8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Exakt. Hade föräldrarna lagt sig platt och inte försvarat sig med dokumentation och journaler, hade Elsa sannolikt varit placerad än i dag. Det är den tragiska verklighet som systemriddarna inte vill kännas vid.

Tänk efter vad som faktiskt fick hem henne. Det var inte socialtjänsten som omprövade sin bedömning. I december 2025, när Elsa mådde bra, beslutade socialtjänsten att allt skulle fortsätta som förut. Det var inte domstolarna, som godkände underlaget två gånger. Och det var inte nämnden, där 1:e vice ordföranden försökte bromsa hemflytten ända in i april.

Det som fick hem Elsa var att föräldrarna inte gav upp. Att mamman hann ladda ner journalerna innan de spärrades. Att de begärde ut handlingar och loggar. Att de lät en barnkirurg gå igenom materialet. Att de överklagade varje beslut. Och att journalister till slut läste det som aldrig hade lagts på domstolens bord.

Varje steg på vägen hem kom från familjen eller från någon utanför systemet. Inget kom från systemet självt.

Det är det som borde skrämma. Inte att en familj kämpade, utan att det var det enda som fungerade.

Att du har många känslor och många åsikter är uppenbart i tråden. Att du inte kan någonting om lagstiftningen om LSS är också uppenbart liksom att du inte kan någonting om vetenskaplig metodik eller AI. Det är också uppenbart att du inte kan någonting om hur IAM (Identity and Access Management) fungerar. Och så vidare.

Låt de som förstår IAM utreda eventuella fel och brister. Under tiden borde du och dina gelikar fundera på följande självklara fråga: Hur kan ett barn med LSS-insatser dygnet runt drabbas av så allvarlig omsorgsbrist att det krävs LVU?

Fast tidslinjen går ju också att läsa på ett annat sätt. Om syftet från början var att kunna bedöma Elsa mer självständigt och utan mammans direkta påverkan, så följer utvecklingen ganska tydligt en stegvis återgång: först jourhem, sedan släkting, därefter pappan och till sist även mamman.

Som jag förstått det ser det i dag dessutom ut som att både boende och vårdkontakt är mer jämt fördelade mellan föräldrarna. Det är alltså inte bara ”systemet gav upp efter medietryck”, utan också en successiv förändring av hur vardag, ansvar och vård organiserades runt Elsa.

Det bevisar inte att varje beslut på vägen var rätt. Men det gör det för enkelt att säga att ingenting från systemets sida bidrog till hemgången och att allt enbart berodde på familjens kamp.

Det är så förbannat tröttsamt. Nu är det samma skitsnack i tråden igen.

Kurt Sune driver sin agenda vidare och tillämpar exakt 0% källkritik mot det VH/media säger och fortsätter sin litania gentemot soc/vården.

Det är verkligen ett skyttegravskrig som inte går att vinna utifrån att somliga verkar har oceaner av tid att skriva härinne 24/7.

Håller med dig. Elsa vill vara ett barn, inte göras till någon slags posterchild för LVU-motståndare.

Du har rätt i en sak: det var inte enbart familjens kamp. Det fanns handläggare inne i socialtjänsten som till slut gjorde en egen bedömning, stod emot påtryckningar och såg till att Elsa fick komma hem. Det ska de ha cred för.

Men att tidslinjen visar en planerad, stegvis återgång stämmer inte med vad vi vet. Och vi vet lite mer än bara tidslinjen.

Både Ensolution och Lex Sarah-rapporten konstaterar att det inte fanns någon återföreningsplan. Socialsekreterarna skriver att vägen tillbaka i praktiken var villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra, eller erkände något som aldrig fastställts. Det är inte en stegvis återgång. Det är en återvändsgränd.

Och titta på vad som hände vid varje steg. När Elsa flyttade till en släkting i december, beslutade socialtjänsten samma månad att umgänget med föräldrarna skulle fortsätta helt oförändrat: inget fysiskt umgänge, ingen telefon, ett brev i veckan. Det var alltså inte ett steg mot föräldrarna. Socialsekreterarna kallar den omprövningen formell men inte reell. Och i april, när utredningen om att avsluta vården pågick, försökte nämndens 1:e vice ordförande enligt samma rapport få handläggarna att vänta längre.

