8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Ja, det måste finnas en gräns där tålamodet är slut. Föräldrarna hade frivilligt kunnat gå med på att Elsa fortsatte att bo i jourhemmet för observation. Men istället valde de strid och LVU. Det säger egentligen allt, kan man tycka.

Till skillnad från dig och ditt anhang beskriver jag verkligheten. Du får gärna tycka att den är hemsk, men så ser det ut.

Problemet var inte ”så speciellt”. Det är din tolkning av det jag skrev. Jag tycker att vi som skattebetalare ska hjälpa de som inte har egen förmåga som går att hjälpa, men att någon som är fullt kapabel att driva ett mindre inbördeskrig mot en förvaltning ska kosta skattemedel för att få hjälp med att förstå sitt eget beteendes inverkan på en situation är jag principiellt emot.

Låt mig visa varför det inte håller, steg för steg.

Steg 1. Socialtjänsten misstänker att mamman skadar Elsa genom sjukvården.

Steg 2. Pappan säger att han inte ser några problem med mammans omsorg.

Steg 3. Det diskvalificerar honom direkt.

Steg 4. Därför behöver hans omsorgsförmåga inte utredas.

Titta på steg 3. Pappan diskvalificeras inte för något han har gjort, eller för någon brist i hans egen omsorg om Elsa. Han diskvalificeras för en åsikt. För att han inte delade socialtjänstens misstanke.

Men en förälders åsikt om den andra föräldern är inte en bedömning av hans egen föräldraförmåga. Enligt BBIC ska föräldraförmågan bedömas utifrån grundläggande omsorg, säkerhet, känslomässig tillgänglighet och stimulans och vägledning. Det är socialtjänstens egen metod. Ingenting av det prövades. Lex Sarah-rapporten säger det rakt ut: pappan utreddes inte alls, och bedömdes utifrån att han inte höll med om slutsatsen.

Och misstanken han inte delade? Förvaltningsrätten avvisade den. Domstolen fann inte att mamman misshandlat Elsa genom sjukvårdsinsatser, och konstaterade att hon agerat med Elsas bästa i åtanke. Pappan diskvalificerades alltså för att han hade samma uppfattning som domstolen sedan kom fram till i den delen.

Om det är så LVU tillämpas i allmänhet, som du säger, då är det inte ett argument för att det gick rätt till. Det är ett argument för att samma fel görs i fler ärenden. Det är just det socialtjänstens egna socialsekreterare varnar för i sin rapport: när ett synsätt en gång har intagits och inte får ifrågasättas, upprepas samma fel utan att någon ser mönstret.

Att föräldrarna inte samtyckte till placering utanför hemmet står i domen, det stämmer. Men det du lägger till, att de erbjöds en frivillig placering för observation där de hade inflytande, har du fortfarande inte visat källa på. Tidigare kallade du det en SoL-placering med inflytande. Var står det? Vilken handling, vilket datum?

Och "valde strid"? Enligt förvaltningsrättens beslut var mamman positiv till att placeras tillsammans med Elsa, och pappan föreslog utredningshem med en eller båda föräldrarna, med samtycke. De sa nej till en lösning, och erbjöd två andra. Det är inte att välja strid. Det är att föreslå alternativ.

Och tålamod är inte en grund för LVU. Lagen kräver en påtaglig risk för barnet, inte att någon har tröttnat.

Återigen. Du missar målet eftersom du inte kan området. Domstolen har till och med haft uppe frågan i två instanser och håller med om mitt resonemang. Det duger för mig.

BBiC är en mall som ibland passar mindre bra. Precis som Ensolutions utredningsmall.

Du är principiellt emot att föräldrar som kan driva en kamp mot förvaltningen ska få stöd för skattemedel. Det är en politisk åsikt, och den får du ha. Men den är inte gällande rätt. Lagen gör inget sådant undantag. Socialnämnden är skyldig att ge föräldrar till placerade barn råd, stöd och hjälp, oavsett om de är besvärliga, kapabla eller kritiska mot förvaltningen.

Och tänk på kostnaden åt andra hållet. Ett LVU med jourhem, utredningar, ombud i två domstolsinstanser och externa granskningar kostar betydligt mer skattemedel än familjestöd och en samordnad plan med vården hade gjort. Om skattepengarna är principen, var LVU det dyraste alternativet.

Och att försvara sig mot ett tvångsomhändertagande är inte ett inbördeskrig. Det är en rättighet. Föräldrarna överklagade, begärde ut handlingar och lät journalister granska. Det är precis så rättsstaten är tänkt att fungera. Att du kallar det krig säger något om hur du ser på föräldrar som inte bara accepterar myndighetens bild.

Självklart har de haft den möjligheten vid förhandlingar och samtal och det står dessutom i domarna.

Vidare, att sätta en förälder som varit professionell LSS-ansvarig för sitt barn under flera år på ett utredningshem för basal omsorgsförmåga känns som en väldigt absurd tanke. Det är lätt att förstå att det inte var aktuellt i detta fall.

Bara en ”granskning” som mekaniskt följer en standardiserad checklista kan komma på något sådant, kan man tänka.

