Tråden om Christer Andersson

Nej du har fel- ingen av mordplatsvittnena ansåg i mars 1986 att gm hade en konstig eller klumpig gång- löpstil. CA var inte gm.

Du far med inkorrekta uppgifter.

Vittnen som beskrev Palmemördarens rörelsemönster som avvikande, klumpigt eller påfallande:

Anders Delsborn – beskrev mannen som ”otymplig, nästan klumpig och stel”. Uppgiften finns från ett tidigt förhör den 14 mars 1986.

Leif Ljungqvist – beskrev gärningsmannen som lunkande, bredbent och klumpig.

Hans Johansson – beskrev mannens löpstil som märklig och jämförde den med en elefants rörelser.

Inge Morelius – beskrev mannen som lunkande och jämförde rörelsen med en stor björn, samtidigt som han uppfattade den som relativt smidig.

Lisbeth Palme – beskrev senare gärningsmannens sätt att springa som påfallande och särpräglat.

Det intressanta är alltså att flera oberoende vittnen reagerade på gärningsmannens sätt att röra sig. Beskrivningarna är dock inte identiska: vissa talar om klumpighet och stelhet, andra om lunkande eller en ovanlig löpstil.

Nej du har helt fel- i mars 1986 fanns inget mordplatsvittne som ansåg att gm rörde sig konstigt, klumpigt eller avvikande etc. Du är inte påläst tyvärr. Gm rörde sig inte som CA och såg inte ut som CA heller.

(FB) Tråden om Christer Andersson

youtube.com/watch?v=734G3RBNnNo&ab_channel=Ensaligblandning

youtube.com/watch?v=vKt4u5sESb8&list=PLHo3M8euqzEZN5RztwnanLdP icEfAdU8H&index=12&ab_channel=palmeintresserad

YN som mötte GM beskrev det som att han sprang som att det var halt. Lågskor har nämnts som förklaring. YN nämner bl a också handledsväskan som är unik för Engström. CA dök knappast upp från ingenstans framför Engström, med handledsväska, ryggtavlan, åtsittande rocken, ”kepshatten” osv. Om CA dessutom har ett tydligt kännetecken i sin gångstil så hade det framgått. ”Han var tydligt kobent, hans ben såg böjt ut under knäet”. Klumpigt låter som när man springer på snö och halkar fram/spänner sig för att inte halka/tar extra stora steg för att inte halka

* Anders Delsborn, första förhöret 1 mars: gärningsmannen sprang inte med en yngre mans vighet och var något långsam i steget. Senare, 14 mars: "lite otymplig, nästan klumpig och stel", sprang inte särskilt snabbt. Det går inte att avgöra exakt hur frågan ställdes i första förhöret.

* Jan Andersson, första förhöret 1 mars: gärningsmannen "sprang smidigt". Senare, efter direkt fråga om löpsättet, beskrev han det som snabbt och spänstigt, med långa steg. Han såg bara några få steg.

* Leif Ljungqvist, första förhöret 1 mars: beskrev att gärningsmannen sprang från platsen, men sade inget om att löpningen var klumpig eller avvikande. Senare, 27 april: "lunkade iväg med breda steg och klumpigt beteende" och började sedan jogga.

* Hans Johansson, första förhöret 4 mars: gärningsmannen sprang med rörliga armar, ingen uppgift om konstig eller klumpig löpning. Den 14 mars sade han fortfarande att mannen "kutar iväg i full fart". Först i oktober, efter en direkt fråga om hur han sprang, sade Johansson att gärningsmannen var en ovan löpare, "sprang som en elefant", rullade med kroppen och inte sprang särskilt fort.

* Inge Morelius, första förhöret 1 mars: sade inget om klumpig löpning, men uppgav att gärningsmannens sätt att röra sig bidrog till hans åldersbedömning. Senare beskrev han mannen som först lugnt gående och därefter joggande eller lunkande. I rätten beskrev han honom som "smidig som en stor björn".

* Lars Jeppsson, första förhöret efter mordet: såg gärningsmannen springa mot trapporna, men gav ingen särskild beskrivning av löpstilen. Den 4 april fick han uttryckliga frågor om hur gärningsmannen sprang och svarade att mannen var något framåtlutad och sprang "tungt", med snabba men ändå tunga steg.

* Yvonne Nieminen, första formella förhöret 2 mars: mannen sprang inte särskilt fort och det verkade jobbigt för honom att springa. Hon uppgav också att han verkade halka till. Senare använde hon bland annat ordet "lufsade".

* Charlotte Liljedahl, första förhöret 3 mars: såg gärningsmannen springa in på Tunnelgatan men beskrev inte löpstilen som konstig eller klumpig. Senare använde hon uttrycket att mannen "lunkade iväg".

* Lisbeth Palme, första förhöret 1 mars: uppgav att mannen sprang in på Tunnelgatan, stannade, vände sig om och fortsatte. Ingen uppgift om klumpig eller avvikande löpning i det första förhöret.

Sammanfattningsvis: det stämmer inte att ingen beskrev en avvikande löpning från början. Delsborn sade redan i sitt första förhör att gärningsmannen saknade en yngre mans vighet och var långsam i steget. Nieminen sade i sitt första förhör att mannen inte sprang särskilt fort och verkade ha jobbigt att springa. Däremot kom flera av de starkaste formuleringarna, som "klumpig", "bredbent", "tungt" och "som en elefant", först i senare förhör, ibland efter att polisen uttryckligen frågat hur gärningsmannen sprang. Jan Andersson är samtidigt ett tydligt motvittne eftersom han från början beskrev löpningen som smidig och senare som spänstig.

