrarna var tvungna att gå via medierna. De gjorde det inte för att det var roligt, utan för att det var det enda sättet att nå framgång mot Örebro kommuns vanvettiga byråkrati.
En rättssäker process hade sparat skattebetalarna miljoner. Och viktigast av allt hade Elsas psykiska hälsa skonats.
Varför i hela helvete ska föräldrar tvingas ordna sin egen rättssäkerhet vid LVU? Det är det som borde diskuteras, inte att medierna tvingades rycka in i det här fallet.
Ditt resonemang leder, kanske utan att du avser det, till att fokus hamnar på föräldrarna och medierna i stället för på socialtjänsten.
Föräldrarna var tvungna att gå via medierna. De gjorde det inte för att det var roligt, utan för att det var det enda sättet att nå framgång mot Örebro kommuns vanvettiga byråkrati.
En rättssäker process hade sparat skattebetalarna miljoner. Och viktigast av allt hade Elsas psykiska hälsa skonats.
Varför i hela helvete ska föräldrar tvingas ordna sin egen rättssäkerhet vid LVU? Det är det som borde diskuteras, inte att medierna tvingades rycka in i det här fallet.
Jag tycker fortfarande inte att något av det här försvarar att Kaliber eller föräldrarna delar Elsas privata brev och innersta känslor offentligt. Och jag tycker ännu mindre om när vuxnas resonemang om LVU, socialtjänsten och rättsprocessen skrivs som om de vore Elsas egna ord.
Man kan kritisera socialtjänsten hur hårt man vill och driva varje rättslig väg som finns. Men ett åttaårigt barn ska inte behöva bli megafon för vuxnas konflikt. Att myndigheter kan ha gjort fel ger inte andra vuxna frikort att kliva över barnets integritet. Där går min gräns.
Citat:
Jag tycker fortfarande inte att något av det här försvarar att Kaliber eller föräldrarna delar Elsas privata brev och innersta känslor offentligt. Och jag tycker ännu mindre om när vuxnas resonemang om LVU, socialtjänsten och rättsprocessen skrivs som om de vore Elsas egna ord.
Man kan kritisera socialtjänsten hur hårt man vill och driva varje rättslig väg som finns. Men ett åttaårigt barn ska inte behöva bli megafon för vuxnas konflikt. Att myndigheter kan ha gjort fel ger inte andra vuxna frikort att kliva över barnets integritet. Där går min gräns.
Man kan kritisera socialtjänsten hur hårt man vill och driva varje rättslig väg som finns. Men ett åttaårigt barn ska inte behöva bli megafon för vuxnas konflikt. Att myndigheter kan ha gjort fel ger inte andra vuxna frikort att kliva över barnets integritet. Där går min gräns.
Du har sagt var din gräns går. Låt mig säga var den inte går.
Den går inte vid att Elsa hämtades av polis utan att få säga hej då till sin mamma. Den går inte vid att hon isolerades från hela sin familj i sju månader. Den går inte vid att hennes brev öppnades av socialtjänsten, något hennes egna handläggare kallar olovligt. Den går inte vid att omkring hundra personer ska ha varit inne i hennes akt, en del på julafton och nyårsafton. Om allt det säger du att det ska granskas. Men gränsen, den drar du först vid familjen och journalisterna.
Det är det som är problemet med ditt resonemang. Du kallar det en vuxenkonflikt, för fjärde gången. Men det var ingen konflikt mellan jämbördiga vuxna. Det var en myndighet med polis, hemlig ort och makt över breven, mot en familj med ett brev i veckan. När du beskriver familjens försvar som en konflikt som barnet ska skyddas från, gör du det maktlösa till lika skyldigt som det mäktiga.
Och Elsa blev inte en megafon för vuxnas konflikt. Hon sa själv, gång på gång, att hon ville hem och att hon saknade sin mamma. Socialtjänsten noterade det och bortsåg från det. Hennes egen röst fanns redan, den blev bara inte hörd. Det var först när hennes ord nådde utanför socialtjänstens kontor som någon lyssnade.
Om det finns inlägg där vuxnas resonemang har skrivits som om de vore Elsas egna ord, kan man diskutera om det var rätt. Det är en rimlig synpunkt. Men den är liten i jämförelse med vad som gjordes mot henne av dem som hade makten.
Du säger att myndigheters fel inte ger frikort åt andra vuxna. Jag säger att familjens försvar inte ska användas som frikort åt myndigheterna. Det är där min gräns går.
