Varför har vissa män svårt att hantera drivna, intelligenta & framgångsrika kvinnor?

Jag upplever att driftiga och framgångsrika män är mycket mer ödmjuka än kvinnor. Kvinnor verkar inte klara av att vara ödmjuk och framgångsrik samtidigt. Annars hade en sådan fråga aldrig dykt upp.

Jag minns inte att någon man har startat en flashback tråd där han gråter över varför visa kvinnor "tappar fotfästet" av hans intelligens och framgångsrika driv?

Osäkra och arroganta människor är alltid jobbiga.. och dom blir ännu mer jobbiga när dom får lite makt.

Om du vill ha nån som är lydig ska du välja ett husdjur, t ex hund. Klarar inte ditt ego verkliga kvinnor behöver du inse att du i nuläget inte duger som man för dem, och fundera på hur du kan bli en större människa.

De män som inte kan leva med en sådan kvinna är troligen själva låg begåvade och osäkra män.

Där har du mig, dock inte osäker. Och jag kan inte se någon anledning till att experimentera med ett förhållande med någon högintelligent och välutbildad kvinna (om man nu kommer så långt vill säga). Kan du?

För de känner sig misslyckade och underlägsna när så är fallet men det är mest en gissning

Dessa kvinnor är ju manliga och saknar drag som många män finner attraktiva. De blir bara oattraktiva och irriterande istället.

För många män är det ologiskt att leva med en beundrad ”vän” på det viset. Det är en sak att erkänna sin partners förmågor och respektera dem, men det är inte centralt för relationen. Man lever ihop primärt därför att man är man och kvinna. Annars skulle man kunna välja vem som helst att leva med, en nära manlig vän sedan många år, hellre.
Jämlikhetssträvandet har inneburit att man försöker rationalisera bort den fysiska dragningskraften, eller åtminstone marginalisera den. Med åldern klingar den förstås av och blir mer av en vänskap för många, men att jag som man dras till en kvinna har inget att göra med hennes allmänmänskliga kvaliteter. Jag känner ännu inte ens till dem, i ett första möte!
Jag är fysiskt attraherad och behöver få vara det. Om hon blir irriterad för att jag inte ser vilken fantastisk yrkesperson hon är och inte ser henne primärt som människa, då funkar det inte. Det är inte därför jag vill ha henne. Den hon är på så vis som Södergran uttrycker saken är icing on the cake, men inte fundamentalt.
Jag tror många män känner så. Men får de bara åtrå och uppskattas för att de gör det, skulle nog männen rentav skryta om sina framgångsrika kvinnor. I slutändan alltså jämbördighet (olika som kompletterar varandra 50/50) snarare än jämställdhet (lika som delar 50/50). Så tror jag det är och måste få vara.

Ja

Det jag stör mig är att just dessa kvinnor vill ha en man som är på samma nivå eller mer för att dejta. En man kan dejta på alla nivåer.

Perfekt förklarat av första svaret i tråden.

Diskriminering av män och kvotering av kvinnor är dessutom inskrivet i Sveriges grundlag, vilket få känner till. Jämställdhetslagen säger att man får anställa en kvinna på grund av att hon är en kvinna ifall det mestadels är män på arbetsplatsen. Det gör att kvinnorna i mansdominerade yrken har förtur till jobb och positioner.

En inkvoterad karriärkvinna är ingenting män finner attraktivt. Hon kommer prioritera sin inkvoterade karriär istället för ta hand om barn och familj. Hon kommer vara lojal med sin arbetsgivare, sina woman-in-tech kvinnor och feminister istället för sin man.

Intelligens kan såklart vara attraktivt. Men det är ju någonting helt annat än något en sex and the city hagga har.

Helt fel. Tidigare fanns möjligheten till könskvotering men det är sedan 2009 förbjudet. Den var heller aldrig ett påbud vilket du påstår.
Jämställdhetslagen ersattes med Diskrimineringslagen och numera är det bara tillåtet med positiv särbehandling om två (eller flera) sökanden till en tjänst har likvärdiga meriter.
Många arbetsplatser med jämställdhetsplan tillämpar detta om ett kön är underrepresenterat men det är inget tvång att göra det.
Undantaget är stora börsbolags styrelser, vilka genom ett EU-direktiv är tvingade att ha 40% kvinnor (men även här gäller likvärdiga meriter). Sverige röstade f.ö. emot detta förslag när det kom.

Så "inkvoterade karriärkvinnor" är en myt och du behöver inte ondgöra eller oroa dig för dem.

Jag har all respekt för att alla har olika preferenser, av olika anledningar som diskuteras ovan.

Med det är lite känslan jag får ibland, att vissa vill sätta mig i en liten fyrkantig ram som passar in perfekt i deras liv, och bara göra som de säger. Men det är inte jag. Jag kan vara väldigt spontan, och tänker utanför ramarna för ett klassiskt svenskt liv med villa, volvo, hund och barn. Jag drivs av utmaningar och att få utvecklas, och jag behöver en partner som ser positivt på det; som inte skräms av emotionell intelligens, som kan kommunicera och som uppskattar att båda utvecklas. För ingen är perfekt, men man är inte sämre än att man kan bli bättre.

Visst att jag är lite nördig med mina tech-intressen i jobbet också, men jag älskar det jag gör. Karriären är viktig mest för att jag brinner för det; jag skulle bli extremt uttråkad och mår dåligt i längden på ett enklare jobb där jag inte utmanas. Samtidigt är jag en familjetjej som älskar sport, träning, natur, att lära känna människor från andra kulturer utanför de svenska normerna, och även att festa och ha kul. Men jag föredrar djupare relationer över "ytliga", och att man kan prata om allt mellan himmel och jord och respektera varandra för den man är. Det är därför jag inte tycker det är okej när andra dömer mig utan att ens försöka förstå.

Jag är mer öppen för att vänner eller partners inte har någon statuskarriär, så länge de har fina egenskaper och värderingar. Det väger tyngre för mig, och jag anser tvärtom att någon som prioriterar karriär för makt, status eller pengar snarare än passion inte är något för mig.

Även om min emotionella sida är en styrka i längden, har den också gjort att jag varit lite väl öppen, empatisk, naiv och litat på fel personer tills de motbevisat att de förtjänar det, på min egen bekostnad. Mitt problem har aldrig handlat om attraktionsdelen, snarare att jag drar till mig den felaktiga kategorin ibland. Det har lärt mig den svåra vägen att jag måste bara vara mer selektiv och hålla hårdare i de gränserna.

Det enda jag faktiskt inte är okej med är respekt och ärlighetsdelen. Kan man inte bara få vara fine med att någon inte är rätt match, och säga det på ett ärligt, moget och respektfullt sätt och sen låta varandra gå? Det blir istället någon slags osund dynamik där någon både vill ha kvar personen; men samtidigt inte kan leva upp till vissa standarder, som krävs för dens välmående. Och istället för att acceptera det och respektera gränser, så börjar de istället säga massa saker som de absolut inte kan stå för i längden.

Tyvärr har jag varit med om många emotionellt outvecklade, som har noll självinsikt eller är för fega och egocentriska för att klara av att vara ärliga och respektfulla. Det är min teori baserat på erfarenhet, inte att alla är dåliga personer, men de vågar helt inte stå i en obekväm situation eller konflikt, utan väljer den enkla vägen på den andras bekostnad; och sen går därifrån utan dåligt samvete genom att rationalisera bort det och lägga hela felet på den andra personen. För att understryka, lär de sig ingenting av det heller och det är deras problem. Jag tycker helt ärligt att det är både sorligt och tragiskt.