Nu blandar du ihop vad jag skriver med vad du tycker igen. Om man ber om råd får man det. Men specialiserad behandling för att man har egna bekymmer är något helt annat.

Och jag trodde vi hade passerat att man inte försvarar sig mot LVU utan det är fokus på risker för barnet.

Tycker du verkligen detta är så svårt att lära sig?

Du har rätt i att två domstolsinstanser godtog det. Men titta på vad du gör med det. Du har rätt, eftersom domstolen höll med dig. Domstolen hade rätt, eftersom underlaget räckte. Underlaget räckte, eftersom domstolen godtog det. Det är samma cirkel som hela tråden har gått runt i, bara med en domstol i mitten.

Domstolen prövade det underlag den fick. Den kunde inte pröva en utredning av pappan som aldrig gjordes, eller ett barnkirurgsamtal som aldrig kom in. Socialtjänstens egna socialsekreterare har i efterhand pekat på just de luckorna. Att domstolen inte såg dem, gör dem inte mindre verkliga.

Och lägg märke till vad du just skrev om BBIC: att det är en mall som ibland passar mindre bra. BBIC är socialtjänstens egen metod för barnutredningar. Om den inte passade i det här ärendet, hade socialtjänsten behövt anpassa sin utredning, inte hoppa över de delar som inte passade. Att föräldraförmågan inte bedömdes alls är inte en följd av att mallen var fel. Det är en följd av att utredningen inte gjordes.

Så om BBIC passade dåligt, är det ett argument för att utredningen var bristfällig. Inte ett argument mot dem som påpekade det.

Läs ditt eget resonemang i två steg.

Steg 1. Mamman var så kompetent, som professionell LSS-ansvarig i flera år, att det vore absurt att placera henne på ett utredningshem för att bedöma hennes omsorgsförmåga.

Steg 2. Mammans omsorg var så bristfällig att Elsa behövde tvångsomhändertas och isoleras från henne i sju månader.

Båda kan inte stämma samtidigt. Antingen var hennes omsorgsförmåga så god att den inte behövde utredas, eller så var den så bristfällig att den motiverade LVU. Du använder hennes kompetens för att avfärda det milda alternativet, och hennes brister för att motivera det hårda. Hon är alltså för duktig för hjälp, men inte duktig nog för att få behålla sitt barn.

Och det var inte en granskning som kom på utredningshem. Det var pappan som föreslog det, i förvaltningsrätten, och mamman var positiv till att placeras tillsammans med Elsa. Det står i domstolens beslut från juni 2025. Föräldrarna själva bad alltså om att bli bedömda under kontrollerade former. Det enda som var absurt var att ingen tog dem på orden.

Du har rätt i att två domstolsinstanser godtog det. Men titta på vad du gör med det. Du har rätt, eftersom domstolen höll med dig. Domstolen hade rätt, eftersom underlaget räckte. Underlaget räckte, eftersom domstolen godtog det. Det är samma cirkel som hela tråden har gått runt i, bara med en domstol i mitten.

Domstolen prövade det underlag den fick. Den kunde inte pröva en utredning av pappan som aldrig gjordes, eller ett barnkirurgsamtal som aldrig kom in. Socialtjänstens egna socialsekreterare har i efterhand pekat på just de luckorna. Att domstolen inte såg dem, gör dem inte mindre verkliga.

Och lägg märke till vad du just skrev om BBIC: att det är en mall som ibland passar mindre bra. BBIC är socialtjänstens egen metod för barnutredningar. Om den inte passade i det här ärendet, hade socialtjänsten behövt anpassa sin utredning, inte hoppa över de delar som inte passade. Att föräldraförmågan inte bedömdes alls är inte en följd av att mallen var fel. Det är en följd av att utredningen inte gjordes.

Så om BBIC passade dåligt, är det ett argument för att utredningen var bristfällig. Inte ett argument mot dem som påpekade det.

Fel igen. Domstolarna fick ett underlag, kunde valt att förkasta det men valde istället att säga att denna utredning räcker.

Det är inget cirkelresonemang, då förstår du inte vad begreppet innebär.

Jo, man försvarar sig vid LVU. Det är inte en åsikt, det är så processen är uppbyggd.

Föräldrarna är parter i målet. Det står i domarna: Victoria och Joacim står som motparter till socialnämnden. De har rätt till ett offentligt biträde, alltså en advokat som betalas av staten för att föra deras talan. De har rätt att begära muntlig förhandling, att åberopa vittnen, att ta del av utredningen och att överklaga. Kammarrätten underkände dessutom förvaltningsrätten just för att den nekade föräldrarna muntlig förhandling, och skrev att ett tvångsomhändertagande är så ingripande att föräldrarnas rätt att föra sin talan måste respekteras redan i det skedet.

Att fokus ligger på risken för barnet betyder inte att föräldrarna inte får försvara sig. Det betyder att det är risken för barnet som ska prövas. Och det är just genom att föräldrarna får försvara sig som risken kan prövas ordentligt. Annars prövas bara socialtjänstens bild.

Så nej, det är inte svårt att lära sig. Det står i domarna i det här ärendet.