Citat:
Ursprungligen postat av
Prora
Det pratas om att Stefan Holm behöver hjälp med sin korta stubin, alltså sina aggressionsproblem. Det hela är ju rätt simpelt. Han klarar inte att uppföra sig bland folk. Det finns fullt med folk som inte kan det och har insikt och helt enkelt inte sätter sig i en situation där detta kan utlösas. Så Stefan Holm: slipper vi se dig så slipper du skämma ut dig.
Holm har såvitt jag vet inte någon utredd diagnos i autismspektrat, tänk högfungerande Asberger men om vi leker med tanken att han går in i rättegång och genomgår en § 7a som påvisar detta i någon grad kanske det kan bli en förmildrande omständighet om det ses som en tillfällig kognitiv överbelastning (typ en autistisk meltdown). Men att Holm skulle gå med på en sådan utredning är högst osannolikt då han är en extrem tävlingsmänniska, fostrad i elitidrottens hårda skola där allt handlar om mental styrka och skulle sannolikt se en diagnos som en personlig förnedring och en permanent stämpel av att vara svag eller liknande.
Nu ska jag inte tillskriva Holm någon diagnos men om man ser tillbaka exempelvis på polemiken med Patrik Sjöberg framstod Sjöberg som den socialt coola och intuitiva, medan Holm framstod som en "fyrkantig statistiker" som argumenterade mekaniskt utifrån siffror och titlar, oförmögen att se nyanser. När Sjöberg använde ironi, pikar eller subjektiva resonemang uppfattades Holm ofta som att han missade de sociala undertexterna. Han svarade med att stoiskt och nästan mekaniskt upprepa logiska fakta.
Holms medverkan i På spåret, Jeopardy, där han dominerat och vunnit allt, visade upp en otrolig minneskapacitet som fascinerade. Personer inom autismspektrumet har ofta ett annorlunda sätt att lagra information. Istället för att bara minnas sammanhanget, lagrar hjärnan rådata så som årtal, geografi, flaggor, obskyra historiska händelser, sportresultat m.m. i mentala kartotek. Samma struktur som krävs för att bygga tusentals bitar Lego eller att ha extrem ordning hemma är direkt kopplad till hur information sorteras i huvudet. Hjärnan kräver kategorisering. Allt han har sett och läst fastnar eftersom det placeras i exakta "fack" snarare än att flyta runt som diffusa minnen som hos oss andra.
Den sociala fyrkantigheten i konflikter och den enorma svårigheten att släppa en historisk oförrätt blir därför logisk och helt begriplig. Vid högfungerande autism är det mycket vanligt att personen själv upplever att det är omvärlden som är ologisk, elak eller orättvis, inte att det är det egna beteendet som är avvikande.
Skulle då Holm tjäna på att utreda detta spår och eventuellt få en diagnos i stället för att och gå i vanlig samtalsterapi för att "lära sig hantera stress". Visst, vid enkel samtalsterapi behåller han sin stolthet som den starke ofelbara mannen med lite aggressionsproblem, men lämnar också dörren öppen för att samma kognitiva kortslutning kan ske igen i framtiden om han triggas på rätt sätt. En diagnos skulle förändra detta monumentalt på ett positivt sätt.
Om Holm skulle lyckas övervinna sin inre tävlingsmänniska och acceptera en utredning, skulle hela berättelsen om honom skifta karaktär i offentligheten. Han skulle inte längre betraktas som en "långsint och arg föredetting", utan som en djupt imponerande man som har levt hela sitt liv med en extrem hjärna, en hjärna som gav honom ett OS-guld och ett fotografiskt minne, men som också krävde ett skyhögt pris i form av social isolering och destruktiva låsningar.
Visdomen i att våga blotta sig, att en av landets mest disciplinerade idrottshjältar kliver fram och säger: "Jag förstod inte min egen hjärna, jag trodde det var fel på alla andra, men nu har jag fått svar" skulle ge ett enormt positivt genomslag. Det skulle öppna upp helt nya karriärvägar för honom i form av skrivande och föreläsningar. Han skulle kunna dela med sig av en ovärderlig och djupgående visdom om social maskering, elitidrott, mental hälsa och hur det faktiskt är att leva med ett encyklopediskt minne utan känslomässiga filter.
Genom att lägga korten på bordet och förklara sina biologiska begränsningar skulle han dessutom omedelbart avväpna humorsverige. Det finns ingen satir eller humor i att sparka på en person som visar genuin självinsikt kring en funktionsnedsättning. Offentligheten skulle snabbt skifta från förakt till respekt, medkänsla och skyddsvilja, vilket skulle ge Holm den välförtjänta fredningszon, det inre lugn och den upprättelse han så väl behöver för att kunna återkomma till offentligheten som en helt ny man.
Blir mitt sista inlägg i tråden och önskar Holm lycka till och hoppas hans liv ordnar upp sig, då han är en otrolig människa men med fel och brister som vi andra.