Vad är värst för ens förhållande, att vara otrogen eller utsättas för otrohet?

Min erfarenhet är att det är värre att bli bedragen. Jag tänkte länge att det nog är tvärtom men klarar man av att gå bakom ryggen på den man lovat trohet har man redan lyckats bära den där dubbelheten i sig som gör att man åtminstone delvis kan koppla bort samvetet. Dessutom rättfärdigar man handlingen med en massa tankar om partnerns otillräcklighet.

Att bli bedragen var långt mer chockerande än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag tyckte ändå att jag var ganska inställd på att det kan hända i en lång relation, man kan komma över det och gå vidare…men när det väl hände var det så mycket värre och svårare än jag trott. Har själv varit otrogen i tidigare korta relationer men då har det varit ömsesidigt destruktivt och jag var ganska ung.

Jag valde att stanna och jag tror att jag tänker på detta ca 70% av min vakna tid fortfarande medan min partner kanske ägnar 10-20% åt det, vanligen i mitt sällskap. Han mår jättedåligt över det men konsekvenserna för mig överskrider vida hans.

Skulle nog vilja säga att otroheten inte är helt främmande för en del snubbar, bara det är så säkert så att det inte kommer fram. Kommer t.ex. ihåg hur det gick till när jag reste som säljare, först ett telefonsamtal till lilla frugan där folk sa att de var så trötta och skulle lägga sig tidigt Och när det var avklarat var det raka vägen ner i hotellbaren eller ut på lokalpuben. Fast nu ska man ju veta att säljare är ett smutsigt släkte också.

Och för att svara på frågan i rubriken så skulle jag absolut se det som värre om kärringen var otrogen än om jag var det. För i min hjärna så är ligger det liksom i mannens natur att göka när chans ges.

Lika vidrigt åt båda hållen. När ska folk förstå hur mycket man skadar en person genom att vara otrogen. Så jag tror att bli bedragen är det värsta. Folk som bedrar är ofta diagnos personer med noll känslor.

Om man har lovat någon trohet är det väl rimligt att samma regler gäller för båda, oavsett kön. Och att säga att det skulle vara värre om kvinnan var otrogen gör egentligen bara dubbelmoralen tydligare.

Som människor har vi bara oss själv att utgå ifrån, några andra referenspunkter finns inte.

Att bli bedragen kändes för mig som någon sorts förräderi, att bli lurad var nog det som skavde mest i mig.

När jag själv varit otrogen så har det bara handlat om vad jag ville i stunden och jag hade ingen tanke på att jag var otrogen och därmed gjorde någon annan illa.
Det handlade aldrig om den andra parten när jag var otrogen, den fanns där bredvid lite som om man har två bilar och kör dom lite när man vill men dom parkeras i olika garage så dom vet inte om varandra.

För mig har aldrig min egen trohet varit något jag ens funderat över, jag gjort som jag velat vilket jag såklart aldrig accepterat min partner gjorde.

Logiskt kan jag tänka att jag burit mig illa åt och jämföra med hur jag själv känt men det har aldrig riktigt ... tagit tag i mig och dragit ner mig i samvetskvalens avgrund för min utgångspunkt har aldrig varit att göra någon illa bara att göra mig själv nöjd.
Däremot så kan jag förakta de som gjort så mot mig för dom har definitivt gjort mig medvetet illa.

Så ungefär snurrar mina tankar om detta.
Till er som undrar, japp jag har några diagnoser som förklara hur jag är funtad men trots detta så är det inte så att jag på något sätt inte fungerar i det dagliga livet.
Så jag kan sitta bredvid dig just nu och du skulle inte ha en aning om hur jag ser livet genom mina filter som antagligen är lite avart precis som jag inte vet vilka banor dina tankar tar.

Givetvis förstår jag att det logiskt inte riktigt passar ihop men vem har sagt att människans inre måste vara logiskt.

Det handlar om ens egen utgångspunkt och hur man själv ser världen utifrån sina egna värderingar.
Om jag bara bryr mig om mig själv då kan jag såklart inte ha överseende med vad andra gör även om jag själv inte är bättre.

Vet inte riktigt varför men drar en parallell till ett program jag såg härom dagen som handlade hur ensamhet påverkar oss och slutsatsen var att vi dör tidigare, har fler stressjukdomar, 50% större risk för demens etc.
Men utgångspunkten var hela tiden att man var ensam dvs upplevde att det fanns ensamhet.
Om man inte uppfattar ensamhet och lever ensam hur påverkas man då var det inget man kollat på för jag är en av dom som aldrig upplevt ensamhet, snarare tvärtom så söker jag den.
Kanske blir jag dement en dag men har inga stressjukdomar, har lågt blodtryck, aldrig haft hemorrojder och annat elände som kan kopplas till stress.

Kopplingen jag gjorde, tror jag, var att det vi inte upplever är inte verkligt för oss och har därför ingen inverkan.

Om jag inte har för avsikt att såra någon så gör jag det inte heller, jag är inte ond jag bara tänker på mig själv.
Om jag upplever svek som någon annan rycker åt axlarna så är det fortfarande min verklighet.

