Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Det är dock inte vad det står i förhöret. Det står ”Han såg inga andra personer, varken gående eller stående”.
Ett gäng som går framför honom kvalar tveklöst in som ”gående”.
Att meningen innan informerar om att han mötte ett ungt par påverkar inte det.
Citat:
Det står att han uppehåller sig avvaktande på platsen. Det är fullt kompatibelt med att stå nära bankomaten i 98 sekunder.
Citat:
Att IM skulle ha förväxlat vittnet AB och gärningsmannen (som väntade 15 meter söder om bankomaten och på andra sidan reklampelaren sett från IM:s position) trots att GM (enligt IM) var 12 - 17 cm längre än AB och hade en annan klädsel i andra färger och trots att AB inte närmade sig Dekorima norrifrån förrän LOP hade passerat honom är en omöjlig idé som Flashbackanvändaren gida fick 2017 (31 år efter mordet).
Det handlar inte nödvändigtvis om att förväxla utan om att blanda ihop synintryck i efterhand.
AB säger att han befinner sig söder om bankomaten när kamraterna kommer ut. ”Anders stod då själv några meter söder om ingången till banken och bankomaten.” Då hamnar han påfallande nära Dekorimamannens position.
Om han i det läget tar några steg i kamraternas riktning (vilket det finns visst stöd för) lämnar han plötsligt Dekorimaområdet. Vilket lämnar utrymme för GM att gå förbi LOP och ta hans plats vid Dekorima. Sedan passeras GM av LOP.
När IM sedan försöker pussla ihop det här kan han ha landat i att GM väntade längre än han gjorde. Eftersom han såg AB vänta först.
__________________
Senast redigerad av Knattarna 2026-09-24 kl. 10:37.
Senast redigerad av Knattarna 2026-09-24 kl. 10:37.
Citat:
Även i den anarkiska världspolitiken och det dolda Kalla kriget ska det sägas att statligt sanktionerade mord på regeringschefer är ett fruktansvärt övertramp.
Bakom kulisserna i maktens korridorer pågår ett ständigt deconfliction-arbete som till och med länder som Ryssland/Sovjet deltar i för att undvika missförstånd och eskalering. Återstår gör rouge-states som helt tappat kontrollen och den diplomatiska förmågan, relevant inom MOP är främst Saddams Irak och Sydafrika i mina ögon.
Är det verkligen tänkbart att Storbritannien skulle ingå där? Vad hade vapenindustrin konkret att vinna på att eliminera OP, en man som tydligt förstod värdet i en inhemsk, europeisk vapenindustri som kunde jämna ut spelplanen mot stormakterna?
Geopolitiska intressen på Nordkalotten får du också utveckla. Åsyftar du att med Sverige i Nato kan vi delta gemensamt i försvaret av norra flanken? Den regionen var annars inne i en "kallare" fas under specifikt 80-talet, i alla fall jämfört med idag där man ska trycka på "High North" för att vara framtidsmedveten.
Bakom kulisserna i maktens korridorer pågår ett ständigt deconfliction-arbete som till och med länder som Ryssland/Sovjet deltar i för att undvika missförstånd och eskalering. Återstår gör rouge-states som helt tappat kontrollen och den diplomatiska förmågan, relevant inom MOP är främst Saddams Irak och Sydafrika i mina ögon.
Är det verkligen tänkbart att Storbritannien skulle ingå där? Vad hade vapenindustrin konkret att vinna på att eliminera OP, en man som tydligt förstod värdet i en inhemsk, europeisk vapenindustri som kunde jämna ut spelplanen mot stormakterna?
Geopolitiska intressen på Nordkalotten får du också utveckla. Åsyftar du att med Sverige i Nato kan vi delta gemensamt i försvaret av norra flanken? Den regionen var annars inne i en "kallare" fas under specifikt 80-talet, i alla fall jämfört med idag där man ska trycka på "High North" för att vara framtidsmedveten.
Tack, för inlägget och att det inte döljer frågan om att det handlar om Jan Stocklassa uppfattning om Sydafrikas inblandning i MOP.
Min avsikt var inte att peka ut Storbritannien med Margaret Thatcher som anstiftare till MOP. Snarare tvärtom.
Thatcher var en hök, men hon var också den första västledaren som träffade Gorbatjov 1984-12-16 och deklarerade: ”I like Mr. Gorbachev. We can do business together.”
För att förstå det måste vi reda ut var demarkationslinjerna gick.
Den militära demarkationslinjen, förklarat enkelt, gick mellan NATO och WP utefter Järnridån i Europa till Östersjön där de neutrala staterna Sverige och Finland utgjorde buffertstater ända upp till gränsen mellan Sovjetunionen och Norge på Nordkalotten som var strategiskt viktig, inte bara pga naturtillgångar men också då det går att kontrollera Sovjetunionens flotta i Murmansk från att nå Nordatlanten och fartygs linjer mellan USA och Europa.