Så det som ser ut som en plan i efterhand, var i verkligheten en kamp mellan dem som ville få hem Elsa och dem som höll emot. Att det till slut blev en hemgång, betyder inte att systemet planerade den. Det betyder att de som ville den till slut vann.

Det är klart att socialtjänsten i efterhand vill visa att de följde någon form av plan. Men en plan som inte fanns på papper när den behövdes, kan inte rekonstrueras utifrån hur det slutade.

Precis, normalt fungerade människor kan inte bemöta detta. Jag har en unik position just nu eftersom jag är helt bunden av skrivbordsjobb (som jag bestämmer själv). Jag sitter där jag sitter och kan bevaka Flashback därför att jag vill och bestämmer själv. Hur många är i den positionen?

Jag tycker du upprepar i princip samma resonemang oavsett vad jag faktiskt skriver. Bemöt gärna den konkreta poängen i stället för att återberätta hela ärendet varje gång.

Det blir både tydligare och lite mer resurssnålt. Och just resonemanget om att processen innebar en successiv förändring delade ju även Thomas Bodström, om jag minns hans uttalande rätt.

LVU upphörde uppenbarligen när de vetenskapliga kraven på stabilitet gällande barnets tillstånd uppnåtts. Vad kan tala mot ett sådant förfarande?

Nej, det är helt omöjligt. Ett inlägg bemöts av tre där 80% är samma gamla snömos utan substans.

Men helt ärligt tror jag det är en del av taktiken. Tysta alla kritiska röster med att spamma sönder tråden. Det blir väldigt tydligt i de fall där vederbörande inte kan ge ett svar, då är det att falla tillbaka på primärkällor igen och uppreppa samma gamla dravel.

“Då är det att falla tillbaka på primärkällor igen.”

Läs den meningen en gång till, Doktorn. Du klagar alltså på att jag, när jag får en fråga, svarar med vad som står i domarna, Lex Sarah-rapporten och Ensolution-granskningen. Det är ungefär som att en läkare anklagas för att falla tillbaka på provsvaren igen, när patienten hellre hade velat diskutera rotbranden.

Primärkällor är inte en reträtt. Det är själva marken man står på. Den som tycker att det är ett tecken på svaghet att hänvisa till dem, har möjligen inte så många egna.

Och om samma gamla snömos: det är sant att mycket upprepas i tråden. Men titta på vad som upprepas. Från mitt håll är det samma handlingar, eftersom de inte har ändrats. Från ert håll är det samma påståenden, fast handlingarna säger emot dem. Ingen rök utan eld. Pappan var inte aktuell. LSS. Vägs ände. Domen är facit. Det är inte jag som går i cirklar. Det är ni som återkommer till startpunkten varje gång en ny bit faller.

Och om att tysta kritiska röster: ingen har tystat dig. Du har skrivit hundratals inlägg. Det är bara det att kritiska röster brukar granska makten, inte familjen som drabbades av den.

Ja, frågan är bara vad syftet är. Det är svårt att se något annat syfte än att smutskasta Sverige. Artiklar som följande som varit uppe tråden och som finns på ”Elsas rätt” belyser detta ytterligare:

Socialen gav upp grundlösa anklagelser – deras dotter fick flytta hem

[…]
– Svensk sjukvård håller överlag mycket låg medicinsk standard, säger Elena Emretsson.
[…]

https://www.frilagt.se/2026/10/05/socialen-gav-upp-grundlosa-anklagelser-deras-dotter-fick-flytta-hem/

Vilka vetenskapliga krav? Var står de? Det fanns ingen utredningsplan och ingen återföreningsplan, enligt både Ensolution och Lex Sarah-rapporten. Man kan inte uppnå krav som aldrig har formulerats.

Och om stabiliteten var målet, var den nådd i december 2025. Inget dropp sedan september, ingen skolfrånvaro, bara kalium. Socialtjänsten skrev det själv. Ändå fortsatte isoleringen i fem månader till. Vad väntade man på? Att vetenskapen skulle hinna ikapp?

Lagen talar inte om vetenskapliga stabilitetskrav. Enligt 21 § LVU ska vården upphöra när den inte längre behövs.

Och för bara några dagar sedan förklarade du själv att vården av ett barn inte är ett vetenskapligt experiment. Nu är det plötsligt ett experiment med uppnådda krav. Din vetenskap verkar ändra sig snabbare än Elsas mående gjorde.