Fartygskollision utanför Tjörn, två personer saknas, 2026-07-28 - hittade avlidna

Jag tror att du har helt rätt. Om jag utgår från mig själv, tror jag att många fritidsseglare med familj har svårt att försona sig med att två passagerare miste livet för något som lätt hade kunnat undvikas om snipans skeppare haft utkik bakåt. Många av oss har nog såpass hög ansvarskänsla att det gör ont att tänka på denna tragedi. Det leder nog till ett tankefel där man för för sig att:

Lätt att undvika vid utkik bakåt = Ansvar för olyckan.

Det är ju givetvis inte sant, och det har ju visats tydligt i domen som i stort går på åklagarens linje. (Att snipans skeppare har brutit mot reglerna är också lika klart, men det framgår ju också i bland annat domen att alla regelbrott inte nödvändigtvis är straffbara).

Åklagaren skall inte, kan inte och får inte skriva det du råder honom till i det fetade.

Du har mycket bra inlägg och goda synpunkter och jag vill inte skriva dig på näsan, men här kommer vi in på något essentiellt för hela debatten här och som inte kan påpekas nog många gånger när man diskuterar rättegångar i brottsmål och hur skuld avgörs i dessa.

En rättegång är inte till för att uppdaga sanningen om vad som inträffat och vem som gjort vad och alltså inte heller hur någons handlade påverkat utgången av t ex en olycka. En rättegång går ut på att bevisa skuld bortom rimligt tvivel vad gäller den åtalade.

Alltså, när åklagaren bedömt att föraren av fritidsbåten inte gjort sig skyldig till ett brott och därför inte kan åtalas, så är det inte hans sak att bedöma i vilken mån denne ändå är klandervärd. Det är inte åklagarens uppgift att fördela skuld och bedöma att föraren av fritidsbåten har 5% skuld till det inträffade eller 20% inverkan på att olyckan kunde inträffa.

Detsamma gäller rätten vid domstolen. Om de frikänt kaptenen och lotsen från åtalat hade det inte varit deras uppgift eller rätt att peka ut dem som ändå klandervärda i domskälen och t ex påstå att lotsen visst agerat grovt oaktsamt men frikänns på teknikaliteten att han inte hade ansvar för fartygets framförande. Han skall vid frikännande inte pekas ut som skyldig till något alls.

Det klassiska exemplet numera är Da Costa- fallet där Härm och Allgén i domskälen pekades ut som skyldiga till styckning trots att detta brott var preskriberat och de varken kunde dömas eller frikännas för det.

Så åklagaren skall alltså absolut inte peka ut föraren av fritidsbåten som skyldig eller klandervärd alls, när han väl bestämt sig för att han inte begått ett brott han skall åtalas för. Att då formulera sig kan kräva en knepig verbal balansgång och där tror jag vi har anledningen till att formuleringen om ansvarsfrihet blir störande för vissa. Åklagaren har väl dock tänkt sig att han bör lämna denna sakupplysning.

Så vi har alltså här en brottsmålsrättegång och den är till för att bedöma om kaptenen och lotsen har begått ett brott, inte för att fördela skulden för handlingar som ledde till olyckan procentuellt. Albin O är inte åtalad pga att åklagaren tagit beslutet att han inte begått något brott, möjligen för att han enligt åklagarens uppfattning bara visat ringa oaktsamhet, men detta är om så är fallet inget åklagaren skall ägna sig åt att kommentera eller försöka göra gällande.

Visst jag är dock övertygad om att det finns ett stort mått av självöverskattning och efterklokhet i påståenden som dina. Man tror att man har bättre koll än man egentligen har. Men visst, vissa människor gör så gott som alltid rätt, så i ett enskilt fall som ditt är det svårt att säga att du är självbelåten utan grund, av den självsäkra typen ”jag skulle minsann aldrig göra likande misstag.

Att riktiga sjöbjörnar minsann aldrig låter bli att hålla utkik generellt är ett bisarrt påstående som jävas väldigt hårt av att vi här har två erfarna sjökaptener och sjöbjörnar som inte bara låter bli att ha uppsikt bakåt, utan har helt bristfällig uppsikt framåt

Men alla andra sjöbjörnar gör alltid rätt, jo tjena.

Då har jag inte utryckt mig tydligt, beklagar det. Om jag hänvisar till mitt första inlägg i den här tråden så handlar det just om det du skriver: vilka situationer kan leda till att man (tex jag) faktiskt brister i utkiken. Det är det som jag har reflekterat över mest, just eftersom man varken är felfri eller alltid har full kontroll på allt. Jag har inga problem med att erkänna att jag både brustit i utkik och tänkt fel gällande applicerande av regler på sjön. Jag betraktar mig med mina 19 år som fritidsseglare som genomstnittligt erfaren; dvs jag är inte expert men ej heller nybörjare. Så om jag kan göra och tänka fel, då är det rimligt att anta att andra också kan göra det.