Storbritanniens intresse, eller ansvar om du vill kalla det så, var att tillsammans med Nederländerna stötta det norska försvaret i inledningen av en väpnad konflikt på Nordkalotten. Storbritannien bemannade också posten som Commander-in-Chief of Allied Forces Northern Europé med högkvarteret HQ AFNORTH förlagt till Kolsås utanför Oslo, Norge.
Den politiska demarkationslinjen handlar som du riktigt påpekar om ”deconfliction-arbete” vilket eftersträvades av båda sidor på statschefsnivå men var förödande för underrättelsetjänster och militär-industriella komplex på båda sidor eftersom konflikt och krig är deras ”raison d’etre”.
Jag tror inte att MI6 självsvåldigt beslutade om att eliminera Olof Palme men väl kunde understödja en extern part (Läs sydafrikanska intressen/SAIMR) för att undanröja ”fredsduvan” Olof Palme så att deconfliction-arbetet inte gick för långt.
För att återgå till den ursprungliga frågan så menar jag att Jan Stocklassa ville peka bortifrån Storbritannien mot Sydafrika som anstiftare och genomförare av MOP.
__________________
Senast redigerad av Utredaren 2026-09-24 kl. 10:20.
Senast redigerad av Utredaren 2026-09-24 kl. 10:20.
Citat:
Det är inte min slutsats. Det är även granskningskommissionens slutsats. Den slutsatsen ska inte jag få äran för. Du kan inte föra en saklig diskussion. När argumenten är slut använder du personangrepp. Jag har ingen förutfattad mening om var Björkman vände. Du har en förutfattad mening. Jag bedömer vilka uppgifter som finns och drar en välgrundad och välmotiverad slutsats. Det är seriöst. Du är inte seriös.
Ja, det är olyckligt att jag tar till dessa ord, men det kommer sig av den anledningen jag också sakligt skrev. Att du medvetet flyttar fokus till något som INGEN ifrågasatt. Se nedan.
Nu försöker du också "skylla" på GrK och tidigare utredningars slutsatser...jag diskuterar dina slutsatser!
Nej, lögn! Varken jag eller någon har ifrågasatt det du påstod:
Citat:
Det som är ifrågasatt är din slutsats om vart den påstådda U-svängen företogs och inte det skrev här!
Så lägg ned dribblet.
Citat:
Nej. Vad förhörsledaren frågar om är vilka Fauzzi mötte och vilka som stod längs vägen. Inte vilka som gick 20 - 30 meter framför honom norr om bankomaten.
Citat:
Det står att han uppehåller sig avvaktande på platsen. Det är fullt kompatibelt med att stå nära bankomaten i 98 sekunder.
Det har inte Anders Björkman sagt att han gjorde. Det är av flera skäl omöjligt att han gjorde. Nicola Fauzzi och Lisbeth Palme såg inte Björkman i närheten av bankomaten. Björkman såg inte Fauzzi och paret Palme där.
Citat:
Det handlar inte nödvändigtvis om att förväxla utan om att blanda ihop synintryck i efterhand.
AB säger att han befinner sig söder om bankomaten när kamraterna kommer ut. ”Anders stod då själv några meter söder om ingången till banken och bankomaten.” Då hamnar han påfallande nära Dekorimamannens position.
Om han i det läget tar några steg i kamraternas riktning strax innan LOP dyker upp (vilket det finns visst stöd för) lämnar han plötsligt Dekorimaområdet. Vilket lämnar utrymme för GM att gå förbi LOP och ta hans plats vid Dekorima. Sedan passeras GM av LOP.
När IM sedan försöker pussla ihop det här kan han ha landat i att GM väntade längre än han gjorde. Eftersom han såg AB vänta först.
AB säger att han befinner sig söder om bankomaten när kamraterna kommer ut. ”Anders stod då själv några meter söder om ingången till banken och bankomaten.” Då hamnar han påfallande nära Dekorimamannens position.
Om han i det läget tar några steg i kamraternas riktning strax innan LOP dyker upp (vilket det finns visst stöd för) lämnar han plötsligt Dekorimaområdet. Vilket lämnar utrymme för GM att gå förbi LOP och ta hans plats vid Dekorima. Sedan passeras GM av LOP.
När IM sedan försöker pussla ihop det här kan han ha landat i att GM väntade längre än han gjorde. Eftersom han såg AB vänta först.
Det är skillnad på några steg och 15 meter (och på andra sidan reklamplearen sett från IM:s position). Det är inte påfallande nära. Det finns inga rimliga förutsättningar för Inge Mårelius att förväxla två personer som är så påfallande olika som Björkman och gärningsmannen. Att GM skulle ha passerat paret Palme eller Björkman i närheten av bankomaten är oförenligt med vittnesuppgifterna. Björkman närmade sig inte Dekorima norrifrån förrän paret Palme hade passerat honom. Att paret Palme passerade Björkman i närheten av bankomaten utan att Björkman och Lisbeth såg varandra är orimligt.
