Hur medier namnger brottslingar och hur medier bör namnge brottslingar.

Jag blev nyfiken på notisen
https://www.dn.se/direkt/2026-09-07/fotbollspelare-haktad-for-valdtakter-i-finland/

En fotbollsspelare som i fjol tränade med en allsvensk klubb har häktats misstänkt för våldtäkter i Finland.

Namn på MGM och klubb anonymiseras. Vem är MGM och vilken klubb undrade jag givetvis och hittade chockad detta
https://www.iltalehti.fi/veikkausliiga/a/2c799b00-fe67-4c74-8a8e-b40faedc4355

Det har beslutats att åtala Soxlo Souxmahoro , 18, som fick sparken från Kuopio Palloseura, en fotbollsklubb som spelar i Veikkausliiga, för grov våldtäkt, två fall av våldtäkt och försök till våldtäkt.

Inte bara namnges han, han hängs ut med bild för offentlig spott och spe på Finlands största(?) kvällstidning.
Som misstänkt. Dagens form av stupstock.


Han kom för övrigt till Kuopio från Djurgården i mars 2026.
https://www.expressen.se/sport/fotboll/allsvenskan/ivorian-fran-right-to-dream-provtranar-med-djurgarden/

Så gör DN rätt som mörkar MGM? Eller är det bättre som i Finland med offentliga uthängningar? DN eller Ilta?
Är frågan detsamma som att fråga " Tidö eller oppositionen"?

## Partier som vill se mer öppenhet (närmare den finska modellen)
Partierna på högersidan – främst Sverigedemokraterna, men även Moderaterna och Kristdemokraterna – driver ofta på för ökad transparens i rättskedjan. De har bland annat argumenterat för:

* Minskad sekretess: Att dömda personers identitet och bakgrund i högre grad ska vara offentliga.
* Slopat skydd för unga förövare: De vill ta bort särbehandlingen av unga brottslingar i offentliga dokument.
* Fokus på brottsoffret: De anser att samhällets behov av att veta vem som begår brott, och skyddet av potentiella nya offer, väger tyngre än förövarens rätt till anonymitet.

Även om de inte kan tvinga medier att publicera namn, skapar deras retorik ett politiskt tryck för att brottslingar ska "hängas ut" i högre grad än idag.
## Partier som betonar personuppgiftsskydd och integritet
Partierna till vänster och i mitten – Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet – värnar mer traditionellt om de principer som ligger bakom den restriktiva svenska modellen:

* Rehabilitering: Principen om att en person som har avtjänat sitt straff ska ha en ärlig chans att återanpassas i samhället. Att få sitt namn permanent indexerat på internet försvårar detta avsevärt.
* Oskyldighetspresumtionen: Att man är oskyldig till motsatsen bevisats. De är mycket kritiska till att misstänkta namnges före en fällande dom.
* Skydd för anhöriga: De betonar ofta att en offentlig namngivning drabbar oskyldiga familjemedlemmar och barn till den dömde.

## Det unika svenska systemet
I Finland har lagstiftningen (offentlighetsprincipen i domstolar) ett starkare grepp om vad medierna rapporterar, och medierna har en tradition av att "allmänintresset" är stort vid grova brott.
I Sverige är både politiker och journalister överens om en sak: Politiker ska inte lägga sig i mediernas namnpubliceringar. Den svenska principen om armlängds avstånd innebär att även de partier som vill se hårdare tag och mer transparens anser att beslutet att trycka ett namn i tidningen helt och hållet måste ligga hos de ansvariga utgivarna, inte hos staten.

Och inte minst. Gör DN rätt som mörkar den allsvenska klubben? Varför väljer DN att mörka klubben? DIF!

Det som är intressant är väl mest att Sverige och Finland har samma offentlighetsprincip och samma rättsliga grund (eftersom de var samma land från början) och ändå har resultaten blivit så olika.

Hyvä Suomi!!

Helt rätt gjort! Offentligheten måste veta sånt för sin säkerhet.

Under alla omständigheter så är det i alla fall rätt att mörka innan vederbörande har dömts i domstol och domen vunnit laga kraft.

Av samma orsak som att du hittar stjärnor i olika namn i FB-trådar: här är logiken egentligen att man inte ska kunna googla sitt namn och vips få tusen svar i skeva frågetrådar som sökförslag.

Karln är häktad misstänkt för ett brott. Praxis i Svenska tidningar är att inte namnge folk som inte är fällda för ett brott av ungefär samma logik som stjärnorna i namnen på FB.

Om du häktas imorrn misstänkt för säg våldtäkt på barn, ett brott som det visar sig att du är oskyldig till - vad är din reaktion om man i all evighet kan söka fram "Gofigur Gofigursson misstänkt för våldtäkt mot barn!" litet varstans?

DN kommer, om dom tycker det har allmänintresse använda hans namn om/när han fälls. Finska kvällstidningar håller tydligen inte med och däri ligger skillnaden.

Finnarna har en helt annan mentalitet än svenskar. Sedan att DN nämns, som är den rödaste av alla tidningar förutom ETC. är ju lite komiskt, de skulle nog helst mörka alla brott utlänningar gör i Sverige.
DN är en riktig skiblaska som jag aldrig klickar upp, tom Aftonslasket är bättre.

