Varför förstör jag mina bra perioder när allt går bra?

Hej, jag har funderat en del på det här och är nyfiken på hur andra ser på saken.

Jag tar egentligen min hälsa väldigt seriöst. Jag tränar mycket och har bra rutiner, men ibland märker jag att jag faller tillbaka i gamla vanor.

Just nu har jag till exempel rökt till och från i ungefär en månad. Innan dess hade jag varit helt rökfri i ungefär ett år, och nu har jag bestämt mig för att sluta igen. Det är egentligen inte så att jag har svårt att sluta – jag kan vara rökfri länge utan problem. Det som får mig att fundera är att jag hela tiden verkar kunna börja igen.

Det här är faktiskt ett mönster som har pågått i ungefär tio år. Jag röker under en period, sedan slutar jag helt och kan vara rökfri i flera månader eller upp till 1+ år. Sedan börjar jag igen , ibland röker jag i en månad, ibland bara under en helg och ibland kanske en vecka. Sedan slutar jag igen och kan vara rökfri länge. Därefter händer samma sak igen. Det har alltså varit fram och tillbaka på det sättet under ungefär tio års tid.

Och jag tror att jag börjar förstå vad som triggar det. När jag väl har bra momentum i livet – företaget går bra, ekonomin är bra, jag tränar regelbundet, äter bra, går och lägger mig tidigt, springer och har bra rutiner – så fungerar allting egentligen precis som jag vill.

Men efter ett tag blir jag uttråkad.

Det låter kanske konstigt, men jag tror faktiskt att det är en stor del av problemet. Att leva väldigt disciplinerat fungerar bra för mig under en längre period, men till slut börjar jag känna att livet blir för repetitivt. Träna, äta bra, jobba, sova tidigt, upprepa. Jag vet att det är bra för mig och jag vet att jag mår bra av det, men efter ett tag börjar jag sakna någon form av stimulans eller variation.

Då kan festande, alkohol och rökning plötsligt kännas lockande igen. Det börjar kanske med en kväll eller en cigarett, och sedan är man tillbaka i gamla rutiner.

Det handlar alltså inte om att jag tänker "jag skiter i min hälsa". Snarare tvärtom. Jag vet exakt vad som fungerar för mig. Problemet verkar vara att jag efter ett tag blir uttråkad av att göra allt rätt.

Det som får mig att fundera är att det här mönstret har återkommit i ungefär tio år. Jag kan vara rökfri i upp till ett år, ha bra disciplin och må väldigt bra, men sedan börjar jag igen under en kortare period och får därefter börja om.

Är det någon annan som känner igen sig i det här? Att problemet inte nödvändigtvis är att man saknar disciplin eller har svårt att sluta, utan att man efter ett tag blir uttråkad av den livsstil som faktiskt fungerar och därför söker någon form av avbrott?

Jag har inga specifika laster som rökning, snus, eller alkohol men absolut känner jag igen mönster och beteenden i hur du känner. Det är nog inte så ovanligt.

I mitt fall, och andras, är det depression och/eller ångest i livet. Jag misstänker i ditt fall det förstnämnda. Att vara uttråkad triggar lätt en spiral ner men även att bara vara ensam. Har man inte en annan att luta sig mot även de mörkare dagarna så lutar man sig istället mot vanor och mönster som kan kännas trygga.

Nu beskriver du inte om du har en partner eller inte men även om en sådan finns kan depressionen ändå kliva fram. Där är det faktiskt viktigt att man då kommunicerar detta till den man är med. Ens känslor och hur man mår i stunden. Vissa dagar vaknar man helt enkelt skit. Oavsett vem eller vad som väntar. Det kan också triggas av småsaker som att jobbet kräver ngt specifikt man ofta ogillar att göra eller hantera.

Tyvärr har jag inget botemedel men ett tips vore åtminstone en psykiatriker/terapeut. Börja där och se om det inte finns ngt att ta tag i. Tänk på att inte alla funkar för just dig så om det känns helt tokigt med en, testa en till. Man behöver, precis som med vänner eller partners, klicka rätt bra för att känna att man kan släppa och prata med en person.

Tack för ditt svar. Ja, mikrodepression kan det absolut vara, eller så handlar det om att man känner att man behöver lite mer stimulans från andra håll. Men absolut, det kan säkert vara en mix av underliggande depression och andra saker som spelar in. Samtidigt känner jag mig inte deprimerad alls.

Kan säga att depressionen inte alls känns av mestadelen av när man har kul, umgås med vänner eller dejtar ngn man tycker om. Tvärtom känner man hur allt bara flyter på. Dock finns det absolut inget som hindrar att den plötsligt bara dyker upp heller. Att man inte känner den och att man samtidigt ibland kan lida av den är inte uteslutande. Det är inte så konstigt att folk fungerar olika. Det finns grader av olika saker. Inget är svart eller vitt. 0 eller 100. Vi har lärt oss att allt från sexualitet till autism är spektrum. Vi är komplexa varelser och det som funkar för en gör inte det för en annan. Det som är fel för än är inte fel för en annan.

Tror det man behöver är att prova. Se om en sak kan påverka eller ej och så kan man utesluta den biten sen. Inget fel med att testa vattnet.