Citat:
Ja, det är olyckligt att jag tar till dessa ord, men det kommer sig av den anledningen jag också sakligt skrev. Att du medvetet flyttar fokus till något som INGEN ifrågasatt. Se nedan.
Nu försöker du också "skylla" på GrK och tidigare utredningars slutsatser...jag diskuterar dina slutsatser!
Nej, lögn! Varken jag eller någon har ifrågasatt det du påstod:
Det som är ifrågasatt är din slutsats om vart den påstådda U-svängen företogs och inte det skrev här!
Så lägg ned dribblet.
Nu försöker du också "skylla" på GrK och tidigare utredningars slutsatser...jag diskuterar dina slutsatser!
Nej, lögn! Varken jag eller någon har ifrågasatt det du påstod:
Det som är ifrågasatt är din slutsats om vart den påstådda U-svängen företogs och inte det skrev här!
Så lägg ned dribblet.
Om du läser materialet utan förutfattade meningar ser du att granskningskommissionen hade rätt.
Citat:
Det är inte så referatet är skrivet.
Innebörden av referatet är att han inte såg några andra personer, varken gående eller stående.
Nicola Fauzzi uppger att han under sin gång Sveavägen norrut och fram till mötesplatsen endast mötte ett ungt par.
Han såg inga andra personer, varken gående eller stående.
Ett gående gäng kvalar in som ”gående”.
”Han uppehåller sig avvaktande på platsen”.
Det står naturligtvis inte att det är exakt 98 sekunder men formuleringen är fullt kompatibel med det.
Citat:
Det kan bero på att han var inne i vestibulen under delar av tiden då uttagen pågick. Och således var skymd.
FHL Håkan Ström: Gick ni alla fyra in i någon form av entré då?
Nicklas Fröling: Just det, vi var alla fyra därinne.
FHL Håkan Ström: Så ingen väntade kvar ute på gatan av er då?
Nicklas Fröling: Nej men jag har för mig att dörrarna var öppna, nej vi var nog inne alla fyra.
Citat:
Det står ”några meter”.
”Anders stod då själv några meter söder om ingången till banken och bankomaten.”
Några meter är tillräckligt nära 15 meter för att AB kan ha uppfattat det som några meter.
Man kan inte exkludera ett helt förlopp på basisen att det skulle vara stor skillnad mellan ”några meter” och 15 meter. Vittnen är inga kameror med exakta avståndsuppskattningar.
Citat:
Ändå står det så här i Morelius förhör från 1987:
Han såg då hur mördaren kom gående Sveavägen söderut på dess östra gångbana framför en reklampelare som är placerad strax innan korsningen med Tunnelgatan.
Mördaren släntrade fram och ställde sig vid skyltfönstret bredvid ingången till Dekorima.
Det låter som en mördare som passerat paret Palme.
Citat:
Det stämmer inte. Han närmare sig Dekorima minst en gång innan.
Det gjorde han när han lämnade platsen precis utanför bankomaten och sedan befann sig ”några meter” söder om densamma när kamraterna kom ut.
Det medför att en förflyttning söderut måste ha skett. Alltså närmade han sig Dekorima norrifrån även innan paret Palme hade passerat honom.
Citat:
Om det inte anges exakt är det inte bara för det fritt fram att göra en egen väldigt specifik tolkning och sedan lägga fram det som fakta. Jag skulle vilja säga att de mest logiska tolkningarna är följande:
Platsen: Den plats han står (och inte en plats 60-90 meter därifrån)
Avvaktande: att han avvaktar med beslutet om han ska följa efter eller inte. Inte att han aktivt väljer att följa efter i ett helt kvarter medan han funderar på om det var rätt beslut.
Hörs nästan på ordet.
Citat:
Det är inte så referatet är skrivet.
Innebörden av referatet är att han inte såg några andra personer, varken gående eller stående.
Innebörden av referatet är att han inte såg några andra personer, varken gående eller stående.
Nicola Fauzzi uppger att han under sin gång Sveavägen norrut och fram till mötesplatsen endast mötte ett ungt par.Ett gående gäng kvalar in som ”gående”.
Han såg inga andra personer, varken gående eller stående.
Björkmans sällskap var inte gående som Fauzzi mötte. Svaret gäller gående som han mötte och personer som stod längs vägen. Det är odiskutabelt att Björkmans kamrater gick framför Fauzzi. Han hörde skotten. Björkmans kamrater hörde inte skotten.
Citat:
”Han uppehåller sig avvaktande på platsen”.
Det står naturligtvis inte att det är exakt 98 sekunder men formuleringen är fullt kompatibel med det.
Det står naturligtvis inte att det är exakt 98 sekunder men formuleringen är fullt kompatibel med det.
Det är inte förenligt med Björkmans vittnesuppgifter att han stod kvar så länge vid bankomaten. Inte heller med Fauzzis och Lisbeth Palmes vittnesuppgifter.
Citat:
Det kan bero på att han var inne i vestibulen under delar av tiden då uttagen pågick. Och således var skymd.