Har ju börjat förstå att det är rätt najs att vara lots!

Fin kväll, klättra ombord på nått skit-fartyg som ska in i hamn, piska upp maskinerna i trakterna kring full patte. Meja ner halva skärgården på väg in, skit samma har ju ansvarsfrihet! Bor ju inte i skärgården så det är inte mina barn som blir överkörda! Är kaptenen ens vid medvetande? Kunde inte bry mig mindre. Lägger till och highfivar med taxichauffören som kör mig hem. Kung!

Domstolen är fullt kompetent och påpekar att om det är en trång farled avgörs av omständigheterna. Det gör de därför att de har koll på hur HD resonerat och de resonerar därför i linje med detta.

Rätten påpekar därför på s. 16 att ”innebörden av trång farled måste bestämmas från fall till fall, och sammanhänger med storleken på de berörda fartygen”. Den påpekar sedan att stora delar av svensk skärgård brukar ses som trång farled. Det är dock inget som alltså är fastslaget som fakta en gång för alla, så fungerar juridiken, men det är förvisso troligt att en bedömning skulle ge att det är en trång farled, om det var relevant i sammanhanget.

Senare i domskälen på s. 22 påpekar rätten att fartygets ansvar och skyldighet finns där oavsett om det är en trång farled eller inte.

Allt detta är helt i linje med HD: s tidigare domar, vilket alltså givetvis är varför rätten angör detta i sina domskäl.

Din kritik av rätten är felaktig och missvisande.

Ja, då är vi vad jag förstår i huvudsak överens. Fritidsbåtens förares agerande var inte optimalt och går att kritisera för brister i sjömansskap och understryker hur viktigt det är att hålla god utkik åt alla håll. Dock är han dock inte ensam om att slarva och kritiken mot honom bör hålla detta i minnet och visa ett minimum av anständighet genom att vara någorlunda återhållsam.

Snipans kapten var långt ifrån ensam om att slarva och det ska absolut hållas i minnet. Just avsaknaden av anständighet mot både honom samt hans bror i den här tråden är något som fångat min uppmärksamhet. Jag ville förstå varför det var så stor antipati mot dem bägge. Jag har i ett tidigare inlägg redogjort för att min bedömning av deras navigation (färdväg, bogsering, motorproblem osv.) i stort stämmer överens med de flesta fritidsseglare överlag.

Men, med det sagt, vill jag betona att jag tycker det är anmärkningsvärt att man brister i utkiken så pass gravt när man befinner sig i en farled trafikerad av handelsfartyg. Att MV missade dem är just det som är den viktigaste lärdomen i det hela: man kan aldrig lita på att alla andra alltid gör rätt. Särskilt om man är minst/långsammast på sjön.

Nu får vi hoppas hovrätten dömer kaptenen till fängelse. Kaptenen bär det yttersta ansvaret.

Du har ju så rätt i juridiskt perspektiv. Ur sunt bonnförnuftperspektiv har bägge snipapiloterna, varav den ena högutbildad hamnat i darwinklass.

Tidigt i tråden gjorde jag en parallell till brittiska jaktpiloter under VK2, som (fullt begripligt) drabbades av stora förluster. Det här var ju något som man måste hantera bland kamraterna, annars skulle man till slut inte våga ge sig upp i strid. Då uppfann man (internaliserade skulle kanske psykologen säga) en sorts "sanning" som skulle förklara att man själv skulle klara sig bra. Denna gick ut på att om man följer alla regler och alltid "gör rätt" kommer man att klara sig - att kamraterna stupat beror på att de begått dumma misstag, misstag "som jag minsann inte gjort eller tänker göra".

I stället uppfinner man en hanterbar world view som går ut på att "det här hade inte hänt mig, för jag har vett på att se mig om". Man tror alltså att man kan påverka i mycket större omfattning än vad man verkligen kan, för annars mår man inte bra. Följden blir tyvärr i längden att man invaggas i en sorts falsk säkerhet, där man släpper på en viktig säkerhetsfaktor, constant vigilance.

Detta gör man därför att vi behöver mycket starkare stöd för goda rutiner än belöningen att "det här går ju bra än så länge". Den varar inte länge.

Om man nu vill ha en förklaring till diskrepansen mellan "jag VET att man skall se sig om med jämna mellanrum" och "Jag upptäckte ändå inte båten som körde över mig" så finns den förmodligen någonstans mellan svaga rutiner och någon sorts förnöjsamhet över att "det verkar gå rätt bra, nu".

Hoppas att lotsen får ett ovillkorligt straff.