Citat:
Du förtjänar inga fler svar efter alla hundratals svar du fått men för alla andra deltagare i tråden finns de vetenskapliga kriterierna för stabilitet här:
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC
Den som inte tror på detta men vill diskutera seriöst går givetvis vidare med vetenskapliga argument.
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC
Den som inte tror på detta men vill diskutera seriöst går givetvis vidare med vetenskapliga argument.
Låt mig förstå. När jag använder AI för att gå igenom domar och rapporter, är det fabulering och AI-hallucination. När Totius frågar Google AI om PIPO, är det vetenskapliga kriterier. Det är en intressant källkritisk modell.
Men låt oss ta kriterierna på allvar, för de är faktiskt rimliga. Barnet ska klara sig utan dropp i tre till sex månader, hålla sin vikt, ha stabila blodprover och hanterbara symtom.
Titta nu på vad som krävs för att mäta det. Vikt, blodprover, urinprover och symtomskattning. Allt det görs av vården. Inget av det kräver att barnet inte får träffa sin pappa. Ingen av de tre parametrarna försämras av ett telefonsamtal med mamma.
Och tidslinjen: droppet togs bort i september. Tre månader senare, i december, var den kortaste perioden uppnådd, och Elsa flyttade till en släkting. Men i samma månad beslutade socialtjänsten att umgänget med föräldrarna skulle fortsätta helt oförändrat. Om stabiliteten räckte för att flytta, räckte den inte för att få höra sin mammas röst?
Och var står det att socialtjänsten eller vården använde de här kriterierna? Inte i någon dom, inte i Lex Sarah-rapporten, inte i Ensolution. Det finns ingen vårdplan som anger dem. Det är kriterier du har hämtat i efterhand, från en AI, och lagt in i ett beslut som fattades utan dem.
Så tack, Totius. Du har visat att Elsas medicinska stabilitet kunde följas utan att isolera henne från sin familj. Det var precis min poäng.
Citat:
Du har sagt var din gräns går. Låt mig säga var den inte går.
Den går inte vid att Elsa hämtades av polis utan att få säga hej då till sin mamma. Den går inte vid att hon isolerades från hela sin familj i sju månader. Den går inte vid att hennes brev öppnades av socialtjänsten, något hennes egna handläggare kallar olovligt. Den går inte vid att omkring hundra personer ska ha varit inne i hennes akt, en del på julafton och nyårsafton. Om allt det säger du att det ska granskas. Men gränsen, den drar du först vid familjen och journalisterna.
Det är det som är problemet med ditt resonemang. Du kallar det en vuxenkonflikt, för fjärde gången. Men det var ingen konflikt mellan jämbördiga vuxna. Det var en myndighet med polis, hemlig ort och makt över breven, mot en familj med ett brev i veckan. När du beskriver familjens försvar som en konflikt som barnet ska skyddas från, gör du det maktlösa till lika skyldigt som det mäktiga.
Och Elsa blev inte en megafon för vuxnas konflikt. Hon sa själv, gång på gång, att hon ville hem och att hon saknade sin mamma. Socialtjänsten noterade det och bortsåg från det. Hennes egen röst fanns redan, den blev bara inte hörd. Det var först när hennes ord nådde utanför socialtjänstens kontor som någon lyssnade.
Om det finns inlägg där vuxnas resonemang har skrivits som om de vore Elsas egna ord, kan man diskutera om det var rätt. Det är en rimlig synpunkt. Men den är liten i jämförelse med vad som gjordes mot henne av dem som hade makten.
Du säger att myndigheters fel inte ger frikort åt andra vuxna. Jag säger att familjens försvar inte ska användas som frikort åt myndigheterna. Det är där min gräns går.
Den går inte vid att Elsa hämtades av polis utan att få säga hej då till sin mamma. Den går inte vid att hon isolerades från hela sin familj i sju månader. Den går inte vid att hennes brev öppnades av socialtjänsten, något hennes egna handläggare kallar olovligt. Den går inte vid att omkring hundra personer ska ha varit inne i hennes akt, en del på julafton och nyårsafton. Om allt det säger du att det ska granskas. Men gränsen, den drar du först vid familjen och journalisterna.
Det är det som är problemet med ditt resonemang. Du kallar det en vuxenkonflikt, för fjärde gången. Men det var ingen konflikt mellan jämbördiga vuxna. Det var en myndighet med polis, hemlig ort och makt över breven, mot en familj med ett brev i veckan. När du beskriver familjens försvar som en konflikt som barnet ska skyddas från, gör du det maktlösa till lika skyldigt som det mäktiga.