FHL Håkan Ström: Gick ni alla fyra in i någon form av entré då?
Nicklas Fröling: Just det, vi var alla fyra därinne.
FHL Håkan Ström: Så ingen väntade kvar ute på gatan av er då?
Nicklas Fröling: Nej men jag har för mig att dörrarna var öppna, nej vi var nog inne alla fyra.
Nej. Paret Palme passerade inte Götabankens bankomat 20 meter norr om Tunnelgatan när Björkmans kamraters uttag pågick. Birgitta Schaeffer och hennes två döttrar passerade bankomaten när uttagen pågick.
Citat:
Det står ”några meter”.
”Anders stod då själv några meter söder om ingången till banken och bankomaten.”
Några meter är tillräckligt nära 15 meter för att AB kan ha uppfattat det som några meter.
Man kan inte exkludera ett helt förlopp på basisen att det skulle vara stor skillnad mellan ”några meter” och 15 meter. Vittnen är inga kameror med exakta avståndsuppskattningar.
”Anders stod då själv några meter söder om ingången till banken och bankomaten.”
Några meter är tillräckligt nära 15 meter för att AB kan ha uppfattat det som några meter.
Man kan inte exkludera ett helt förlopp på basisen att det skulle vara stor skillnad mellan ”några meter” och 15 meter. Vittnen är inga kameror med exakta avståndsuppskattningar.
Nej, det har du rätt i, men Björkman var inte bara 15 meter från Dekorimas ingång (inte några steg), utan på andra sidan södra reklampelaren sett från IM:s position. Björkman närmade sig inte Dekorima norrifrån förrän paret Palme hade passerat honom.
Citat:
Ändå står det så här i Morelius förhör från 1987:
Han såg då hur mördaren kom gående Sveavägen söderut på dess östra gångbana framför en reklampelare som är placerad strax innan korsningen med Tunnelgatan.Det låter som en mördare som passerat paret Palme.
Mördaren släntrade fram och ställde sig vid skyltfönstret bredvid ingången till Dekorima.
Det har du också rätt i. En ensam gärningsman som var på den västra sidan av Sveavägen när han passerade paret Palme och sedan korsade gatan närmare Tunnelgatan. Eller en GM som väntade vid Dekorima innan paret Palme korsade Sveavägen.
Citat:
Det stämmer inte. Han närmare sig Dekorima minst en gång innan.
Det gjorde han när han lämnade platsen precis utanför bankomaten och sedan befann sig ”några meter” söder om densamma när kamraterna kom ut.
Det medför att en förflyttning söderut måste ha skett. Alltså närmade han sig Dekorima norrifrån även innan paret Palme hade passerat honom.
Det gjorde han när han lämnade platsen precis utanför bankomaten och sedan befann sig ”några meter” söder om densamma när kamraterna kom ut.
Det medför att en förflyttning söderut måste ha skett. Alltså närmade han sig Dekorima norrifrån även innan paret Palme hade passerat honom.
Det har du också rätt i, men några steg från bankomaten är inte nära Dekorimas ingång 15 meter söder om bankomaten.
__________________
Senast redigerad av Lebel 2026-09-24 kl. 12:17.
Senast redigerad av Lebel 2026-09-24 kl. 12:17.
Citat:
Om det inte anges exakt är det inte bara för det fritt fram att göra en egen väldigt specifik tolkning och sedan lägga fram det som fakta.
Jag skulle vilja säga att de mest logiska tolkningarna är följande:
Platsen: Den plats han står (och inte en plats 60-90 meter därifrån)
Avvaktande: att han avvaktar med beslutet om han ska följa efter eller inte. Inte att han aktivt väljer att följa efter i ett helt kvarter medan han funderar på om det var rätt beslut.
Hörs nästan på ordet.
Jag skulle vilja säga att de mest logiska tolkningarna är följande:
Platsen: Den plats han står (och inte en plats 60-90 meter därifrån)
Avvaktande: att han avvaktar med beslutet om han ska följa efter eller inte. Inte att han aktivt väljer att följa efter i ett helt kvarter medan han funderar på om det var rätt beslut.
Hörs nästan på ordet.
Jag har inte framlagt det som fakta.
Jag har framlagt det som en rimlig tolkning av referatet.
Citat:
Tack, för inlägget och att det inte döljer frågan om att det handlar om Jan Stocklassa uppfattning om Sydafrikas inblandning i MOP.
Min avsikt var inte att peka ut Storbritannien med Margaret Thatcher som anstiftare till MOP. Snarare tvärtom.
Thatcher var en hök, men hon var också den första västledaren som träffade Gorbatjov 1984-12-16 och deklarerade: ”I like Mr. Gorbachev. We can do business together.”
För att förstå det måste vi reda ut var demarkationslinjerna gick.
Den militära demarkationslinjen, förklarat enkelt, gick mellan NATO och WP utefter Järnridån i Europa till Östersjön där de neutrala staterna Sverige och Finland utgjorde buffertstater ända upp till gränsen mellan Sovjetunionen och Norge på Nordkalotten som var strategiskt viktig, inte bara pga naturtillgångar men också då det går att kontrollera Sovjetunionens flotta i Murmansk från att nå Nordatlanten och fartygs linjer mellan USA och Europa.
