Eller linser då.
Jag har en mycket liten synnedsättning som inte påverkar mig alls i livet annat än att känna igen folk på håll. Jag ser inte ansiktsdrag ordentligt förrän på kanske 10-12 meters håll.
Jag fick för mycket länge sedan som 10-11-åring glasögon då närsynthet upptäcktes. Jag bar dessa glasögon i kanske en vecka, sedan åkte de ned i byrålådan för att aldrig tas fram igen.
Alla mina storasyskon hade glasögon, liksom mina föräldrar. Jag hade noterat att deras syn blev sämre vartefter, som om bärandet av glasögon i sig gjorde synen sämre. Detta ville jag undvika.
När jag ca 8 år senare skulle ta körkort, hade jag visserligen aningen nedsatt syn, men inte tillräckligt för att glasögon skulle vara villkorat för att få köra bil. Det var ju skönt.
Senare i livet blev jag uppmärksam på att folk i regel blir mer långsynta och jag tänkte, att min lilla närsynthet skulle jämna ut sig när jag blev äldre. Och det har visat sig stämma till viss del. Tidigare kände jag inte igen folk (på stan t.ex.) på kanske 8-10 meters håll. Avståndet för när jag känner igen folk har ökat någon eller ett par meter.
Nu ska det sägas att jag känner igen folk jag känner bra, som t.ex. närstående, goda vänner och kollegor på bra mycket längre håll, även om jag inte ens ser deras ansikte. Jag känner igen deras "gestalt", hållning och kroppsspråk etc.
Så problemet gäller människor jag inte riktigt känner. Span, ytliga bekanta etc. Detta kan få konsekvenser när man möter kvinnor ute. De kan bli förolämpade eller besvikna av att inte genast bli igenkända. Om män känner sig förolämpade skiter jag i, men med kvinnor är det annorlunda.
Ibland ser jag på rätt långt håll att en kvinna söker ögonkontakt med mig, men jag kan inte se vem hon är! Då undviker jag i regel att besvara ögonkontakten, ser ner i marken eller så tills vi är tillräckligt nära varann (om vi möts). Då brukar hon avvika med blicken, kanske för att hon kände sig dissad.
Det händer också, om jag befinner mig i en stor lokal, att en kvinna ser på mig från håll och att jag bara kan uppfatta att det är en sexig tjej där borta som söker ögonkontakt, men jag kan inte upprätta en sådan. Det är också störande.
I båda fallen ovan skulle jag kunna agera bättre i raggningshänseende om jag såg bättre på håll. Men samtidigt är det både dyrt och ett jädra nerköp med glasögon. För att inte tala om hur meckigt det blir att börja pula med linser på gamla dar. Dessutom är glasögon en återvändsgränd när det kommer till synen. Den blir sämre av det.
Är det någon som känner igen sig i detta?
Hur skulle ni göra om ni vore i min sits?
Jag har en mycket liten synnedsättning som inte påverkar mig alls i livet annat än att känna igen folk på håll. Jag ser inte ansiktsdrag ordentligt förrän på kanske 10-12 meters håll.
Jag fick för mycket länge sedan som 10-11-åring glasögon då närsynthet upptäcktes. Jag bar dessa glasögon i kanske en vecka, sedan åkte de ned i byrålådan för att aldrig tas fram igen.
Alla mina storasyskon hade glasögon, liksom mina föräldrar. Jag hade noterat att deras syn blev sämre vartefter, som om bärandet av glasögon i sig gjorde synen sämre. Detta ville jag undvika.
När jag ca 8 år senare skulle ta körkort, hade jag visserligen aningen nedsatt syn, men inte tillräckligt för att glasögon skulle vara villkorat för att få köra bil. Det var ju skönt.
Senare i livet blev jag uppmärksam på att folk i regel blir mer långsynta och jag tänkte, att min lilla närsynthet skulle jämna ut sig när jag blev äldre. Och det har visat sig stämma till viss del. Tidigare kände jag inte igen folk (på stan t.ex.) på kanske 8-10 meters håll. Avståndet för när jag känner igen folk har ökat någon eller ett par meter.
Nu ska det sägas att jag känner igen folk jag känner bra, som t.ex. närstående, goda vänner och kollegor på bra mycket längre håll, även om jag inte ens ser deras ansikte. Jag känner igen deras "gestalt", hållning och kroppsspråk etc.
Så problemet gäller människor jag inte riktigt känner. Span, ytliga bekanta etc. Detta kan få konsekvenser när man möter kvinnor ute. De kan bli förolämpade eller besvikna av att inte genast bli igenkända. Om män känner sig förolämpade skiter jag i, men med kvinnor är det annorlunda.
Ibland ser jag på rätt långt håll att en kvinna söker ögonkontakt med mig, men jag kan inte se vem hon är! Då undviker jag i regel att besvara ögonkontakten, ser ner i marken eller så tills vi är tillräckligt nära varann (om vi möts). Då brukar hon avvika med blicken, kanske för att hon kände sig dissad.
Det händer också, om jag befinner mig i en stor lokal, att en kvinna ser på mig från håll och att jag bara kan uppfatta att det är en sexig tjej där borta som söker ögonkontakt, men jag kan inte upprätta en sådan. Det är också störande.
I båda fallen ovan skulle jag kunna agera bättre i raggningshänseende om jag såg bättre på håll. Men samtidigt är det både dyrt och ett jädra nerköp med glasögon. För att inte tala om hur meckigt det blir att börja pula med linser på gamla dar. Dessutom är glasögon en återvändsgränd när det kommer till synen. Den blir sämre av det.
Är det någon som känner igen sig i detta?
Hur skulle ni göra om ni vore i min sits?