Om jag är otrogen och jag inte kopplar ihop det med att jag sviker någon annan så har jag inte begått något "brott" och får därmed inga samvetskval.
Hade jag däremot gjort det för att såra eller hämnas eller vad som då gör jag något med uppsåt och det tror jag är lite annorlunda, det är medveten ond handling eller vad man ska kalla det för.

Till syvende och sist så är det vi själv som bestämmer hur vi reagerar och tolkar saker.
Finns bara ett säkert sätt att undvika besvikelser, ha inga förväntningar.

Jag är inte ond, jag har bara problem med att förstå de flesta av er andras resonemang även om jag begriper varför och hur dom försså ser inte min värld lika samma ut.

Nä män och kvinnor är otrogna på olika sätt.
Kvinnan som är otrogen ersätter alltid något genom sin otrohet, mannen kopplar oftare isär de två kvinnorna.
Dvs kvinnor har en plan en tanke, mannen agerar mest fr lusten.

Sen rent fysiskt så det enda jag behöver göra är att ta en dusch och borsta tänderna så är jag som ny.
Kvinnan har har någon inne i sig, det är inget som kan tvättas bort, det är konstant oaktat om det varit sädesavgång i innandömmet eller inte.

Mäns och kvinnors otrohet är som päron och mandariner, låter sig inte riktigt jämföras.

Sen har du den rent psykologiska biten, för en kvinna att vara otrogen krävs bara att hon hittar en hane det är de facto allt. Det enda som krävs är att ha en vagina inga ansträngningar eller någon jakt bara inneha något medfött.

Mannen måste jaga och jobba för det vilket gör det hela till en bedrift, en belöning för utfört arbete.

Finns inga som helst jämförelser att göra av begreppet otrohet mellan könen.

Därav den gamla sanningen att kvinnor är skökor och männen erövrare. Att vara stolt över något som inte kräver en insats eller ansträngning är tämligen lamt.

Det är fascinerande hur du lyckas förvandla dubbelmoral till en hel teori om biologi.

Enligt ditt resonemang är mannens otrohet en ”bedrift” eftersom han måste jaga, medan kvinnans otrohet är mindre värd eftersom hon påstås behöva göra mindre ansträngning. Men om otrohet är ett svek, varför skulle mängden arbete som krävs för att genomföra sveket göra det mer hedervärt?

Och ”kvinnan har någon inne i sig, så det går inte att tvätta bort” är inte direkt ett biologiskt argument , det är mest en gammal föreställning om kvinnlig sexualitet presenterad som vetenskap.

Du utgår dessutom från att män drivs av lust och kvinnor av planer, att män erövrar och kvinnor bara behöver existera. Det är inte en beskrivning av män och kvinnor. Det är en stereotyp som du sedan använder för att rättfärdiga en moralisk skillnad som du redan bestämt dig för.

Kort sagt: samma handling blir tydligen ett svek när en kvinna gör den, men en ”belöning för utfört arbete” när en man gör den. Det är inte en djup analys av otrohet. Det är dubbelmoral med en biologisk fernissa.

Enligt den tro jag har är konsekvenserna desamma för båda könen. Det är rättvist. Otrohet skadar inte bara en själv, utan också den andra personen och den tillit som finns i en relation.

Naturligtvis är det värst att bli bedragen av sin partner.

Samtidigt så är ju allt inte svart och vitt när det kommer till förhållanden. Den som blivit bedragen kan ju ha varit riktigt grisig och haft noll respekt för sin partner som i sin tur svarat med att själv inte visa någon respekt.

Två fel gör inte ett rätt men ibland blir man bara så trött och skiter i vilket.

Kvinnor är inte musslor där det som en gång kommit in inte kan komma ut. Det bildas inga pärlor i kvinnors underliv. Hade så varit fallet hade vi alla dött av infektioner för längesen.

Sen att män lägger ner massa jobb för att vara otrogna gör det hela ännu värre i min bok.

Omformulerar frågan..
Vad är värst, att vara förövare eller offret?

Förövare i detta fall den som bryter ett förtroende, offret den som blir bedragen. Tankarna kan vara lättare om man tänker sig en affärsrelation, den som bryter ett kontrakt (förtroendet) eller den andre parten i kontraktet.

En relation mellan en kvinna och en man är inte en affärsrelation. Bandet mellan en maka och en make är något unikt och djupt intimt, och det kan inte jämföras med andra relationer. Att bli förrådd av den person man har valt att dela sitt liv med kan orsaka en djup och förödande smärta.

Man delar sitt liv, sina drömmar, sina innersta tankar och det mest privata med sin partner – sådant som ingen annan människa har tillgång till på samma sätt. Därför blir ett svek också något mycket större än ett vanligt brutet förtroende. Det träffar själva grunden i den relation man har byggt sitt liv kring.

Det är också därför som avundsjuka människor, när de vill skada någon, ibland försöker skapa tvivel och osäkerhet i personens relation med sin äkta hälft. De kan försöka anklaga, misstänkliggöra eller så frön av tvivel mellan två människor, eftersom de vet att en stark och nära relation är något mycket värdefullt och samtidigt mycket känsligt.

Du motsäger dig själv.

Om kvinnor kan vara otrogna spontant kräver det ingen planering.

Om män måste jobba för att vara otrogna har de haft längre tid på sig att gå igenom huruvida de faktiskt vill vara otrogna.