Storbritanniens intresse, eller ansvar om du vill kalla det så, var att tillsammans med Nederländerna stötta det norska försvaret i inledningen av en väpnad konflikt på Nordkalotten. Storbritannien bemannade också posten som Commander-in-Chief of Allied Forces Northern Europé med högkvarteret HQ AFNORTH förlagt till Kolsås utanför Oslo, Norge.
Den politiska demarkationslinjen handlar som du riktigt påpekar om ”deconfliction-arbete” vilket eftersträvades av båda sidor på statschefsnivå men var förödande för underrättelsetjänster och militär-industriella komplex på båda sidor eftersom konflikt och krig är deras ”raison d’etre”.
Jag tror inte att MI6 självsvåldigt beslutade om att eliminera Olof Palme men väl kunde understödja en extern part (Läs sydafrikanska intressen/SAIMR) för att undanröja ”fredsduvan” Olof Palme så att deconfliction-arbetet inte gick för långt.
För att återgå till den ursprungliga frågan så menar jag att Jan Stocklassa ville peka bortifrån Storbritannien mot Sydafrika som anstiftare och genomförare av MOP.
Min avsikt var inte att peka ut Storbritannien med Margaret Thatcher som anstiftare till MOP. Snarare tvärtom.
Thatcher var en hök, men hon var också den första västledaren som träffade Gorbatjov 1984-12-16 och deklarerade: ”I like Mr. Gorbachev. We can do business together.”
För att förstå det måste vi reda ut var demarkationslinjerna gick.
Den militära demarkationslinjen, förklarat enkelt, gick mellan NATO och WP utefter Järnridån i Europa till Östersjön där de neutrala staterna Sverige och Finland utgjorde buffertstater ända upp till gränsen mellan Sovjetunionen och Norge på Nordkalotten som var strategiskt viktig, inte bara pga naturtillgångar men också då det går att kontrollera Sovjetunionens flotta i Murmansk från att nå Nordatlanten och fartygs linjer mellan USA och Europa.
Storbritanniens intresse, eller ansvar om du vill kalla det så, var att tillsammans med Nederländerna stötta det norska försvaret i inledningen av en väpnad konflikt på Nordkalotten. Storbritannien bemannade också posten som Commander-in-Chief of Allied Forces Northern Europé med högkvarteret HQ AFNORTH förlagt till Kolsås utanför Oslo, Norge.
Den politiska demarkationslinjen handlar som du riktigt påpekar om ”deconfliction-arbete” vilket eftersträvades av båda sidor på statschefsnivå men var förödande för underrättelsetjänster och militär-industriella komplex på båda sidor eftersom konflikt och krig är deras ”raison d’etre”.
Jag tror inte att MI6 självsvåldigt beslutade om att eliminera Olof Palme men väl kunde understödja en extern part (Läs sydafrikanska intressen/SAIMR) för att undanröja ”fredsduvan” Olof Palme så att deconfliction-arbetet inte gick för långt.
För att återgå till den ursprungliga frågan så menar jag att Jan Stocklassa ville peka bortifrån Storbritannien mot Sydafrika som anstiftare och genomförare av MOP.
Generellt sett är det en viktig punkt att stater inte alltid beter sig som ett samlat intresse utan kan vara fraktionerade i sina viljor.
Avseende Storbritannien kan följande mycket diffusa vittnesmål framhållas för läsupplevelsen.
Citat:
Ett par veckor före mordet var två unga prostituerade kvinnor,
Eva och Ulrika, ute i den kalla Stockholmskvällen för att ragga
kunder. Vid sjutiden gick de in för att värma sig på det
nattöppna cafét Röda rummet vid Norra Bantorget. Där fick de
kontakt med två män som satt vid ett bord. Männen talade
engelska. Den ene var glad och pratsam, den andre satt mest tyst
och drack öl. Männen och de båda kvinnorna satt länge
tillsammans och pratade innan de bröt upp.
År 1988, två år efter mordet, fick jag kontakt med Ulrika. Hon
hade då flyttat tillbaka till sin hemort och slutat prostituera sig.
Nu var hon gift och levde ett helt annat liv. Men hon stod fast vid
den berättelse hon hade lämnat till mordutredarna kort efter
mordet.
De båda männen sa inte varifrån de kom, berättade Ulrika för
mig. Men de talade engelska med en konstig dialekt, det lät som
om de kom från Irland eller Skottland eller något sådant, inte
från det "vanliga" England. De var i 30-40- årsåldern, kanske
något äldre . Vad de hette eller vad de kallade sig mindes hon
inte längre .
Den glade mannen var rödblond, hade lockigt, nästan krulligt
hår, sa Ulrika. "Frisyren såg ut ungefär som Sune Kempes",
uttryckte hon det (Kempe var journalist vid SVT, förf. anm.) .
