Citat:
Ursprungligen postat av
OliviaS96
...
Jag tycker stora delar av fallet är rätt självklart t.ex. hur sjövägsreglerna ska tillämpas. Sen är ansvarsfrågan mellan lots och befälhavare något som behöver prövas mer ingående.
...
Tack för ett välunderbyggt och välformulerat inlägg.
Jag har också en viss erfarenhet och håller dock inte med alla delar av resonemanget. Samtidigt har jag inget intresse av nån dess mera diskussion i den här tråden, men jag ska förklara mig kort. Så kort det går, i alla fall.
Först en rent generell grej om lagstiftning: den gäller egentligen inte "som skriven", utan det som gäller är lagstiftarens avsikt med lagstiftningen. Det är därför vi har ett juridiskt system med uttolkning och en "högsta domstol" som gör prejudicerande uttolkningar om vad lagtexten avser och hur den därför ska tolkas.
Sen kommentaren: om man skulle tolka sjövägsreglerna, som gäller i Sverige via egna svenska laginstrument, i enlighet med din uttolkning så skulle det vara fullt lagligt att åka med vilken liten farkost som helst (som omfattas av sjövägsreglerna) i hurudan hastighet som helst, i en trång farled och vid tillräckligt god sikt skulle alla upphinnande fartyg, oberoende av storlek, tvingas väja.
Det skulle i så fall samtidigt också representera "lagstiftarens avsikt" med lagtexten, dvs. att lagstiftarens uttryckliga avsikt är att säkerställa att alla farkoster, små som stora, har den rätten också i "trånga farleder".
Jag vill som sagt inte gå in i nån tjafsig diskussion, men jag är rätt säker på att du har helt fel på den punkten. I korthet så har lagstiftarens avsikt (vilket också framkommer i sjöfartsreglerna) varit att olyckor och kollisioner ska undvikas, varför mindre farkoster har en väjningsplikt i sådana situationer. Också när de blir upphunna. Om du föreläser i ämnet borde du vara bekant också med den delen.
Att texten om väjningsplikt är skriven som den är beror på samma orsaker, man kan inte ge större fartyg någon automatisk rätt att köra över mindre båtar. Men i motsats till vad du skriver så blir ett juridiskt avgörande när en olycka inträffat inte avhängigt en lagtext, utan lagens avsikt. Och den ålägger fartyg/farkoster skyldigheter att agera för att undvika olyckor, den är inte överhuvudtaget till för att avgöra "rätt eller fel" (som viss annan lagstiftning). Det innebär att agerandet för de två parter som varit involverade i olyckan inte ska granskas mot varandra, utan mot lagens avsikt (vilket är att undvika olyckor och kollisioner).
Det landar alltså i om snipan och MV, var och en å sin sida, har brutit mot lagen/reglerna på ett sådant sätt att en olycka ändå inträffat. Det spelar absolut ingen roll om "vem som haft mera rätt", däremot spelar det en stor roll om båda "gjort fel". Ifall de bedöms vara skyldiga så ska de, och kan de, bara dömas för sin egen del i olyckan. Snipan kan inte åläggas skuld för det lagbrott MV eventuellt gjort sig skyldig till, och MV kan inte åläggas skuld för det lagbrott snipan eventuellt gjort sig skyldig till.
Det är därför åklagarens resonemang och val av åtal är både intressant och litet "mystiskt". Med den grundliga fuppen på hand står det ju klart att båda parter å sin sida brutit mot lagstiftningen. Samtidigt har åklagaren låtit den ena parten gå fri (på existerande juridiska grunder). Det rätten nu har att ta ställningen till är alltså INTE om det var MV som orsakade olyckan, utan vilka lagbrott MV har gjort sig skyldig till för sin del av olyckan. Det blir extra knepigt eftersom den andra partens egen skuld till olyckan nu inte ens prövas, men den delen av skulden ska alltså ändå beaktas i ev. domar mot MV-kaptenen eller lotsen. Och i det avseendet spelar också snipans skyldighet att hålla utkik och att själv väja undan in, liksom "trång farled".
Att "trång farled" ser ut att bli en rättsfråga är också intressant, eftersom där gäller också lagstiftarens avsikt (att undvika olycka/kollision). Och den frågan inkluderar båda farkosterna och deras respektive ansvar, men enligt mig (och nu ger jag mig ut på litet hal is) inte så som den behandlades i rätten. Den grundläggande juridiska frågan har inget med bromssträckor och svängradier att göra, utan tvärtom om den bedömning som i stunden görs (eller borde ha gjorts) på respektive farkost. Dvs. i det här fallet "är den här farleden så trång att jag borde gira undan det stora fartyget" respektive "är den här farleden så trång att jag inte med säkerhet kan gira runt den lilla båten". Nu bröt båda farkosterna mot det grundläggande kravet om utkik, och därför gjordes ingen sådan bedömning på någondera farkosten. Det blir därför i sig ett komplicerat problem för rätten att ta ställning till, det landar nämligen i "om farkost X hade hållit utkik och observerat farkost Y, vilket skulle den korrekta bedömningen av trång farled och det egna ansvaret ha varit?". Ingen lätt sak att ta ställning till...
Dessutom brukar det rätt ofta gå så i svensk rättskipning att man i just första instans inte klarar av den juridiska bedömningen (om lagens avsikt i förhållande till lagtexten), vilket omvänt är varför en hel del domslut ändras i nästa instans. Så jag misstänker att vi får vänta på hur det faktiskt landar.