Antifascist-principen styr. Det finns en sedan 70-talet etablerad och vedertagen princip som aldrig får frångås i svensk journálistik:
Varje nyhet som publiceras skall vara progressiv, säkra socialismens seger och slå mot borgarna.

Rapporter om misstänkta brott mot borgerliga lagar och om misstänkta gärningsmän ("MGM") får ALDRIG antyda att en misstänkt eller ett brott har kopplingar till invandrade från Mellanöstern eller Afrika eller är en svart eller latino om händelsen i USA.

Det är en humanismens och antirasismens princip som aldrig får ges avkall på.

"Rasistiska högerkrafter" får ALDRIG ges vatten på sin dy-bruna kvarn.

Att peka ut en tysk, en vit amerikan eller en vit britt - som ses som kolonial - är däremot korrekt pressetik.

Stämmer inte alls.

Varför ska DN mörka den allsvenska klubben?
Antyder DN att DIF gjort så stort fel i affären att de skulle lida skada om det blev offentligt?

DN mörkar även den allsvenska klubben.
Enligt ditt resonemang är DIF en sosseklubb som ska skyddas.
DIF är en borgarklubb.
Vad säger du nu?

Visst är det!
Inte bara blivit olika i länderna, diametralt olika.
När det mesta andra är så lika...

Det slår mig nu att Flashback lever på att Sverige att media mörkar.
I Finland finns inte samma behov att gå in på något FB när man vill veta och inget Flashback lever och frodas där. Finnarna hänger här!

Allmänhetens inställning till namnpublicering speglar till stor del de skillnader i mediekultur som finns mellan Sverige och Finland. Det finns dock ett glapp i båda länderna mellan journalisternas yrkesetiska principer och vad den breda allmänheten faktiskt vill veta. [1]
Här är en genomgång av hur folket i de två länderna förhåller sig till sina mediers rapportering:



## 🇸🇪 Sverige: En växande klyfta och digital frustration
I Sverige finns det en mätbar och tydlig klyfta mellan mediehusen och delar av allmänheten. [1]

* Kritik mot anonymisering: En betydande del av den svenska allmänheten upplever ofta att medierna "undanhåller" information. När grova våldsbrott inträffar och medier rapporterar om "en 25-årig man", uppstår det ofta en frustration över vad som uppfattas som överdriven politisk korrekthet eller dömande av läsarens omdöme. Undersökningar (bland annat från [SOM-institutet vid Göteborgs universitet](https://www.gu.se/som-institutet)) har visat att runt en femtedel av svenskarna tycker att medier bör publicera namn på misstänkta mördare – medan endast en procent av journalisterna håller med. [1]
* Flykten till alternativa plattformar: Eftersom traditionella medier är så restriktiva, söker sig stora delar av den svenska allmänheten till nätforum som Flashback eller databaser som Lexbase för att få reda på namnen på egen hand. Det har skapat en paradox där den "skyddade" personen ändå hängs ut offentligt på internet, men utan de pressetiska kontrollmekanismer som vanliga tidningar har. [2, 3, 4]
* Stöd för integritet: Samtidigt finns det också en stark traditionell förståelse bland många svenskar för att oskyldiga anhöriga måste skyddas och att man är oskyldig tills motsatsen bevisats i en domstol. [5]



## 🇫🇮 Finland: Högt förtroende och acceptans för öppenhet
I Finland är debatten betydligt mindre polariserad, och allmänheten har generellt sett ett mycket högt förtroende för mediernas publiceringsbeslut.

* Förtroende för "samhällsnyttan": Finländarna är vana vid att medier publicerar namn på personer som åtalas eller döms för allvarliga vålds- eller sexualbrott (om straffet förväntas bli minst två års fängelse). Allmänheten ser detta i hög grad som en naturlig del av offentlighetsprincipen – man anser att det ligger i samhällets intresse att veta vem som begår allvarliga övergrepp. [6]
* Mindre behov av "ryktesspridning": Eftersom finländsk etablerad media (som Yle eller Helsingin Sanomat) tar ansvar för att namnge när brottet är tillräckligt grovt, finns det inte samma enorma marknad för anonyma spekulationer och "uthängningssajter" på nätet som i Sverige. Folket litar på att medierna berättar det som är relevant. [6]
* Kritik mot överdrifter: När kritik väl lyfts i Finland handlar det snarare om kvällspressens (Iltalehti och Ilta-Sanomat) ibland sensationslystna ton kring brott, snarare än själva principen om att publicera namn och bild.

## Sammanfattning
Man kan säga att den svenska allmänheten är mer splittrad; många kräver mer transparens och irriterar sig på mediernas restriktivitet, vilket driver folk till alternativa sajter. Den finländska allmänheten är mer synkad med sina medier – de förväntar sig öppenhet vid grova brott och litar på att medierna gör den juridiska och etiska gränsdragningen åt dem. [1, 6]

Jag syftar mest på att namnet på den tilltalade mörkats. Att hänga ut någon vid häktning bör inte ske utom möjligtvis i väldigt speciella undantagsfall.