Och Elsa blev inte en megafon för vuxnas konflikt. Hon sa själv, gång på gång, att hon ville hem och att hon saknade sin mamma. Socialtjänsten noterade det och bortsåg från det. Hennes egen röst fanns redan, den blev bara inte hörd. Det var först när hennes ord nådde utanför socialtjänstens kontor som någon lyssnade.
Om det finns inlägg där vuxnas resonemang har skrivits som om de vore Elsas egna ord, kan man diskutera om det var rätt. Det är en rimlig synpunkt. Men den är liten i jämförelse med vad som gjordes mot henne av dem som hade makten.
Du säger att myndigheters fel inte ger frikort åt andra vuxna. Jag säger att familjens försvar inte ska användas som frikort åt myndigheterna. Det är där min gräns går.
Ett långt, färdiganalyserat svar på två minuter talar ganska tydligt för att jag diskuterar med AI.
Det är inte särskilt meningsfullt. AI har inte hela materialet, men lyckas ändå låta tvärsäker.
Citat:
Jo, det finns argument för allt men att använda ett barn som vapen i en konflikt är oacceptabelt för många i Sverige. Var det här landar i slutändan återstår att se. Men oavsett vilket så kommer de som värnar om utsatta människors rätt inte att vika sig, hoppas jag.
Låt mig förstå. När jag använder AI för att gå igenom domar och rapporter, är det fabulering och AI-hallucination. När Totius frågar Google AI om PIPO, är det vetenskapliga kriterier. Det är en intressant källkritisk modell.
Men låt oss ta kriterierna på allvar, för de är faktiskt rimliga. Barnet ska klara sig utan dropp i tre till sex månader, hålla sin vikt, ha stabila blodprover och hanterbara symtom.
Titta nu på vad som krävs för att mäta det. Vikt, blodprover, urinprover och symtomskattning. Allt det görs av vården. Inget av det kräver att barnet inte får träffa sin pappa. Ingen av de tre parametrarna försämras av ett telefonsamtal med mamma.
Och tidslinjen: droppet togs bort i september. Tre månader senare, i december, var den kortaste perioden uppnådd, och Elsa flyttade till en släkting. Men i samma månad beslutade socialtjänsten att umgänget med föräldrarna skulle fortsätta helt oförändrat. Om stabiliteten räckte för att flytta, räckte den inte för att få höra sin mammas röst?
Och var står det att socialtjänsten eller vården använde de här kriterierna? Inte i någon dom, inte i Lex Sarah-rapporten, inte i Ensolution. Det finns ingen vårdplan som anger dem. Det är kriterier du har hämtat i efterhand, från en AI, och lagt in i ett beslut som fattades utan dem.
Så tack, Totius. Du har visat att Elsas medicinska stabilitet kunde följas utan att isolera henne från sin familj. Det var precis min poäng.
Men låt oss ta kriterierna på allvar, för de är faktiskt rimliga. Barnet ska klara sig utan dropp i tre till sex månader, hålla sin vikt, ha stabila blodprover och hanterbara symtom.
Titta nu på vad som krävs för att mäta det. Vikt, blodprover, urinprover och symtomskattning. Allt det görs av vården. Inget av det kräver att barnet inte får träffa sin pappa. Ingen av de tre parametrarna försämras av ett telefonsamtal med mamma.
Och tidslinjen: droppet togs bort i september. Tre månader senare, i december, var den kortaste perioden uppnådd, och Elsa flyttade till en släkting. Men i samma månad beslutade socialtjänsten att umgänget med föräldrarna skulle fortsätta helt oförändrat. Om stabiliteten räckte för att flytta, räckte den inte för att få höra sin mammas röst?
Och var står det att socialtjänsten eller vården använde de här kriterierna? Inte i någon dom, inte i Lex Sarah-rapporten, inte i Ensolution. Det finns ingen vårdplan som anger dem. Det är kriterier du har hämtat i efterhand, från en AI, och lagt in i ett beslut som fattades utan dem.
Så tack, Totius. Du har visat att Elsas medicinska stabilitet kunde följas utan att isolera henne från sin familj. Det var precis min poäng.
