Citat:
Ursprungligen postat av
Hoppilandkalle
Hej på er,
Jag har hoppat runt mellan massa olika typer av yrken. Jag är nu på en mörk plats i livet där jag känner att jag vill byta bana helt igen. Jag är inte ute efter pengar, karriär eller framgång utan jag vill "bara" vara så lycklig jag kan bli och känna mening med mitt jobb.
Jag är inte helt slut i hjärnan och förstår att alla olika yrkesgrupper både har personer som är lyckliga och med grov psykisk ohälsa men jag letar efter något slags uppskattat snitt med breda penseldrag.
Exempel på yrkesgrupper kan vara kontorspersonal, sjukhuspersonal, chaufförer, hotell/resturang, kassapersonal, etc.
Vad tror ni? Vilka kommer hem och känner sig mest till freds med sitt jobb?
Forskare inom olika typer av medicinsk "cutting edge-forskning" skulle jag tippa på. Folk som från början har ett otroligt nischat intresse av tex mikrobiologi, virologi eller vad det nu kan vara och efter lång utbildning nu jobbar i framkant med att hitta svaren på, och botemedel för olika sjukdomar och dylikt. Cancerforskare. Den typen av jobb.
Saker som talar emot: förmodligen jobbar de hela tiden med hotet av minskade anslag och dylikt hängande över sig, olika instanser vill se snabba resultat och det kan nog vara svårt för en forskare att få gehör för att säga "jag har en idé", om den idén rör sig utanför den vedertagna boxen och rutinerna, och ändå kan det visa sig vara den idén som visar sig ge ett genombrott.
Forensiker tror jag kommer på andra plats. Av i grunden inte helt olika anledningar som forskarna ovan men med adderad krydda av "deckare".
Saker som talar emot: det kan nog vara frustrerande att hamna i återvändsgränder eller bli tilldelad material som har blivit delvis förstört av klumpiga utredare.
Historiker på olika nivåer kommer på tredje plats. Nördar som får leva ut sitt specialintresse som lärare, professorer, sakkunniga inom potentiellt en massa olika områden, inte minst inom media av olika slag.
Saker som talar emot: hur stort är egentligen behovet av renodlade "historiker" idag? Kanske inte jättestort och inom utbildningsväsendet efterfrågas lärare med grundare kunskap men med fler ämnessträngar på sin lyra.
Arkeologer. Ännu en grupp nördar som får leva ut sitt specialintresse och som nog är den yrkesgrupp som fått uppleva de enskilt mest spännande stunderna av alla yrkesgrupper överhuvudtaget som samtidigt inte riskerar liv och lem.
Saker som talar emot: arkeologerna känner sig nog som en hotad art, och det delvis med fog. Det finns inte lika många tempel och pyramider att öppna eller enorma utdöda civilisationer att hitta som för 100-200 år sedan. Det hittas givetvis mycket spännande än idag men i mångt och mycket upplever de nog en kniv mot strupen som yrkesgrupp.
Yrkesofficer. De här människorna skiljer sig från de övriga "nördarna som har sitt intresse som drömjobb" i och med att de kanske absolut inte har haft jobbet som yrkesmilitär som någon dröm. Vissa har det givetvis, men många har nog lite halkat in på det via värnplikten de aldrig ville göra men där de upptäckte att de faktiskt var BRA på det. Och sedan blev de fast i Försvarsmaktens ekosystem. Efter några år som officer så vet de inget annat, kan inget annat, tjänar inte bäst i landet men är ändå ärligt talat nöjda med det.
Saker som talar emot: Egentligen ingenting. Speciellt inte i dagens läge då ett arbete inom det militära ser ut att vara ett framtidsyrke mer än någonsin tidigare.
Bubblare: marinbiologer, astrofysiker, astronomer och folk som jobbar med rent teknisk forskning (den sista bubblaren är väl extremt bred, det förstår jag).
Kontentan är väl att jag tänker mig folk som har ett otroligt nischat specialintresse och har lyckats göra det till en utvecklande karriär.
