Skvaller om Sandra Beijer/"Niotillfem"

När jag för en liten stund sedan läste stycket om hårspännet så kände jag att min hjärna tog skada. Vad är det jag läser? Varför lägger jag tid på det här? En vuxen människa som bara måste köpa ett glittrigt hårspänne med sitt namn på när hon köper presenter till sitt barn.

Alla bloggare har fullständigt tappat det med sin bantning, Peter Pansjuka, konsumtion och självupptagenhet. Dags att sluta följa dessa världsfrånvända människor. Jag tyckte att det var en egen stil men det börjar bli helt galet. The little princess is not five, she is 42.

Ja namnet ska sättas överallt, på kammar, almanackor, hårspännen, laptops. Det är så infantilt och framför allt fascinerande narcissistiskt.

Jag har inte närmat mig skräpet på dagar men tog mig ett återfall idag. Fick skamsköljningar av att se hennes extremt konstlade fotoremsor. Det räckte inte med EN pinsam remsa, hon var tvungen att ta tre!

Och ja, den ungen (alltså barnets eget barn) blir nu uppfostrad med lika mycket överflöd och presenter i strid ström som hon verkar ha blivit. Det blir inte bra folk av sådana, det har vi ju redan sett. Hon överför på honom att återseende = present, resa någonstans = present, gå utanför dörren = present. Fattar hon alls att när han växer upp och presenter automatiskt inte kommer hela tiden så kommer han bli deprimerad utan att veta varför? Han kommer bli dopamin-junkie som hela tiden är beroende av yttre tillskott av presenter och dagliga injektioner av Kul™️ för stå ut. Hon har inte lärt honom hur man är still och bara ÄR. Alltid en iPad eller ritblock eller liknande för att blidka honom, gud förbjude att han har TRÅKIGT i två sekunder och börjar protestera högljutt innan han kommer i kontakt med ett inre lugn.

Om inte den ungen blir en vit dreadlocks-hippie, som åker på ayahuasca-retreats som vuxen för att förstå varför han hatar sina föräldrar, heter jag Kalle Anka.

Apropå detta och just London, så cirkulerar det klipp på ridande polisen i London och en autistisk kvinna i fyrtioårsåldern som tydligen är något av en lokalkändis. Hon har långt, blont hår och barnsliga kläder. Påminde mig direkt om Sandra. Fast till Londonkvinnans försvar verkade hon oändligt mycket mer älskvärd än vår svenska kopia.

Ja, de är bättre än det som publiceras på bloggen, konstigt nog. Också konstigt att hennes Substack egentligen går ut på att länka till veckans inlägg med en beskrivning av vad varje inlägg handlar om. Men praktiskt om man tänkt dra ner på läsandet av bloggen för att man inte vill stötta detta i samma grad längre. Nu kan man skippa bloggen på veckorna och se på Substack om något inlägg verkar intressant och då gå via direktlänken dit…
Men oavsett vilket: läser man Flora Wiströms blogg märker man att Flora regelbundet skriver inlägg som är så mycket bättre - stilistiskt och mer gripande - än vad Sandra lyckas åstadkomma. Flora är en riktig författare. Dvs riktig i någon som faktiskt är skicklig på att berätta en historia från olika kriterier. Sandra är en riktig författare på så sätt att hon får ge ut böcker, men…

Ja det är faktiskt gränslöst pinsamt att hon sitter och leker i en fotoautomat när hon är över 40. Över 17 hade också varit pinsamt.

Förlåt att jag jämför med Flora igen (men de är ju båda ELLE-bloggande författare) men tänk hur fantastiskt content Paris skulle blivit ifall Flora flyttat dit. Hon skulle ju kunnat gestalta både det ytliga men också kulturkrockar och verkligen ”se” staden bortom vin och cigg och ”titta vilken fin trappa som ser ut som en bakelse”. Som ni säger är det ju bara redogörande för att gå i affärer och dricka vin, precis som i Sthlm, men förflyttat till Paris. Och Stockholm är en så mycket vackrare stad än skitiga Paris där alla hus är vitmålade. Skoj. Not. Bloggen så tråkig just nu, Sandra verkar inte bry sig heller, trots hyrd assistent/fotograf? ”Storytellingen” är ju närmast borta, bara redogörelser. Hon borde läsa lite böcker av reseskribenter för att få inspiration.
Antar att bloggen blir nedprioriterad när det kämpas med att göra om en redan tunn ungdomsbok till vuxenbok.

Vuxna som spexar i fotoautomater med ”roliga” bilder med stirrande ögon och munnar på vid gavel = det absolut värsta som finns.

Ja storytellingen är borta, bara ständiga redogörelser. Usch så trist bloggen är just nu. Ser inte Sandra själv hur tråkigt det är att bara leverera innehåll som så gott som bara är redogörelser?

Nu såg jag fotoremsorna. Så farliga var de inte. Familjebilderna från i somras var dock riktigt pinsamma. Fattar inte hur man (som vuxen) ens kan vilja ta såna, än mindre lägga upp dem för allmän beskådan. Att barn i olika åldrar tycker att det är kul att gapa, grimasera och rulla med ögonen är en annan sak.

Missade du den där hon låtsas prata i telefon? Haha!

För övrigt håller jag med resten, bloggen är brutalt tråkig. Att allting släpar en hel vecka minst hjälper inte heller. Det är bara ren lathet. Hon har börjat flytta vinglasen ur bild har jag noterat. Och poserar med Didrik istället för med vin när de äter lunch.

Medhåll. Fattar inte vad hon sysslar med. Känns som om hon leker Alexa Chung eller dylik it-girl. Det gjorde ONT att se bilderna, så pinsamt är det. Nu syns också väldigt tydligt att hon sprutat in en del i fejset och läpparna. Jämför man med hur hon såg ut för ett år sen (tärd och trött) är det två helt olika ansikten.


Inte så farliga? Kan vara de mest pinsamma bilder hon nånsin postat! 😩 Och då har hon ändå postat en hel del cringe selfies. Men detta var liksom ett lager till.



Ryser.

Ja, allt Flora skriver håller hög litterär nivå, om det så är tre meningar om en vanlig torsdag. Jag hoppas på Sandras roman nu. Vill behålla nåt slags respekt för Bonniers. Jag tror på Sandras förmåga att ro detta i hamn, men min bild av Bonniers smutsas ner ordentligt när de skriver kontrakt flera år innan de tror att boken kan bli klar. Drömmer om att bokförlagen, teatrarna, Netflix och liknande ska sätta kvalitet framför kända namn. Ugh, alla mästerverk vi går miste om.