Citat:
Du förtjänar inga fler svar efter alla hundratals svar du fått men för alla andra deltagare i tråden finns de vetenskapliga kriterierna för stabilitet här:
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC
Den som inte tror på detta men vill diskutera seriöst går givetvis vidare med vetenskapliga argument.
(FB) 8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC
Den som inte tror på detta men vill diskutera seriöst går givetvis vidare med vetenskapliga argument.
Det där låter faktiskt ganska rimligt tycker jag. Om droppet precis hade kunnat sättas ut så behövde man ju sannolikt se att det höll över tid och inte bara under några veckor.
Och dessutom se hur Elsa påverkades i olika miljöer och med olika vuxna runt sig. Om matintag, ork, smärta eller andra symtom skiljer sig beroende på var hon är så känns det ju ganska relevant när man försöker förstå hela bilden.
Citat:
Nu börjar du med samma argument som Doktorn och de andra systemriddarna: “AI har inte hela materialet.” Precis. Men ändå ställer du själv frågor som förutsätter just det materialet?
Jag har matat in det som finns tillgängligt: domarna, Ensolution-granskningen, Lex Sarah-rapporten och så vidare.
Det fina med AI är att den läser allt, inte bara de små snuttar som systemriddarna plockar ut. Därför kan jag på några sekunder kontrollera när någon påstår något som inte stämmer med handlingarna.
Det är så mycket information i det här fallet att man faktiskt behöver AI för att kunna greppa allt.
Citat:
Här kan du få en liten godnattsaga att trösta dig med sålänge:
Citat:
Riddarna av det runda bordet och prinsessan som ville hem
Det var en gång, i kungariket Örebro, en liten prinsessa som hette Elsa. Hon hade en sällsynt tarmsjukdom med ett krångligt namn, en mamma som läste allt om den och en pappa som litade på mamman. Det skulle visa sig vara hans stora brott.
En dag fick hovläkarna i grannriket Uppsala ett brev där det stod att prinsessan fick all sin näring genom ett magiskt dropp. Det gjorde hon inte. Hon fick ungefär 40 procent. Men ingen i hovet läste i sin egen medicinbok, för den stod ju bara i läkemedelsmodulen, och vem läser sådant?
– Hon är trött fast hon får all näring hon behöver, sa hovläkarna. Något är fel. Det måste vara mamman.
En hovläkare som aldrig träffat prinsessan gick ett steg längre.
– Tänk om mamman häller trolldryck i droppet!
– Har någon sett henne göra det? frågade en annan läkare.
– Nej, men man kan ju aldrig veta.
Och så skickades ett budskap till Riddarna av Nämnden.
Högst upp vid nämndens bord satt Vice Riddaren av Nämnden. Hon läste budskapet, rätade på kronan och sa:
– Rädda, larma, släck!
Samma dag kom vakterna och hämtade prinsessan. Hon fick inte säga hej då till sin mamma. Hon fördes till ett slott på hemlig ort, och de enda budbärare som fick passera vallgraven var handskrivna brev, ett i veckan. Brevens innehåll granskades noga av slottets vakter, för säkerhets skull.
– Vad är faran? frågade en ung socionom i hovet.
– Larma, sa Vice Riddaren.
– Ja, men ska vi inte utreda först?
– Släck, sa Vice Riddaren.
Steg två i rädda, larma, släck hade nämligen blivit borttappat i en låda någonstans, tillsammans med barnkirurgens vittnesmål, som stod som “ej inkommit”.
I ett annat torn i riket låg Tråden. Där samlades Riddarna av det Runda Bordet för att försvara kungariket mot sanningen.
Först kom Sir Totius av Cirkeln, i rustning av ihoplänkade argument som alla slutade där de började.
– Det här är ett helt linjärt resonemang! ropade han. Mamman var problemet, därför blev det LVU, och att det blev LVU visar att mamman var problemet. Rakt som en pil!
– Det är en cirkel, sa någon.
– Det är en linje som bara råkar vara rund, sa Sir Totius. Och förresten: LSS!
– Vad har LSS med saken att göra?
– Ingenting juridiskt, medgav Sir Totius. Men LSS!
Han hade nämligen ensam burit LSS-fanan genom hela kriget. Ibland hade någon gått bredvid honom en bit, men alltid ångrat sig. Fanan var tung, men Sir Totius bar den med stolthet, ända in i vetenskapens tempel, dit han kom med en tavla märkt Vetenskapliga stabilitetskriterier, som han hade fått av Google AI.
