Lärare som kallades magister

På 60-talet, början av 70-talet kallades alla lärare för fröken eller magistern, men det började lätta på slutet och några lärare tilltalades med förnamn.
Ca tio år senare blev jag ombedd att hoppa in som vikarie en vecka för en klass i verkstadsteknik.
Ingen erfarenhet av läraryrket, varken före eller efter.
Jag blev chockad när alla elever som ansågs vara skolans värstingar alltid tilltalade mig med "magistern".

Eftersom de första lärarinnorna var just ogifta unga damer. (Om de gifte sig fick de sparken.)

Konstigt, vi kallade alla manliga lärare för magistern när man skulle tilltala dem, aldrig att vi sa namnen! Jag började i skolan 1970. Detsamma med lärarinnorna, de var alltid ” fröken”. Även som vuxen, när man mötte gamla lärare sa man alltid ” magistern” och ” fröken”.

Jag kan bara inte med detta nya ( nåja) att man kallar lärarna vid förnamn! Inte konstigt att respekten för lärare urholkas än mer. Nu förtiden verkar det som om lärare får vara glada att inte kallas gubbfan o kärringen rakt upp i ansiktet!

Fick och fick. Jo, det låter hårt, men det var en annan tid gällande strukturer, titlar och tilltal. I praktiken var det i alla fall så det fungerade, ogifta och unga. Det var familjen och gården som gällde om det fanns egna ungar med i bilden. Som jag fick det beskrivet var det då för länge sedan en av rätt få karriärvägar för unga töser från stora familjer, att bli lärare i motsvarande lågstadiet. Fröknar.

Några kvinnliga släktingar var för många decennier sedan en del av skolan och visst passade de in i beskrivningen. I alla fall där de jobbade, Norrlands inland. Vad jag minns så stod skolan också för boendet, inte sällan på samma adress. Ingen fysisk separation av jobb och fritid, i en liten håla, om man ska vara ärlig. Låter otänkbart idag.

Magister, eller majjen, var ett ord som förekom långt fram i tiden. Oavsett hur många poäng eller utbildningsgrad. Om inte i tilltal så åtminstone när vi talade om klassföreståndaren. Gällde sjuttiotal, på landet. Och var klassföreståndaren en kvinna så hette det fröken, ja. Gift eller ej. Åtminstone på lågstadiet fortsatte man väl rutinmässigt med titeln.

Blev viktigt att kalla sig förskolelärare på nittiotalet. En bekant insisterade med det hur mycket man än försökte kalla henne fröken.

Japp. Första gången jag reagerade på formuleringen ”Jag ska döda dig” från en osnuten ungjävel, så var det givetvis en lärare som ville markera allvaret i orden och ville anmäla barnet. Så blev det inte, barn vet ju inte bättre, osv. Någon gång på sent nittiotal, tror jag.

Skulle nog säga att lärare idag får vara glada att inte kallas hora, utan konsekvenser.

Jo, så var det, fröken resp. magistern var tilltalsord en som gällde.

En gång fick vi en vikarie, en jätteskäggig figur med konstiga kläder, som gjorde det ofattbara.
Han satte sig på katedern !!!
Och sa: magistern är så förlegat att säga, jag heter xxx (vad han nu hette)

Vi satt bara och gapade. Det var ungefär 1972 när flummet i skolan började.
Därefter gick det fort utför, respekten för lärarna urholkades än mer.

Jag hävdar att tilltala någon med Magister är ett två decennier innan 70 talet.
På sjuttiotalet hade man fjunmustach, skinnpaj och drack mellanöl, och körde en trimmad Puch Dakota, inte fan sa man
- kan herr Magister komma att hjälpa mig.
Om man inte gick i skola i Tornedalen.

Gympamajje kommer jag ihåg men sy och träslöjdslärare kallades aldrig för magister.

Där har du en poäng, så var det. Slöjd var inget favoritämne. Jag har förträngt det.

Men jag ser att vi skiljer oss åt i landet. Vi hade gympalärare också. Kändes inte direkt akademiskt, även om det var välutbildat fys-folk från GIH med SM-merit nån gång.

Tror att ämneslärarna generellt kallades lärare hos oss på åttiotalet när jag funderat lite. Men klassföreståndaren var länge majjen.

Vi hade åtminstone aldrig inte nån Tant Bamba hos oss, det låter som en 00-talsgrej. Eller lite tidigare kanske.

Pluggade i Mellansverige, mindre orter.

Jag kan inte minnas att man som ungjävel betraktade lärarna i skolan med större respekt än någon annan vuxen. Nu var det förvisso en annan tid där man som barn betraktade alla vuxna som auktoritära och man sa inte emot. Kom gubben från lokala macken ut och sa att, ge fan i att hänga här som ett gäng klappmongon, så var det liksom inget tjafs. Man drog.

Fröken och magistern var liksom bara vad man sa utan att lägga någon större vikt vid någon slags titel. Ungefär som man sa "Brevbärarn" om just brevbäraren. Det var nog aldrig fråga om "Herr Magister" eller något skitnödigt.

Skillnaden nu är väl att kidsen tvärtom betraktar alla vuxna som rivaler man till varje pris ska tjafsa med. "Det är inte din mack! Det är allmän plats och vi har rätt att vara här!". Helst ska man ta upp mobilen och filma också, om mack-gubben lackar ur och har mage att insistera på att man ska dra därifrån. Vidare ser de skolplikten som en direkt kränkning av den personliga integriteten och lärare som en ytterlighet av upprätthållandet av denna orättvisa. Och ska därför tjafsas obegränsat med.

Jag kan tänka mig t,o,m att titulera människor efter yrkesroll bland vanligt folk, framförallt yngre började upphöra i slutet på andra världskriget. Inom armén är det viktigt att göra det.
Men då fanns inte heller gruppen tonåringar. Dessa och deras subkultur med en egen klädsel och musikstil ploppade upp på femtiotalet.
Innan det så blev man vuxen direkt efter konfirmationen.

Det finns många sköna filmklipp där unga under efterkrigstiden får tillgång till fordon som man åka runt i på raggarsvängar och samlas i stora skockar i städernas centrum.
Det var en rebellisk tid, ofta med konfrontationer med övermakten.
Jag kan tänka mig att man den tiden slutade kalla ordningsmakten för polis eller konstapel och istället kallade dem för snutdjävlar eller polis polis potatisgrisar. Den snedfördelade respekten hade avtagit för överheten. Nåt åt det hållet

Förmodligen för att det i praktiken krävs en magisterexamen för att bli lärare. Detta innebär förstås att Fröken även kan kallas för Magistern...