YN sade inte att mannen "sprang som att det var halt". I första förhöret sade hon tre saker: han sprang inte särskilt fort, det verkade jobbigt för honom att springa och han verkade halka till vid ett tillfälle. Det var snömodd. Att förklara hela löpstilen med lågskor är alltså en efterhandsförklaring, inte vad YN sade.

Samma sak med väskan. I första förhöret beskriver YN en mörk väska, cirka 20 x 15 cm, som mannen höll i handen och försökte öppna eller stänga. Det gör den inte "unik för Engström". Det är ett signalementsdrag som kan jämföras med Engström, inte ett individuellt kännetecken som identifierar honom.

Och argumentet "om CA hade en speciell gång hade YN nämnt det" håller inte heller. YN säger själv att hennes uppmärksamhet låg på mannens händer och väskan, mannen hade huvudet nedböjt, det var dålig belysning och hon såg knappt ansiktet. Trots det reagerade hon på att han sprang långsamt och ansträngt.

Dessutom finns observationen av avvikande rörelsemönster redan före alla senare spekulationer. Delsborn sade i sitt första förhör, omkring två timmar efter mordet, att gärningsmannen inte sprang med "en yngre mans vighet" utan var långsam i steget. Så man kan inte avfärda klumpigheten som något som enbart uppstod senare därför att folk började leta efter en viss misstänkt.

Det rimliga är därför att hålla isär sakerna: halka kan ha påverkat löpningen, men vittnesmaterialet visar inte att halka förklarar hela det avvikande rörelsemönstret. Och YN:s väska identifierar inte Engström.

Väskan är unik för Engström där och då. Givetvis är det en viktig iakttagelse och mycket besvärande för honom. Till skillnad från en vanlig axelremsväska buren av CA tio år senare.

Intressant info.! Jag spekulerar lite utifrån detta med framkomna uppgifter om bil, båtsläp och motorbåt. Om en intelligent och relativt rationell person, om än med diverse tillkommande psykisk problematik, bosatt i Stockholm mördade Palme 28 februari, gömmer revolvern snabbt efter dådet på ett enklare, tillfälligare etc. sätt, har tillgång till dragbil, båtsläp och en habil motorbåt så föreställer jag mig att det borde ha varit lockande för en intelligent, rationell, krass och även tillräckligt risktagande person, att innan sökandet av vapnet kommit för nära och personen fortfarande upplever sig befinna sig tillräckligt mycket under radarn, snarast möjligt på försommaren etc. när beteendet på båtklubben inte faller utanför det normala, tar en tur med sin bil, båtsläp och båt till kusten etc, där det är lätt att sjösätta båten och med få boende/besökande etc i området, och relativt nära områden med djupt vatten och ta en dags/helgtur etc. med båten och diskret släppa i revolvern i fråga, kanske i delar på olika platser och efter att identifierbara märken, nummer etc. hade avlägsnats. Ja om man hade en paranoid etc. läggning. Men det där faller så klart platt om det psykologiska behovet att vid behov återknyta till vapnet är starkare än ett önskemål att permanent få det att försvinna. Men om tidsnöd, press, stress etc rått, särskilt hos en person med lägre förmåga till inre kontroll av dito emotioner etc., eller om rationella, krassa krav var av nöden, så kan naturligtvis detta överväga. Ja en reflektion helt utan ambitioner på att vara initierad, rätt, väl underbyggd etc. Men det förefaller mig helt enkelt troligare än att en person som CA kastar den så långt han kan ut i vattnet i en sjö nära familjens/sin sommarstuga, från Skeppsholmen etc. Men jag har gissningsvis fel. Jag bara ventilerar ett scenario jag finner rimligt för en intelligent person m.m. etc. med befintlig utrustning som bil, båtsläp och habil båt finns OM inte behovet av att återknyta till vapnet vid behov, önskemål etc. överväger. I detta fall förefaller nergrävning i mark med i en vattentät behållare etc inkl rostskydd samt typen av mark i minimal omfattning avslöjar att man då och då har grävt upp något på platsen ifråga. Tex sand med få/inga växter. Eller grävningens effekter döljs under en lagom stor sten etc. Ja och att man lätt man hitta platsen över tid samt att den är avskild och svår att övervaka på håll, tillika nära, samt med få/inga besök av andra i området samt likväl med god tillgänglighet till området som inte genererar uppmärksamhet etc. Inte det lättaste att optimera/känna sig trygg i om man besitter mer eller mindre paranoida personlighetsdrag? Ja det var lite opretantiösa söndagsreflektioner och nu får det vara slut med prokrastinerandet till förmån för vad jag egentligen har föresatt mig av handfastare nyttoorienterad natur ;-)

Hans favoritvapen, Hämmerlin, är också försvunnen. Har svårt att tro att han bara gjort sig av med dessa två vapen. Dom vill han troligtvis ha återkoppling till

Väska på Davidbagare kan mycket väl vara en vapenväska typ hölster för en revolver.

Nej det kan det inte. YN beskrev en handledsväska.

Det gjorde hon verkligen inte – YN har aldrig nämnt ordet handledsväska och aldrig nämnt någon larvig rem till väskan. Hennes beskrivning av väskan och mannens sätt att hantera den pekar snarare bort från en handlovs-/handledsväska.