– Men sa du inte att den som använder AI konfabulerar? frågade en bonde.
– Det gäller bara när andra gör det, sa Sir Totius.
Han hade också en rulle från april, där han själv hade skrivit att förfarandet var olagligt och underlaget korrupt.
– Vem skrev det här? frågade bonden.
– En idiot, sa Sir Totius, och läste rullen igen, utan att känna igen sin egen handstil.
Därefter kom Sir Ugglan av Soptunnan, som hade läst domarna och funnit att de var facit, och läst granskningen och funnit att den hörde hemma i soptunnan.
– Granskaren använde en mall för barn med smutsiga tröjor! sa han.
– Mallen heter BBIC, sa bonden. Det är socialtjänstens egen.
– Då är socialtjänstens egen mall naiv, sa Sir Ugglan. Och socionomerna som skrev Lex Sarah-rapporten kan inte lagstiftningen. Och de är arga på sina kollegor. Och föräldrarna för ett inbördeskrig mot förvaltningen på skattebetalarnas bekostnad.
– Föräldrar får väl försvara sig?
– Man försvarar sig inte vid LVU, sa Sir Ugglan.
– Men föräldrarna hade ju advokater.
– Ombud. Det heter ombud. Fel igen. Läs och återkom.
Sir Ugglan hade nämligen svaret på allt, och det svaret var alltid “fel igen, läs och återkom”. Han var också tämligen säker på att socialtjänsten hade övervägt alla alternativ, trots att ingen hade skrivit ner det.
– Hur vet du det? frågade bonden.
– Man väljer ju inte det mest ingripande alternativet utan att tänka, sa Sir Ugglan. Det vore som att poliser sköt vid en trafikkontroll.
– Men när poliser skjuter, utreds det ju, sa bonden.
Sir Ugglan svarade inte. Han höll redan på att formulera sitt nästa “fel igen”.
Sedan kom Sir Doktorn av Rotbranden, i vit rock, med stetoskop och en brandsläckare.
– Ingen rök utan eld! sa han.
Brandkåren letade igenom hela slottet. Polisen letade. Domstolen letade. Ingen hittade någon eld.
– Då är det en rotbrand, sa Sir Doktorn. Den brinner under jorden. Man ser den inte, men den finns där.
– Hur vet man att den finns där om man inte ser den?
– Därför att ingen hittar den. Det bevisar hur djupt den brinner.
När det kom fram att vården hade skrivit fel om droppet, kliade Sir Doktorn sig i huvudet.
– En förståelig miss, sa han. TPN och PN, det är lätt att blanda ihop.
– Och när mamman uppger något som inte stämmer?
– Då är det ett mönster.
När det kom fram att läkare hade sagt till Riddarna av Nämnden att mamman var psykiskt sjuk, men inte ville skriva det på papper, blev han mycket bestämd.
– Det är mediernas fel att de inte vågade skriva. Och Kurres fel.
Sir Doktorn tyckte också att Kurre borde skämmas för att han lutade sig mot primärkällor.
– Det är det fulaste knepet av alla, sa han. Att falla tillbaka på vad som står i handlingarna.
Sist kom Lady Lilla My av Mängden, med en kulram.
– Nio specialistläkare! räknade hon. Elva namnunderskrifter! Det blir tjugo! Tänk så många decennier av erfarenhet!
– Men de sa ju olika saker, sa bonden. En av dem hade aldrig sett något fel på mammans omsorg. Och den som ledde anmälan trodde inte på medveten vanvård.
– Det står i alla domar att årstidsvariation inte finns vid den här sjukdomen, sa Lady Lilla My.
– Det står tvärtom i domen. Domstolen skrev att den inte ifrågasatte att besvären varierade.
Lady Lilla My räknade om på kulramen.
– Då var det väldigt klokt att hålla prinsessan borta från sin mamma i ett helt år, sa hon. Så att man kunde få det på papper under alla årstider.
– Så prinsessan var en försökskanin?
– Nej, sa Sir Totius från andra sidan bordet. Det är inte ett vetenskapligt experiment.
– Jo, sa han samma kväll. Vetenskapliga stabilitetskriterier.
Medan riddarna snurrade runt sitt runda bord, hände något nere i slottets källare. Två unga socionomer satt med akten framför sig och läste den från pärm till pärm.
– Pappan är inte utredd, sa den ena.
– Barnkirurgens samtal kom aldrig in, sa den andra.