Mannen var rolig, tyckte Ulrika. Han var glad och pigg och såg
trevlig ut. Den andre var mörk och tystlåten. "Han verkade arg
eller så. Han satt och rökte och drack sin öl, han verkade sur", sa
Ulrika. Hon tyckte att han liknade karaktären Falconetti i
teveserien "De fattiga och de rika", som visades på 1970-talet .
Ulrika berättade:
"De hade varit en vecka i Sverige, sa de. De kunde ingen
svenska, man måste tala engelska med dem. Jag frågade varför
de kommit hit. Då sa han, den trevlige, att de hade kommit hit
för att döda Palme. Annars skulle de aldrig ha åkt till Sverige, sa
han. Men jag trodde honom inte. Det lät dumt. Sedan försökte
han skämta bort det. Men jag frågade flera gånger och han sa
samma sak. Sedan sa han varför han inte gillade Palme. Det var
för att han bråkade i länder där nere som han inte skulle lägga
sig i . Men han lade sig i olika affärer i utlandet i alla fall. Det var
något speciellt område han pratade om, men det kommer jag
inte ihåg vilket det var. Han sa att de visste var han bodde, och
de kunde visa oss det. De sa att de bodde en bit ifrån där Palme
bodde, i Gamla Stan, i en lägenhet som de hyrde. De ville att jag
och Eva skulle följa med dem dit, men det blev bara Eva som
gjorde det."
Mannen hade pratat mycket om religion, sa Ulrika vidare.
Hon mindes inte vad det handlade om. Hon och Eva hade suttit i
flera timmar tillsammans med de båda männen. Omkring
midnatt eller kort därefter lämnade de lokalen tillsammans.
"Vi trodde förstås inte på dem om det där med Palme, i varje
fall sa jag det till honom", sa Ulrika. ""Tror du inte ?' sa han.
Sedan, när vi gick för att åka hem till dem gick vi förbi
förvaringsboxarna vid Centralen. ' Du ska få se' , sa killen och så
öppnade han en av boxarna. Så tog han fram flera vapen som låg
där, jag tror det var tre stycken. En hade en sådan där
ljuddämpare, de andra var vanliga. De låg i en väska tillsammans
med burkar och påsar och tidningar och vad det var. Då tyckte
jag det var fånigt. Jag har sett andra killar gå med vapen och det
gillar inte jag. Så jag sa att jag inte ville följa med dem hem. Jag
tyckte inte Eva skulle göra det heller, men hon åkte med dem i
alla fall ."
Ulrika hade träffat Eva några dagar därefter, sa hon. ”Då
frågade jag var det var de bodde. Hon sa att det var i Gamla Stan,
en bit därifrån där Palme bodde. Jag frågade vad de hade gjort,
och då sa hon att ’du får skylla dig själv som inte gick med’.”
När mordet inträffade en dryg vecka senare hade Ulrika
redan rest hem till sin hemort långt från Stockholm. Hon hade
också hunnit berätta för sina föräldrar om de två männen som
sagt att de skulle döda Palme. På morgonen efter mordet kom
Ulrikas mamma in till henne med tidningen i handen och sa i
upprörd ton: ”Olof Palme har blivit skjuten – precis som du sa!”
Palmeutredarna nåddes av Ulrikas uppgifter sedan hon
berättat om händelsen för en manlig bekant som tipsade polisen
anonymt. Båda kvinnorna togs till förhör. Eva gav
mordutredarna en annan version än Ulrika. Enligt Eva visade
männen aldrig upp några vapen, och något tal om att döda
Palme hade inte Eva hört, försäkrade hon. Hon sa också att
männen bodde ute vid Isstadion i Johanneshov, inte i Gamla Stan.
Enligt Eva fanns inget som tydde på att de hade med mordet på
Palme att göra.
Polisen accepterade Evas version och lade tipset åt sidan. När
Hans Holmér senare skrev en bok om sitt år som spaningsledare
ägnade han detta tips en halv sida. Han raljerade över Ulrikas
fantasier och utgick från att Eva berättat sanningen. Eva själv var
då avliden. Hon hade dött av en överdos.
När jag talade med Ulrika – jag träffade henne inte men
talade med henne i telefon ett antal gånger – gjorde hon ett
mycket stabilt intryck. Hon var nu bosatt i sin hemtrakt, hade
make och barn och levde ett ordnat liv. Hon ville absolut inte att
hennes bakgrund skulle uppmärksammas. Ändå stod hon vid
våra samtal fast vid uppgifterna om de båda engelsktalande
männen som sa att de skulle döda Olof Palme och visade upp
vapnen.
Det enklaste för henne, om hon hittat på uppgifterna kring
de båda männen, hade rimligen varit att hon skulle ta tillbaka
alltihop och avfärda det hela som påhitt. Men det gjorde hon
inte. Mycket sakligt och lugnt, och med upprepande av samma
detaljer, berättade hon om händelsen på Röda rummet och vad
männen visat upp i förvaringsboxen på Centralen.
