Tråd för att diskutera litteraturkritik och litteraturkritiker

En sågning kan ju anses modig och ärligt ifall du har rätt i ditt föregående inlägg att kritikern sitter i knät på förlagen/branschen.

"Den som slaktar ett stort namn kan bli sedd som cool och edgy i en liten krets men det kommer nog med ett pris. "Branschen" blir sur. "

Vad för pris får Malm/Expressen betala nu? De kanske förlorar en del inbjudningar till event och liknande.

Det verkar som att man ska vara glad för att sågningar fortfarande förekommer. Kritikerna kanske respekterar oss läsare trots allt — om de bara skulle hylla kommer vi sluta bry oss om vad de skriver.

Här är skugges recension av cancer-boken:

https://www.expressen.se/kultur/bocker/blir-inte-konst-for-att-man-skriver-om-cancer/

Jovars, en bitsk och välformulerad sågning. Ultimat? Knappast.

Det ska nog mer till än en sågning för att en tidning som Expressen och chefen för deras kultursida inte ska bli bjuden på events. Men det kan säkert bli otrevlig stämning på kulturfester. Det händer ju ofta att en kritiker får en utskällning via mejl eller mellan skål och vägg på något kulturmingel av författaren själv (Lundells brev till Karolina Ramqvist som ett känt exempel). Det är ju mänskligt, på samma sätt som Daniel Sjölins raseri när sågningspriset gick till en recensent som gjort ner hans roman var mänskligt. Det finns exempel på handgripligheter också, slagsmål helt enkelt. Knappast fallet med Lina Wolff. :-) Linda Skugge ska ju ha blivit deplattformerad efter recensionen av Sandberg, även om hon också blev hyllad för den och försvarad.
Ofta går det mer stillsamt till. En förläggare eller tongivande kulturpersonlighet kan ge en mild uppsträckning åt någon som anses ha gjort ett övertramp med sin sågning. I fallet Lina Wolff tror jag inte Victor Malms kritik spelade någon roll alls. Hon skriver åt Expressen kultur idag och de har nog inget emot varandra.

Både lovord och sågningar kan vara mer underhållande att läsa än försök till analys och tolkning. Click bait.

Ja, jo, nja. Tycker det verkar som att många kritiker vill vara moderatorer för boksamtal också och de äger väl ofta rum i förlagens regi och kan betraktas som ren marknadsföring. En kritiker som sågar för mycket kommer ju inte bli tillfrågad som moderator. Det pågår en liten lågintensiv debatt när en del författare börjat tröttna på personfixeringen, alltså författarens person är viktigast och kulturpubliken kommer för att kolla på författare. Inte nödvändigtvis för att köpa/läsa böcker. Åsa Beckman tog nån författare i örat nyligen som beklagat sig över den här ekonomin runt författarna, Åsa Beckman är väl en sån som fakturerar förlagen/bokförläggarföreningen och fan och hans moster för att moderera trista boksamtal.
Alltså: den som sågar för vasst och hårt kan bli av med uppdrag för branschen ser inte med blida ögon på det.
Linda Skugges sågning av Kristina Sandberg gjorde väl att hon blev av med uppdrag, det var därför hon började på OnlyFans (enl. egen uppgift). Men det tråkiga med den sågningen var inte att den var hård, utan att hon hånade författaren för delar av innehållet, dvs att vissa av de känslor som författaren (Sandberg) uttryckte var töntiga som sådana (till skillnad från Skugges egna känslor som hon vräker på med hela tiden). Det var sjukt jävla astöntigt att sörja sitt sexliv. Mycket ballare att köra upp en vibrator som Skugge. Tror inte hon hade hånat en manlig författare på samma sätt. Tyckte hon var misogyn och framförallt då att det inte var en litterär kritik utan en viss typ av känsla som tydligen inte dög. För att edgy Skugge sen skulle låta män kissa på sig för att visa hur ball hon är. Sen att det hyllas som att förnya sitt varumärke är ju tidstypiskt på nåt sätt.

Det är hur sågningar formuleras och vad som sågas som är det viktiga för lustmord kan ju va befogade.

Har funderat lite på Bernur som brukar vara välvillig mot precis allt, han hajpar mycket, men som drämde till mot Schunnesson. Gillade inte heller Ultravåld men undrar ändå om det inte är annat som ligger bakom sågningen: att hon syns för mycket, såna grejer. Att det ändå inte är en så stor risk att såga henne.

Edit:

Menar så här: en inställsam kritiker som tokhyllar det mediokra eller ibland rent ut sagt dåliga och som jobbar som moderator för boksamtal, som Bernur, om han sen plötsligt sågar nånting brutalt, som Schunnesson, då sticker det ut och i jämförelse med det som han hajpat tidigare är det nåt oärligt med det. Riskfritt är det ju eftersom Schunnesson inte är tillräckligt etablerad för att vara untouchable. Synts mycket osv men det är inte samma sak som att vara etablerad.