– Och Vice Riddaren var här i april och sa att mamman är psykiskt sjuk. Det står ingenstans i utredningen.
De tittade på varandra, och sedan gjorde de det som ingen riddare vid det runda bordet någonsin hade gjort. De skrev ner det, med sina egna namn, och skickade det uppåt. Det kallades en Lex Sarah.
Samtidigt hade en vandrande granskare vid namn Ensolution skrivit en rapport om alltihop. Den lades i en låda och glömdes bort. Ingen diarieförde den, för den var ju bara ett arbetsdokument, förklarade Sir Totius. Fast egentligen var den förstås en allmän handling, förklarade Sir Totius några dagar senare.
Och utanför slottet satt en mamma med en hög journaler hon hade hunnit ladda ner innan porten stängdes, och en pappa som vägrade säga något han inte trodde på. De visade journalerna för en barnkirurg, för en advokat och till slut för en kringvandrande trubadur från Sveriges Radio, som berättade alltihop för hela kungariket.
En vårdag i maj öppnades slottets portar, och prinsessan Elsa gick hem.
Vice Riddaren av Nämnden tog timeout. Två hovmästare fick lämna slottet med säckar av guld. Kungens rådgivare tillsatte en utredning om rättssäkerheten i riket. Och de två unga socionomerna fick aldrig någon riddarorden, men de fick något bättre. De hade gjort rätt.
Och Riddarna av det Runda Bordet?
De sitter där än i dag. Sir Totius bär sin LSS-fana runt bordet. Sir Ugglan säger “fel igen” till alla som kommer in. Sir Doktorn står vid fönstret och spanar efter rotbranden. Lady Lilla My räknar läkare på sin kulram. Och när någon frågar dem varför prinsessan blev borttagen från början, svarar de alla fyra i kör:
– Vi kan ju inte veta. Vi har inte journalerna.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut. Men cirkeln, den snurrar än.
Det var en gång, i kungariket Örebro, en liten prinsessa som hette Elsa. Hon hade en sällsynt tarmsjukdom med ett krångligt namn, en mamma som läste allt om den och en pappa som litade på mamman. Det skulle visa sig vara hans stora brott.
En dag fick hovläkarna i grannriket Uppsala ett brev där det stod att prinsessan fick all sin näring genom ett magiskt dropp. Det gjorde hon inte. Hon fick ungefär 40 procent. Men ingen i hovet läste i sin egen medicinbok, för den stod ju bara i läkemedelsmodulen, och vem läser sådant?
– Hon är trött fast hon får all näring hon behöver, sa hovläkarna. Något är fel. Det måste vara mamman.
En hovläkare som aldrig träffat prinsessan gick ett steg längre.
– Tänk om mamman häller trolldryck i droppet!
– Har någon sett henne göra det? frågade en annan läkare.
– Nej, men man kan ju aldrig veta.
Och så skickades ett budskap till Riddarna av Nämnden.
Högst upp vid nämndens bord satt Vice Riddaren av Nämnden. Hon läste budskapet, rätade på kronan och sa:
– Rädda, larma, släck!
Samma dag kom vakterna och hämtade prinsessan. Hon fick inte säga hej då till sin mamma. Hon fördes till ett slott på hemlig ort, och de enda budbärare som fick passera vallgraven var handskrivna brev, ett i veckan. Brevens innehåll granskades noga av slottets vakter, för säkerhets skull.
– Vad är faran? frågade en ung socionom i hovet.
– Larma, sa Vice Riddaren.
– Ja, men ska vi inte utreda först?
– Släck, sa Vice Riddaren.
Steg två i rädda, larma, släck hade nämligen blivit borttappat i en låda någonstans, tillsammans med barnkirurgens vittnesmål, som stod som “ej inkommit”.
I ett annat torn i riket låg Tråden. Där samlades Riddarna av det Runda Bordet för att försvara kungariket mot sanningen.
Först kom Sir Totius av Cirkeln, i rustning av ihoplänkade argument som alla slutade där de började.
– Det här är ett helt linjärt resonemang! ropade han. Mamman var problemet, därför blev det LVU, och att det blev LVU visar att mamman var problemet. Rakt som en pil!
– Det är en cirkel, sa någon.
– Det är en linje som bara råkar vara rund, sa Sir Totius. Och förresten: LSS!
– Vad har LSS med saken att göra?
– Ingenting juridiskt, medgav Sir Totius. Men LSS!