Absolut. Det kan vara att man inte känner av det, eller att man helt enkelt känner av det lite och har ett påslag, en mix av stress och annat. Så jag har faktiskt inget svar på det. Jag märker bara att jag ibland kommer tillbaka till gamla vanor, men jag brukar stoppa det ganska snabbt.

Det kan absolut vara att jag har någon form av depression, men det jag i alla fall har bekräftat för mig själv är att det framför allt är när jag blir uttråkad som de dåliga vanorna börjar komma tillbaka. Sen kan det absolut vara en mix av allting.

Inte helt nöjd kan det vara svaret?

Skaffa en hund och ha det mysigt med den gör jag

För mig låter detta (åtminstone delvis) som en klassisk grej då nån bestämmer sig för att h*n ska gå ner i vikt. Man sköter allt exemplariskt under en period som kan vara i allt från några veckor till månader till år, men sen faller man tillbaka och allt går åt helvete. Detta beror på att man har ett mål som man vill uppnå och thats it liksom snarare än att man är ute efter att ändra sin livsstil med allt vad det innebär som gör att man faktiskt håller sig kvar på banan istället för att man får tillbaka alla sina 10-20+ extrakilon för att sen igen helt plötsligt tänka att shit nu har jag blivit smällfet, dags att börja gå ner i vikt igen. Och så håller man på så fram och tillbaka.

Poängen är alltså att det inte är nåt slutmål, perioder och sånt som är det viktiga, utan det är ens dagliga livsstil som avgör sånt här. Du är i detta fallet alltså mer av en periodare än nån som faktiskt vill förändra sin livsstil i grunden gällande den här biten. För folk som har problem med dieten är ju lösningen att äta bajsmat nån gång lite här och var för att inte tröttna helt eller att man hittar alternativa recept på sånt man tycker är väldigt gott och har svårt att vara utan men i ditt fall kanske du behöver något annat att fylla ut tiden med så att livet inte börjar kännas så repetitivt. Kanske ut och resa, bli grym på att laga mat, ta tag i nåt instrument, gejma, ja vad fan som helst egentligen som du tycker kan vara kul.

Kan känna igen mig i det där..
I stundens hetta ser jag det som revolt och frihet. Efteråt när skammen kommer så tänker jag ”ett litet återfall är mänskligt så länge det inte blir en dålig vana”.

Om du råkat få återfall under ett par dagar efter långa rökpauser så kan du vara stolt över att du lyckats majoriteten av tiden.
Om du för logg eller har nått så när koll på läget så ser du kanske ett mönster om det går åt det bättre eller sämre. Och går det mot det sämre så vet du vad du behöver göra.

Receptorer?

Jag känner inte igen mig men jag är säker på att jag skulle bli rökare igen om jag rökte en cigarett. Grejen är att min hjärna bara glömt bort att den rökte i närmare två decennier så jag saknar suget för att ta en cigg. Innan jag lyckades sluta så kämpade jag mycket med alla misslyckade försök som bara höll i några dagar, max tre. Då hade jag hållit upp ett år i tonåren samt kanske 9 månader för att falla dit igen innan jag fimpade en gång för alla.

Hade hört att man sedan skulle dras med röksug för resten av livet men tio år efter rökstoppet så kan jag säga att det inte stämde på mig.

Jag tror att hjärnan bryter ner beroenden olika hos människor. Man har hört mycket om anlag men jag har missbrukare på båda sidorna samt spelglada släktingar och då var farsan en av dem som gillade alkohol, spel och droger. Finns inte anlag hos mig för mer än ett extremt koffeinberoende. Då har jag haft svårt både för att sluta dricka (med abstinens) som varit svårt beroende av nikotin.

Antagligen så läker hjärnan hos låmgt föer än vad vi fått lära oss. Har själv aldrig varit någon som har lätt att fastna för spel som exempel. Så fort jag förlorar några tior får nin hjärna nog.

Om du hela tiden lyckas bryta mönstret har du särskilt goda odds. Din hjärna skiter i om du dagligen rökt i ett år, tio år eller hela ditt liv (ett beroende är ett beroende) men den kan inte ignorera hur bra den är på att omigen koppla om sig själv och upphöra med ett beroende/beteende.

Gissningsvis så är det psykiskt hos dig då ett år r en låmg tid för att lyckas hålla sig rökfri om det skett flertalet gånger. Du tar till rökningen när du får motgångar. Det är ditt sätt att hantera saker. Hos mig försvann "beroendet" när min ekonomi blev bra.

Känner igen. För mig var det en existentiell tomhet. När det blev för mycket dåligt käk, chips, godis, whisky, röka, snus och mindre motion tog jag mig i kragen. Är ju bra på att agera under hot. När jag skötte mig och hotet försvann mådde jag bra, men efter en tid insåg jag ändå.....
- det är något som fattas, jag vet inte vad det är men det verkar finnas i glaset: flykten från tomheten.
‐----
Jag började omvärdera vad livet gick ut på. Det innebar inte att företaget gick sämre, men att mina relationer inte blev så ytliga

Kan det vara någon sorts självskadebeteende?
Eller att du vill "gå ner dig" för att sen bevisa för dig själv att du kan resa dig?
Prata med psykolog eller terapeut, det är inte onyttigt oavsett om det behövs eller inte.