En omständighet som kan tala för att Ulrikas berättelse är
sann är att hennes beskrivning av de båda männen passar väl in
på hur andra beskrivit män som bevakade Olof Palmes bostad
dagarna före mordet. Jag återkommer till det.
Men frågan måste givetvis ställas: skulle inhyrda mördare –
om männen var sådana – öppet sitta och tala med ett par okända
kvinnor om att de tänker skjuta landets statsminister? Det låter
märkligt.
Det är dock inte alldeles osannolikt. För det första: sådant
har hänt förr. När ett israeliskt mördarkommando var på väg till
Lillehammer i Norge för att avrätta en misstänkt terrorist från
attentatet vid München-OS 1972 mellanlandade de i Stockholm,
där de på liknande sätt levde nattliv och var föga
hemlighetsfulla. Då rörde det sig ändå om ett kommandoteam
som var utsänt av israeliska staten och som knappast var
hopplockat från gatan.
För det andra: de båda männen kan ha räknat med att
kvinnor i Evas och Ulrikas position under inga förhållanden
skulle vända sig till polisen, och därför tyckt sig kunna tala fritt i
deras sällskap. Däri räknade de i så fall helt rätt. Före mordet
trodde inte Ulrika, lika lite som någon annan svensk, att ett
attentat mot Palme var möjligt.
Eva och Ulrika, ute i den kalla Stockholmskvällen för att ragga
kunder. Vid sjutiden gick de in för att värma sig på det
nattöppna cafét Röda rummet vid Norra Bantorget. Där fick de
kontakt med två män som satt vid ett bord. Männen talade
engelska. Den ene var glad och pratsam, den andre satt mest tyst
och drack öl. Männen och de båda kvinnorna satt länge
tillsammans och pratade innan de bröt upp.
År 1988, två år efter mordet, fick jag kontakt med Ulrika. Hon
hade då flyttat tillbaka till sin hemort och slutat prostituera sig.
Nu var hon gift och levde ett helt annat liv. Men hon stod fast vid
den berättelse hon hade lämnat till mordutredarna kort efter
mordet.
De båda männen sa inte varifrån de kom, berättade Ulrika för
mig. Men de talade engelska med en konstig dialekt, det lät som
om de kom från Irland eller Skottland eller något sådant, inte
från det "vanliga" England. De var i 30-40- årsåldern, kanske
något äldre . Vad de hette eller vad de kallade sig mindes hon
inte längre .
Den glade mannen var rödblond, hade lockigt, nästan krulligt
hår, sa Ulrika. "Frisyren såg ut ungefär som Sune Kempes",
uttryckte hon det (Kempe var journalist vid SVT, förf. anm.) .
Mannen var rolig, tyckte Ulrika. Han var glad och pigg och såg
trevlig ut. Den andre var mörk och tystlåten. "Han verkade arg
eller så. Han satt och rökte och drack sin öl, han verkade sur", sa
Ulrika. Hon tyckte att han liknade karaktären Falconetti i
teveserien "De fattiga och de rika", som visades på 1970-talet .
Ulrika berättade:
"De hade varit en vecka i Sverige, sa de. De kunde ingen
svenska, man måste tala engelska med dem. Jag frågade varför
de kommit hit. Då sa han, den trevlige, att de hade kommit hit
för att döda Palme. Annars skulle de aldrig ha åkt till Sverige, sa
han. Men jag trodde honom inte. Det lät dumt. Sedan försökte
han skämta bort det. Men jag frågade flera gånger och han sa
samma sak. Sedan sa han varför han inte gillade Palme. Det var
för att han bråkade i länder där nere som han inte skulle lägga
sig i . Men han lade sig i olika affärer i utlandet i alla fall. Det var
något speciellt område han pratade om, men det kommer jag
inte ihåg vilket det var. Han sa att de visste var han bodde, och
de kunde visa oss det. De sa att de bodde en bit ifrån där Palme
bodde, i Gamla Stan, i en lägenhet som de hyrde. De ville att jag
och Eva skulle följa med dem dit, men det blev bara Eva som
gjorde det."
Mannen hade pratat mycket om religion, sa Ulrika vidare.
Hon mindes inte vad det handlade om. Hon och Eva hade suttit i
flera timmar tillsammans med de båda männen. Omkring
midnatt eller kort därefter lämnade de lokalen tillsammans.
"Vi trodde förstås inte på dem om det där med Palme, i varje
fall sa jag det till honom", sa Ulrika. ""Tror du inte ?' sa han.
Sedan, när vi gick för att åka hem till dem gick vi förbi
förvaringsboxarna vid Centralen. ' Du ska få se' , sa killen och så
öppnade han en av boxarna. Så tog han fram flera vapen som låg
där, jag tror det var tre stycken. En hade en sådan där
ljuddämpare, de andra var vanliga. De låg i en väska tillsammans
med burkar och påsar och tidningar och vad det var. Då tyckte
jag det var fånigt. Jag har sett andra killar gå med vapen och det
gillar inte jag. Så jag sa att jag inte ville följa med dem hem. Jag
tyckte inte Eva skulle göra det heller, men hon åkte med dem i
alla fall ."