Han hade nämligen ensam burit LSS-fanan genom hela kriget. Ibland hade någon gått bredvid honom en bit, men alltid ångrat sig. Fanan var tung, men Sir Totius bar den med stolthet, ända in i vetenskapens tempel, dit han kom med en tavla märkt Vetenskapliga stabilitetskriterier, som han hade fått av Google AI.
– Men sa du inte att den som använder AI konfabulerar? frågade en bonde.
– Det gäller bara när andra gör det, sa Sir Totius.
Han hade också en rulle från april, där han själv hade skrivit att förfarandet var olagligt och underlaget korrupt.
– Vem skrev det här? frågade bonden.
– En idiot, sa Sir Totius, och läste rullen igen, utan att känna igen sin egen handstil.
Därefter kom Sir Ugglan av Soptunnan, som hade läst domarna och funnit att de var facit, och läst granskningen och funnit att den hörde hemma i soptunnan.
– Granskaren använde en mall för barn med smutsiga tröjor! sa han.
– Mallen heter BBIC, sa bonden. Det är socialtjänstens egen.
– Då är socialtjänstens egen mall naiv, sa Sir Ugglan. Och socionomerna som skrev Lex Sarah-rapporten kan inte lagstiftningen. Och de är arga på sina kollegor. Och föräldrarna för ett inbördeskrig mot förvaltningen på skattebetalarnas bekostnad.
– Föräldrar får väl försvara sig?
– Man försvarar sig inte vid LVU, sa Sir Ugglan.
– Men föräldrarna hade ju advokater.
– Ombud. Det heter ombud. Fel igen. Läs och återkom.
Sir Ugglan hade nämligen svaret på allt, och det svaret var alltid “fel igen, läs och återkom”. Han var också tämligen säker på att socialtjänsten hade övervägt alla alternativ, trots att ingen hade skrivit ner det.
– Hur vet du det? frågade bonden.
– Man väljer ju inte det mest ingripande alternativet utan att tänka, sa Sir Ugglan. Det vore som att poliser sköt vid en trafikkontroll.
– Men när poliser skjuter, utreds det ju, sa bonden.
Sir Ugglan svarade inte. Han höll redan på att formulera sitt nästa “fel igen”.
Sedan kom Sir Doktorn av Rotbranden, i vit rock, med stetoskop och en brandsläckare.
– Ingen rök utan eld! sa han.
Brandkåren letade igenom hela slottet. Polisen letade. Domstolen letade. Ingen hittade någon eld.
– Då är det en rotbrand, sa Sir Doktorn. Den brinner under jorden. Man ser den inte, men den finns där.
– Hur vet man att den finns där om man inte ser den?
– Därför att ingen hittar den. Det bevisar hur djupt den brinner.
När det kom fram att vården hade skrivit fel om droppet, kliade Sir Doktorn sig i huvudet.
– En förståelig miss, sa han. TPN och PN, det är lätt att blanda ihop.
– Och när mamman uppger något som inte stämmer?
– Då är det ett mönster.
När det kom fram att läkare hade sagt till Riddarna av Nämnden att mamman var psykiskt sjuk, men inte ville skriva det på papper, blev han mycket bestämd.
– Det är mediernas fel att de inte vågade skriva. Och Kurres fel.
Sir Doktorn tyckte också att Kurre borde skämmas för att han lutade sig mot primärkällor.
– Det är det fulaste knepet av alla, sa han. Att falla tillbaka på vad som står i handlingarna.
Sist kom Lady Lilla My av Mängden, med en kulram.
– Nio specialistläkare! räknade hon. Elva namnunderskrifter! Det blir tjugo! Tänk så många decennier av erfarenhet!
– Men de sa ju olika saker, sa bonden. En av dem hade aldrig sett något fel på mammans omsorg. Och den som ledde anmälan trodde inte på medveten vanvård.
– Det står i alla domar att årstidsvariation inte finns vid den här sjukdomen, sa Lady Lilla My.
– Det står tvärtom i domen. Domstolen skrev att den inte ifrågasatte att besvären varierade.
Lady Lilla My räknade om på kulramen.
– Då var det väldigt klokt att hålla prinsessan borta från sin mamma i ett helt år, sa hon. Så att man kunde få det på papper under alla årstider.
– Så prinsessan var en försökskanin?
– Nej, sa Sir Totius från andra sidan bordet. Det är inte ett vetenskapligt experiment.
– Jo, sa han samma kväll. Vetenskapliga stabilitetskriterier.
