8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

4 handläggare var det som gjorde Lex Sarah

Det där tar de upp i lex Sarah.

I kort så menar de att utredarna skapade ett moment 22 där utfallet alltid blir att Victoria orsakade fara mot Elsa. Ifall man var ’lojal ’ mot Victoria var det bevis över att hon manipulerat dem.

Mer bevisning än så fanns inte

Ja, det säger en hel del. Det verkar handla om en intern maktkamp mellan politiker och tjänstemän. Följer man tidslinjen, ser det ut som att handläggarna försökte få hem Elsa, medan CTH låg på som en bromskloss.

Tidslinjen talar sitt tydliga språk. Under hösten 2025 mådde Elsa bra, och i december flyttade hon till en släkting. I början av 2026 fick hon bo hos sin pappa. Under våren pågick en utredning om att avsluta vården. Det var då, i april, innan ärendet ens hade föredragits för nämnden, som CTH enligt Lex Sarah-rapporten begärde ett möte med handläggarna, beskrev mamman som någon som grovt misshandlat Elsa och var psykiskt sjuk, och ansåg att upphörandet gick för fort. I mitten av maj kom Elsa ändå hem.

Det tyder på att förvaltningen till slut gjorde sin egen bedömning, och att den inte föll politikern i smaken. Den tidigare verksamhetschefen Sofia Persson har också sagt att utredningen som ledde till att Elsa fick komma hem var professionell och oberoende, trots den påverkan handläggarna utsattes för.

Om det stämmer, var det alltså tjänstemännen som till slut stod upp för rättssäkerheten, och en politiker som försökte stoppa dem. Det är en omvänd bild jämfört med hur det brukar beskrivas, och den är värd att ta på allvar. För om politiker kan gå in i enskilda LVU-ärenden och försöka styra utgången bakom stängda dörrar, är det inte bara Elsa som har drabbats. Då är det hela systemets rättssäkerhet som står på spel.

De skapade en cirkelfälla som inte gick att ta sig ur.

Hade pappan hållit med om att mamman misshandlade Elsa, hade han ställt sig bakom en anklagelse som förvaltningsrätten senare avvisade. Då hade han kanske godkänts som förälder, men på bekostnad av sanningen, och Elsa hade aldrig kunnat komma hem till sin mamma. Om han i stället sa att han inte trodde att Elsa misshandlades, blev det ett tecken på att han saknade insikt i sitt barns behov och inte kunde skydda henne.

Båda svaren var fel. Det fanns inget svar som var rätt.

Lex Sarah-rapporten beskriver exakt den fällan. Vägen till återförening var i praktiken villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra, eller erkände något som aldrig fastställts. Socialsekreterarna konstaterar att det inte är en vårdplan, utan en återvändsgränd. En vårdplan får inte konstrueras så att upphörandet förutsätter att en förälder erkänner att den gjort fel. Vården ska kunna upphöra på grund av ny information och faktisk utveckling.

Och det är en fälla som många föräldrar i LVU-ärenden känner igen. “Bristande insikt” är ett av de vanligaste begreppen i socialtjänstens utredningar. Det låter professionellt, men det kan betyda att föräldern inte håller med om socialtjänstens bild. Den som invänder, visar bristande insikt. Den som håller med, erkänner. Hur man än svarar, bekräftar svaret misstanken.

Det är inte en utredning. Det är ett förhör där svaret redan är bestämt.

Cths inblandning har varit från dag 1 och därför som hon utreds för olaga frihetsberövande av polisen!! Målet är att pröva om hon hade rätt att fatta beslut om det akuta omhändertagandet trots att det finns en dom... allt där handlar om hur mycket förvaltningen är beredda att sammarbeta med polisen... vilket soc normalt ogärna gör... men iom Lex Sarah så är dörren öppnad till Pandoras ask

Så slipper man nu i framtiden att bli kallad vatnik om man påstår att svenska socialtjänsten tvångsomhändertar barn på väldigt tveksamma grunder?

Mycket av den kritik som riktas mot socialtjänsten är tyvärr befogad. Det behövs inga bevis i klassisk mening för att tvångsomhänderta ett barn. Det räcker att socialtjänsten gör det sannolikt att det finns en påtaglig risk. Och eftersom det är socialtjänsten själv som skriver utredningen, väljer vad som ska stå i den och sammanfattar samtalen med egna ord, finns det stort utrymme att vinkla, klippa och klistra tills underlaget passar den slutsats man redan har dragit.

Elsa-fallet visar hur det kan gå till. Barnkirurgens samtal, som talade emot misstanken, hann aldrig in i utredningen och stod bara som “ej inkommit” i bilageförteckningen. Den överläkare som ledde anmälan bedömde att det inte var fråga om medveten vanvård, men det vägdes aldrig in i utredningens analys. Pappan utreddes inte alls. Misstanken om misshandel via sjukvården formulerades vid tre tillfällen som om den vore ett faktum, trots att polisutredningen pågick. Och i december, när Elsa redan mådde bra, återgav socialtjänsten den nya informationen men landade ändå i den ursprungliga grunden, utan att visa hur informationen hade vägts.

Inget av det här är rykten. Det står i socialtjänstens egna socialsekreterares Lex Sarah-rapport och i kommunens egen granskning.

Problemet är inte att varje socialsekreterare gör så. Problemet är att systemet tillåter det, utan att någon upptäcker det. Domstolen dömer på det underlag den får, och kan inte se vad som har klippts bort. Det var först när någon utifrån läste hela materialet, från pärm till pärm, som bilden föll.

Det kan gå åt två håll. Antingen är det tjänstemännens narrativ som styr, eller så är det politikernas. Ola Möller (S) skrev bra om det här i sin interpellation om fallet Adam i Helsingborg.

Han beskriver hur en oberoende granskning visade att chefer och tjänstemän på socialförvaltningen i Helsingborg hade ljugit och mörkat för att försvara sin egen tidigt fastställda tes. Politiker som försökte få klarhet, bland annat genom externa second opinions, fick inte det, och fick aldrig full insyn i ärendet. Med hans egna ord blir politikerna fångar i tjänstemännens narrativ. I debatten berättade han att förvaltningen hållit undan information från både politiken och pappan, och till och med haft separata, hemliga filarkiv.

Fallet Adam liknar Elsa-fallet, men kunde pågå mycket längre, eftersom pappan inte kom åt den information som talade emot placeringen.

I Elsas fall gick det åt andra hållet. Där var det en politiker, nämndens 1:e vice ordförande, som enligt Lex Sarah-rapporten försökte styra handläggarna bakom stängda dörrar, och tjänstemännen som till slut slog larm.

Men grundproblemet är detsamma. I båda fallen fanns det ingen självständig instans som kunde granska ärendet medan det pågick. Det är just det Ola Möller föreslog: en lex Adam, där politiker får rätt att begära en oberoende granskning av pågående ärenden och bättre insyn i helheten. Socialtjänstens egna socialsekreterare föreslår något liknande i Elsa-fallets Lex Sarah-rapport: att brister i myndighetsutövningen ska granskas av någon som är fristående från den verksamhet som granskas.

Ministern svarade att om regelverket följs, behövs inga oberoende granskningar. Ola Möller svarade att om alla följde lagar och regler, skulle vi inte heller behöva domstolar. Han sa att resonemanget får Kafkas Processen att framstå som rättssäkert.

Elsa och Adam visar att han har rätt. Det spelar ingen roll om det är tjänstemännen eller politikerna som styr fel. Det som saknas är någon som kan upptäcka det i tid.



https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/interpellation/en-lex-adam_hc10725/

Att socialtjänsten är dysfunktionell har varit känt i decennier, så vad du blir kallad för beror nog snarare på vilka argument du väljer att fokusera på. Argument av typen ”stora problem” och ”utmaningar” håller förmodligen de flesta med om. Argument som ”kidnappar barn” avfärdar förmodligen de flesta som nonsens.

Jag tvivlar på att någon kallar någon som bara yttrar ”tveksamma grunder” för ”vatnik”. Är du säker på att du inte sagt något utöver ”tveksamma grunder”?

Jag är ganska kluven till Kalibers granskning. Att granska socialtjänst och sjukvård när något kan ha gått fel är självklart viktigt. Men just i det här fallet finns det också delar av journalistiken som jag tycker väcker frågor.

Jag reagerar bland annat på hur sekretessen framställs. Att föräldrarna lämnat samtycke innebär inte automatiskt att kommunen eller vården kan kommentera ett barns hela vård- och skyddsärende offentligt. Elsa har ett eget integritetsskydd som inte bara försvinner för att hennes föräldrar vill att myndigheterna ska prata.

Än mer tveksam är jag till kontakten med Elsa under det pågående LVU:et. Kaliber kontaktade henne för att berätta att de gjorde ett program om hennes situation, att de låtit ett annat barn läsa upp hennes privata brev för att gestalta hur hon hade det, och frågade dessutom om hon själv ville prata med dem. Som jag förstått det ansåg varken hennes ombud eller socialtjänsten att en sådan kontakt var lämplig. Där tycker jag att man närmar sig en väldigt känslig gräns. Ett barn i den åldern kan knappast överblicka vad det innebär att hennes pågående LVU-process samtidigt blir föremål för en nationell mediegranskning.

Jag reagerar också på att hennes privata brev till mamman användes i programmet. Jag säger inte att det var olagligt, men ett barns privata brev är väldigt personligt. Att en förälder samtycker till publicering är inte samma sak som att barnet själv kan förstå och ta ställning till den exponeringen.

Sedan tycker jag att perspektivet ibland glider från Elsa till Victoria. Det berättas om att Victoria mår dåligt, går ner i vikt och blir sjukskriven. Det är förstås relevant för att beskriva hur hårt situationen drabbat henne. Men när man går så långt in i mammans situation tycker jag att det också är relevant att nämna att hon och hennes man samtidigt var Elsas heltidsassistenter. Då var de inte bara anhöriga utan hade också en professionell omsorgsroll runt barnet.

Journalistik ska granska makt. Men när det handlar om ett åttaårigt barn i ett pågående LVU måste barnets integritet och skydd väga väldigt tungt. Då räcker det inte att fråga vad man kan publicera, man måste också fråga vad barnet själv faktiskt behöver skyddas från.

Du lyfter några frågor som är rimliga. Ett barns integritet väger tungt, och det finns pressetiska frågor i alla granskningar som rör barn. Om Kaliber gick för långt i kontakten med Elsa eller i användningen av hennes brev, är det en fråga som Granskningsnämnden kan pröva. Det tycker jag är helt i sin ordning.

Men lägg märke till vad din kritik leder till om man följer den hela vägen. Om medierna inte kan granska ett pågående LVU-ärende, och om sekretessen inte kan hävas ens när föräldrarna samtycker, då finns det ingen som kan granska ärendet medan det pågår. Socialtjänsten kontrollerar underlaget. Domstolen ser bara det som läggs fram. Granskningar som kritiserar handläggningen diarieförs inte. Då är medierna det enda som återstår.

Det är därför föräldrarna vände sig till medierna. Inte för att exponera Elsa, utan för att det var deras enda chans. Och det fungerade. Det var efter granskningen som Elsa flyttades till en släkting, som Lex Sarah-anmälningarna och Ensolution-granskningen blev kända, och som Elsa till slut fick komma hem.

Om vi vill skydda barns integritet och samtidigt komma åt maktmissbruk, är lösningen inte mindre granskning. Det är en granskning som inte behöver gå via medierna. En oberoende instans som kan granska socialtjänstens handlingar i pågående ärenden, så att föräldrar slipper välja mellan att ge upp och att gå ut offentligt. Ola Möller föreslog just det i riksdagen, och socialtjänstens egna socialsekreterare föreslår något liknande i Lex Sarah-rapporten.

Och om att föräldrarna var assistenter: det säger ingenting om huruvida journalistiken var rätt eller fel. Det är samma spår som har drivits i tråden i flera dagar, utan att någon myndighet eller granskning har tagit upp det.

Du skriver att man måste fråga vad barnet behöver skyddas från. Jag håller med. I Elsas fall var det inte i första hand medierna. Det var sju månader utan sina föräldrar, utan återföreningsplan.

Jo, men denna historia som läcker som ett trasigt såll liknar mer en parts oresonliga kamp för upprättelse.