Ulrika hade träffat Eva några dagar därefter, sa hon. ”Då
frågade jag var det var de bodde. Hon sa att det var i Gamla Stan,
en bit därifrån där Palme bodde. Jag frågade vad de hade gjort,
och då sa hon att ’du får skylla dig själv som inte gick med’.”
När mordet inträffade en dryg vecka senare hade Ulrika
redan rest hem till sin hemort långt från Stockholm. Hon hade
också hunnit berätta för sina föräldrar om de två männen som
sagt att de skulle döda Palme. På morgonen efter mordet kom
Ulrikas mamma in till henne med tidningen i handen och sa i
upprörd ton: ”Olof Palme har blivit skjuten – precis som du sa!”
Palmeutredarna nåddes av Ulrikas uppgifter sedan hon
berättat om händelsen för en manlig bekant som tipsade polisen
anonymt. Båda kvinnorna togs till förhör. Eva gav
mordutredarna en annan version än Ulrika. Enligt Eva visade
männen aldrig upp några vapen, och något tal om att döda
Palme hade inte Eva hört, försäkrade hon. Hon sa också att
männen bodde ute vid Isstadion i Johanneshov, inte i Gamla Stan.
Enligt Eva fanns inget som tydde på att de hade med mordet på
Palme att göra.
Polisen accepterade Evas version och lade tipset åt sidan. När
Hans Holmér senare skrev en bok om sitt år som spaningsledare
ägnade han detta tips en halv sida. Han raljerade över Ulrikas
fantasier och utgick från att Eva berättat sanningen. Eva själv var
då avliden. Hon hade dött av en överdos.
När jag talade med Ulrika – jag träffade henne inte men
talade med henne i telefon ett antal gånger – gjorde hon ett
mycket stabilt intryck. Hon var nu bosatt i sin hemtrakt, hade
make och barn och levde ett ordnat liv. Hon ville absolut inte att
hennes bakgrund skulle uppmärksammas. Ändå stod hon vid
våra samtal fast vid uppgifterna om de båda engelsktalande
männen som sa att de skulle döda Olof Palme och visade upp
vapnen.
Det enklaste för henne, om hon hittat på uppgifterna kring
de båda männen, hade rimligen varit att hon skulle ta tillbaka
alltihop och avfärda det hela som påhitt. Men det gjorde hon
inte. Mycket sakligt och lugnt, och med upprepande av samma
detaljer, berättade hon om händelsen på Röda rummet och vad
männen visat upp i förvaringsboxen på Centralen.
En omständighet som kan tala för att Ulrikas berättelse är
sann är att hennes beskrivning av de båda männen passar väl in
på hur andra beskrivit män som bevakade Olof Palmes bostad
dagarna före mordet. Jag återkommer till det.
Men frågan måste givetvis ställas: skulle inhyrda mördare –
om männen var sådana – öppet sitta och tala med ett par okända
kvinnor om att de tänker skjuta landets statsminister? Det låter
märkligt.
Det är dock inte alldeles osannolikt. För det första: sådant
har hänt förr. När ett israeliskt mördarkommando var på väg till
Lillehammer i Norge för att avrätta en misstänkt terrorist från
attentatet vid München-OS 1972 mellanlandade de i Stockholm,
där de på liknande sätt levde nattliv och var föga
hemlighetsfulla. Då rörde det sig ändå om ett kommandoteam
som var utsänt av israeliska staten och som knappast var
hopplockat från gatan.
För det andra: de båda männen kan ha räknat med att
kvinnor i Evas och Ulrikas position under inga förhållanden
skulle vända sig till polisen, och därför tyckt sig kunna tala fritt i
deras sällskap. Däri räknade de i så fall helt rätt. Före mordet
trodde inte Ulrika, lika lite som någon annan svensk, att ett
attentat mot Palme var möjligt.
Citat:
Horan från Gotland (som "Ulrika" smakfullt kallas i Ann-Marie Åshedens bok från 1987).
"Ett streck stryks också över 'horan från Gotland'. Hon kallas så därför att hennes föräldrar bor på Gotland. Hon kom hem till dem i februari och berättade att hon träffat två engelsktalande män och en kvinna på Röda rummet. Kvinnan hade berättat att hon var i Sverige för att mörda Olof Palme. När 'horan' tvivlade, hade kvinnan tagit med henne till effektförvaringen på Centralen och visat henne tre pistoler."
Du citerar boken "En iskall vind drog genom Sverige" av Lars Borgnäs. Läsvärd. Till skillnad från hans sista bok 2020.
"Ulrikas" spaningsuppslag finns inte på palmemordsarkivet.se och wpu.nu. Tyvärr har jag inte numret. Borde finnas i D-avsnittet. Numret borde vara under 7000.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera