Citat:
Ursprungligen postat av
Uglo469
Det finns absolut inget krav på ”juridisk bärighet” för en orosanmälan.
Kunskap om och erfarenhet av denna typ av situationer från andra ärenden och från relevant forskning är som jag förstår det själva syftet med barnskyddsteamet. De träffas också av reglerna i SoL och måste också anmäla om de hyser oro för ett barn.
Det räcker med en oro, vet inte hur jag ska beskriva detta så det blir tydligt, men en oro behöver inte vara konkret eller röra en specifik situation. ”Jag tror det här barnet får se saker i hemmet som inte är bra för barn att bevittna” skulle en lärare kunna komma fram till pga olika händelser och utsagor från barnet utan att barnet har sagt det konkret till läraren. Det räcker absolut för att upprätta en orosanmälan.
När det gäller en oro som rör något som är potentiellt livsfarligt men man är mycket osäker på hur stor risken är för att det sker tror jag väldigt få som ställs inför att fatta ett beslut skulle driva linjen, ”vi chansar, det går nog”. Jag har extremt svårt att se hur man i ett sådant läge skulle våga ge sig på att utreda vidare för att kontrollera om oron är befogad eller ej. Det kan ju kosta liv i värsta fall.
Det är ju dessa alternativ som socialtjänsten ställdes inför i detta ärende.
Rädda, larma, släck. Precis som man gjorde i detta ärende.
Vilket makalöst, farligt och intellektuellt haveri från "Ugglan"! Han sitter alltså och jämför tvångsomhändertagande av barn med "Rädda, larma, släck" som om socialtjänsten vore en jävla brandkår som ska spruta skum först och ställa frågor sen!
Låt oss såga hans sjuka logik i stycken:
Blandar ihop ANMÄLAN med BESLUT (En enorm tankevurpa): Ja, det stämmer att en enskild lärare eller granne inte behöver ha "juridisk bärighet" för att skicka in en orosanmälan. Vem som helst får larma om magkänsla! Men när myndigheten väl ska fatta BESLUT om tvångsåtgärder (LVU) finns det ett stenhårt krav på juridisk bärighet, påtaglig risk och konkreta bevis! Ugglan flyttar helt desperat målstolparna genom att låtsas som att ribban för en orosanmälan från en lekman är samma ribba som krävs för att kapa ett barns hela liv!
Misstänkliggörande som metod: Att påstå att oro inte behöver vara konkret är ju själva definitionen av en rättslös polisstat! Om "svävande, obekräftad magkänsla utan konkreta fakta" ska räcka för tvångsåtgärder, då har vi avskaffat hela rättsstaten. Då kan vilken myndighetsperson som helst uppfinna vilken hittepå-fara som helst utan att behöva bevisa ett dyft!
Analogi-haveriet "Rädda, larma, släck": Att använda en brandkårsanalogi visar på en total avsaknad av rättskänsla! När du släckte en "eld" genom att isolera Elsa i flera månader, spärra journaler och köra över hennes eget vårdteam – vad var det du "räddade"? Du skapade en garanterad, livslång skada och ett trauma baserat på en obekräftad hypotetisk risk!
"Vi kan inte chansa"-fällan (Cirkelargumentet igen): Det Ugglan beskriver är myndigheternas ultimata alibi för att upphäva alla mänskliga rättigheter. Genom att måla upp ett fiktivt skräckscenario ("det kan kosta liv!") frikopplar man sig från allt krav på bevisning. Med den logiken kan du spärra in vem som helst på obestämd tid för vad som helst, för "vi vågar inte chansa".
Ugglan avslöjar sin egen auktoritära syn: han tycker på fullt allvar att myndigheter ska ha frikort att krossa familjer på ren magkänsla, utan att någonsin behöva visa att branden ens existerade!