Medan riddarna snurrade runt sitt runda bord, hände något nere i slottets källare. Två unga socionomer satt med akten framför sig och läste den från pärm till pärm.
– Pappan är inte utredd, sa den ena.
– Barnkirurgens samtal kom aldrig in, sa den andra.
– Och Vice Riddaren var här i april och sa att mamman är psykiskt sjuk. Det står ingenstans i utredningen.
De tittade på varandra, och sedan gjorde de det som ingen riddare vid det runda bordet någonsin hade gjort. De skrev ner det, med sina egna namn, och skickade det uppåt. Det kallades en Lex Sarah.
Samtidigt hade en vandrande granskare vid namn Ensolution skrivit en rapport om alltihop. Den lades i en låda och glömdes bort. Ingen diarieförde den, för den var ju bara ett arbetsdokument, förklarade Sir Totius. Fast egentligen var den förstås en allmän handling, förklarade Sir Totius några dagar senare.
Och utanför slottet satt en mamma med en hög journaler hon hade hunnit ladda ner innan porten stängdes, och en pappa som vägrade säga något han inte trodde på. De visade journalerna för en barnkirurg, för en advokat och till slut för en kringvandrande trubadur från Sveriges Radio, som berättade alltihop för hela kungariket.
En vårdag i maj öppnades slottets portar, och prinsessan Elsa gick hem.
Vice Riddaren av Nämnden tog timeout. Två hovmästare fick lämna slottet med säckar av guld. Kungens rådgivare tillsatte en utredning om rättssäkerheten i riket. Och de två unga socionomerna fick aldrig någon riddarorden, men de fick något bättre. De hade gjort rätt.
Och Riddarna av det Runda Bordet?
De sitter där än i dag. Sir Totius bär sin LSS-fana runt bordet. Sir Ugglan säger “fel igen” till alla som kommer in. Sir Doktorn står vid fönstret och spanar efter rotbranden. Lady Lilla My räknar läkare på sin kulram. Och när någon frågar dem varför prinsessan blev borttagen från början, svarar de alla fyra i kör:
– Vi kan ju inte veta. Vi har inte journalerna.
Snipp, snapp, snut, så var sagan slut. Men cirkeln, den snurrar än.
Citat:
Nu börjar du med samma argument som Doktorn och de andra systemriddarna: “AI har inte hela materialet.” Precis. Men ändå ställer du själv frågor som förutsätter just det materialet?
Jag har matat in det som finns tillgängligt: domarna, Ensolution-granskningen, Lex Sarah-rapporten och så vidare.
Det fina med AI är att den läser allt, inte bara de små snuttar som systemriddarna plockar ut. Därför kan jag på några sekunder kontrollera när någon påstår något som inte stämmer med handlingarna.
Det är så mycket information i det här fallet att man faktiskt behöver AI för att kunna greppa allt.
Jag har matat in det som finns tillgängligt: domarna, Ensolution-granskningen, Lex Sarah-rapporten och så vidare.
Det fina med AI är att den läser allt, inte bara de små snuttar som systemriddarna plockar ut. Därför kan jag på några sekunder kontrollera när någon påstår något som inte stämmer med handlingarna.
Det är så mycket information i det här fallet att man faktiskt behöver AI för att kunna greppa allt.
Man får gärna använda AI, det gör väl de flesta idag. Men om AI ska läsa, tänka, analysera och skriva hela svaret åt en så blir det inte mycket till diskussion.
Och att din AI dessutom upprepar samma resonemang till förbannelse, sida efter sida, blir faktiskt rätt tröttsamt
Citat:
Man får gärna använda AI, det gör väl de flesta idag. Men om AI ska läsa, tänka, analysera och skriva hela svaret åt en så blir det inte mycket till diskussion.
Och att din AI dessutom upprepar samma resonemang till förbannelse, sida efter sida, blir faktiskt rätt tröttsamt
Och att din AI dessutom upprepar samma resonemang till förbannelse, sida efter sida, blir faktiskt rätt tröttsamt
Vet du varför AI repeterar samma resonemang? Det beror på systemriddarnas eviga cirkelresonemang i tråden. Skyll inte på AI för att systemriddarna vägrar att lämna sina cirklar!
AI läser nämligen det nya materialet och jämför det med det gamla. Det är så man kommer vidare. Annars fastnar man bara i det gamla felaktiga som systemriddarna i denna tråd gjort.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera