https://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/sverige-ar-inte-langre--ett-skrackexempel/?fbclid=IwY2xjawUSU_ZwZG9mAWV4dG4DYWVtAjEwAGJyaWQR MDgxc0padW44YmkzdEJaZFBzcnRjBmFwcF9pZBAyMjIwMzkxNz g4MjAwODkyAAEeUhek-v2YTNQFexdR_xVNt72rke4qKoJTqsFTwqXx25k9IrAY7gID_ii b2aY_aem_bwGm0aMJh3LeIO-uNLETaw
I länken ovan får vi förklarat av Expressen idag, en Patrik Kronqvist, att Sverige har blivit bättre, inte mer extremare och att de är värda fyra år till. Diskutera fritt!
Jag kopierar texten från artikeln nedan direkt i tråden för den som vill läsa här.
"Se ut över världen. Regeringen har inte gjort Sverige mer extremt utan mer lagom. Tidö är värda fyra år till.
Valrörelser är en kamp om verklighetsbilden. Regeringen berättar hur bra det går för Sverige, medan oppositionen pratar om det mörker som fallit över riket.
Så även detta valår. Ulf Kristersson skryter om att skjutningarna har minskat, medan Magdalena Andersson lyfter fram att antalet unga mördare har blivit fler.
Om man verkligen vill förstå Sverige är det därför klokt att betrakta landet utifrån. När man tar del av internationella medier är det slående hur snabbt och kraftfullt Sverige-bilden har förändrats.
För några år sedan handlade artiklarna om gängkrigen. När jag intervjuades av finländska och danska reportrar i början av mandatperioden kunde de inte dölja sin förfäran inför det grova våldet som blivit vardag i Sverige.
Nu lyfter utländska medier i stället fram den framgångsrika bekämpningen av kriminaliteten.
Ett reportage i Financial Times i veckan är ett tydligt exempel. Det inleds med ett hopp fyra år bakåt i tiden, när Sverige hade flest dödliga skjutningar per capita i hela Västeuropa.
”Det är svårt att överdriva hur illa läget var 2022. Knappt en dag gick utan en skjutning eller sprängning i det tidigare så fredliga Sverige.”
Sedan beskriver reportern hur regeringen och polisen de senaste fyra åren har sett till att gängtoppar grips utomlands och att antalet skjutningar har rasat.
”Framgångarna mot gängbrottsligheten är ett sällsynt europeiskt exempel på hur etablerade partier – om än med hjälp av nationalister – har lyckats ta kommandot över en fråga som högerpopulister länge använt för att mobilisera väljare. Utvecklingen har vänt på ett sätt som få hade kunnat föreställa sig när regeringen tillträdde.”
De positiva omdömena i internationell press går igen på område efter område. Sverige pekas numera ut som ett föredöme för sådant som den snabba upprustningen av försvaret, den välfungerande kapitalmarknaden, de många startupföretagen och det helhjärtade stödet till Ukraina.
Allt detta är förstås inte regeringens förtjänst. Men det är tydligt att Sverige har gått från att utgöra ett skräckexempel till att bli ett land dit andra åker för att låta sig inspireras.
Det är överhuvudtaget klargörande att göra internationella jämförelser inför söndagens val.
Oppositionen har varit skicklig på att utmåla den gångna mandatperiodens politik som extrem när det gäller sådant som migration, kriminalpolitik och bistånd. Det intrycket har förstärkts av att regeringen också velat framställa sig som tuff – åtminstone fram tills att den insåg att den skulle behöva mittenväljare.
Men det positionerandet skymmer det faktum att politiken i ett internationellt perspektiv inte alls är speciellt radikal. Det som har hänt är att Sverige på en rad områden börjat närma sig den europeiska mittfåran.
Åtstramningarna i migrationspolitiken innebär att Sverige får ett regelverk i nivå med jämförbara länder. Försörjningskrav för anhöriga, tillfälliga uppehållstillstånd, lönegolv för arbetskraftsinvandrare och vandelskrav är vanligt förekommande i västerländska demokratier.
När regeringen avskaffade spårbytet var kritiken högljudd. Men även den reformen har återfört Sverige från det extrema till det normala. Inga andra länder blandar i praktiken asyl- och arbetskraftsinvandring på det sättet.
När det gäller kvotflyktingar sticker vi dock fortfarande ut – men inte åt det håll folk tror. Trots att kvoten har sänkts från 5 000 till 900 personer per år har Sverige fortfarande ett av EU:s största mottaganden i relation till befolkningen.
Det ser likadant ut i kriminalpolitiken. Visitationszoner, anonyma vittnen, säkerhetsförvaring, vistelseförbud, preventiva hemliga tvångsmedel och skärpta straff för organiserad brottslighet är vanliga verktyg i andra demokratier. Det extrema med Sverige har varit våldsnivåerna – inte sättet på vilket polisen till slut givits möjlighet att bekämpa dem.
Bilden av Sverige som ”landet lagom” har aldrig varit särskilt träffande, men efter fyra år med Tidöregeringen är den faktiskt mindre missvisande än tidigare. Vi blev som dom andra.
När det gäller biståndet avviker Sverige däremot fortfarande tydligt från omvärlden. Lyssnar man på oppositionens klagosång låter det som om Sverige har vänt ryggen åt världen. Men trots nedskärningarna på Sida är vi trea i biståndstoppen räknat på BNI – efter två betydligt rikare länder, Norge och Luxemburg.
Dessutom tillhör Sverige de största givarna till Ukraina – både humanitärt och militärt. Det har inte gått obemärkt förbi, varken hos våra allierade eller i Kiev. I en opinionsmätning i våras bland ukrainare var Sverige det mest omtyckta landet. Den stora solidariteten borde vara en källa till stolthet för oss alla.
Kursomläggningen har varit helt nödvändig. Inflödet av asylsökande var tidigare ohanterligt, och det berodde på de unikt generösa villkor som gällde i Sverige. I fallet med brottsligheten visade det grova våldet att den slappa kriminalpolitiken och polisens tandlösa verktyg inte bet. Det enda märkliga är att svenska politiker inte tidigare försökte lära av våra grannländers erfarenheter.
Paradoxalt nog riskerar regeringen att bli offer för sin egen framgång. Den kraftfulla minskningen av såväl skjutningar som asylansökningar har gjort att andra frågor blivit viktigare för mittenväljarna. Plötsligt kan bilden av politiken som allt för tuff och extrem få fäste.
Det vore dock ett misstag att tro att problemen är lösta för gott. Såväl migrationsströmmarna som de kriminella gängen är snabbrörliga. Det kräver en regering som är på tårna, inser frågornas allvar och är beredd att agera.
Socialdemokraterna hävdar att politiken ska ligga fast. Men en Morgan Johansson, S, skulle aldrig ha kunnat ta de krafttag som Gunnar Strömmer, M, gjorde när antalet barntorpeder sköt i höjden under den här mandatperioden. Både MP och V röstade emot regeringens förslag om att kunna avlyssna barn för att stoppa våldsvågen.
För en liberal finns det gott om skäl att kritisera den här regeringen. Straffskärpningarna har varit för breda och gått för långt. Plånbokspolitiken under valåret på tok för vidlyftig. Och sänkningarna av drivmedelsskatterna är extrema också i ett europeiskt perspektiv. Därtill förstod regeringen alltför sent behovet av övergångsregler för invandrare som redan rotat sig i Sverige.
Ingen liberal är heller helt bekväm med tanken på SD-ministrar. Det hårda tonläget och fixeringen vid återvandring är osmakligt och oroande. Men även här finns internationella exempel – Liberalernas systerpartier i Finland och Norge har kunnat driva igenom bra politik i regering tillsammans med liknande partier som Sverigedemokraterna.
Framförallt vore alternativet – en svag rödgrön regering utan mål och mening (minns någon något som Stefan Löfven uträttade?) – betydligt värre.
I ett läge där Sverige var riktigt illa ute gjorde regeringen det som krävdes. Tidö är värda fyra år till.