Bernur (https://howsoftthisprisonis.blogspot.com/) är ett mysterium. Han recenserar så mycket att man inte förstår hur han hinner med. Det bästa är att han även uppmärksammar författare som annars inte får några recensioner i dagspressen. Fantastisk på så vis. Långa, väl genomarbetade recensioner. Ja, han är i regel välvillig (inte så sällan tar han till med överord) och därför hajar man till när det kommer en brutal sågning. Som den av Schunnesson. Han sågade samtidigt den sydkoreanska filmen Parasit som jag tyckte var konstnärlig, samhällskritisk, fängslande, gripande... Tragikomisk, allt vad du vill. En riktigt, riktigt bra film. Jag tyckte också att våldet i filmens slut var motiverat och inte spekulativt. Men Bernur hade surnat till både på Schunnesson och den sydkoreanska filmen.
Schunnessons böcker är inte min tekopp men man kan nog anta att den massmediala exponeringen gör sitt till både för tokhyllningar och bottenbetyg.

Bernur hajpar nästan jämt han är som kulturens klasspappa som bjuder alla på bullar och allsång, man fattar att han är populär bland författare och förläggare utom när han pang! ska sänka nån. Då skriver han klyschor som ”lever inte upp till förväntningarna”, som om Schunnesson. Hyllar tråkiga böcker. Han är dryg men inte lika dryg som Mikaela Blomqvist. För vad är grejen med att skjuta prick på den ena författaren efter den andra? Varför hade hon och Lyra efternamn efternamn en hangup på Daniel Sjölin? Varför sågade de Han Kang direkt, läst en bok, jävligt bråttom att såga, ingen kunde koreanska, men oj vad viktiga de var.
Varför förde Amanda Romare in litteraturen på ”en farlig väg”? MB skrev att personangreppen hos Norén bara var en olycklig konsekvens av ett ”estetiskt val”. Eh, var de inte alls, de var avsiktliga markeringar.

Skittråkig interndebatt. Men nu får MB
i alla fall svar på tal av en som gillade Ultravåld:


Det är positionering. "Varför säger ingen sanningen", huvva.

Jag har inte läst Ultravåld så har ingen aning om kritiken är befogad men Mikaela Blomqvist verkar ha bestämt sig i förväg för att såga den och större delen av kritikerkåren samtidigt. "Besvikelsen är omedelbar", efter en mening?

Vill fråga expertisen här i tråden vad språkfelet i den första meningen egentligen är. I likhet med Ludvig Hertzberg i Svenska Dagbladet upptäcker jag inget språkfel.



En helt ok mening, så vad är felet?

Den så kallade biffen? (i Bisats kommer Inte (eller andra satsadverbial) Före Finit verb). Att invända mot det visar bara att den autistiska kritikern aldrig själv kommer kunna skriva en hyllad roman. Det kryllar av stora samtida författare som bygger hela sina författarskap på att tänja på syntax, bryta ordföljder och varva formellt språk med talspråkets råhet för att skapa illusionen av liv. Ett perfekt, grammatiskt felfritt språk riskerar att bli ett dött språk. MB sågar inte boken, hon sågar Schunnesson. Det är bra att fler och fler börjar genomskåda MB och omvärdera henne som kritiker.

Också funderat på vad språkfelet kan vara - om MB möjligen syftar på placeringen av minsann. I stället för "att Monica vet minsann att... skulle en korrekt meningsföljd lyda:

”… Min far brukade säga till mig, medan han var i livet, att Monica minsann vet hur man tar en motgång…”

Det hade varit sämre, tycker jag. Att-satsen återger ju vad Monicas pappa sa. Bättre att ha talspråklig syntax där.

Aha. Jag är dålig på grammatisk terminologi. Är satsadverbialet minsann?

Ja, så är det. Även jag identifierar det som det jag gissar att kritikern menar med språkfel. Det har ansetts att vårdat skriftspråk ska upprätthålla skillnaden i ordföljd mellan huvudsats och bisats:
- Måns Zelmerlöw är minsann friad i rätten. [huvudsats; verbet "är" står före "minsann"]
- På Flashback läste jag att Måns Zelmerlöw minsann är friad i rätten. [bisats; verbet "är" står efter "minsann"]
Men det är mycket vanligt i tal och blir allt vanligare i skrift att ha huvudsatsordföljd även i bisats:
- På Flashback läste jag att Måns Zelmerlöw är minsann friad i rätten.
Här fungerar "att" snarast som en citatmarkör - "nu börjar det jag refererar från annan källa".

Ja, jag kanske hade reagerat på ordföljden i det fetade ("minsann är" känns spontant naturligare för mig i ditt exempel). Det beror lite på vilken typ av text det handlar om. Ju mer formell, desto mer förväntar man sig att skillnaden i ordföljd upprätthålls. Men "minsann" är i sig talspråkligt. Man kan svårligen tänka sig "minsann" i byråkratisk, juridisk, vetenskaplig eller ens journalistisk text såtillvida det inte rör sig om ett kåseri. Det tillhör talspråket. Jag tror inte många språkvetare skulle kalla ordföljden ett språkfel.
Beträffande första meningen i Ultravåld är det så tydligt att bisatsen innehåller ett citat (av Monicas far).


Jag var tvungen att tänka till länge för att ens förstå vad kritikern syftade på med språkfel. Lite lustigt då jag är en nästan dubbelt så gammal gubbe. Men de unga kan vara mer språkkonservativa än de äldre...
Däremot är det ju rätt dåligt att flyga på en författare pga något som knappast är ett språkfel.