Ofta i politiska debatter (bl.a. senaste partiledardebatten) så nämns att Sverige har en integrationsskuld till de invandrare som lever i utanförskap. Detta verkar tas som självklart, och inte ens SD brukar reagera på det eller säga emot påståendet.
Man kan också se det på ett annat sätt. De som har kommit hit de senaste decennierna har fått mer än vad invandrare har fått i många av jordens länder. De har fått mat och kläder av det sociala, de har fått dagspenning på flyktingboenden och de har till och med fått förtur i bostadsköer som många etniska svenskar får vänta tio+ år för en lägenhet i. Kort och gott kan man på goda grunder hävda att det svenska samhället har rullat ut röda mattan för de nyanlända i många avseenden.
Trots denna långtgående generositet är det en hel del som har svarat med allt ifrån asocialt beteende, svenskfientlighet eller rentav grov kriminalitet. Därför skulle jag vilja vända på detta axiom och hävda just motsatsen. Det är inte Sverige som har en integrationsskuld till invandrare i utanförskap. Det är invandrarna själva som har en integrationsskuld till Sverige.
Den som har fått allt i från tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen och SFI av majoritetsbefolkningen har en direkt skyldighet att anstränga sig för att komma i arbete och bli kvitt sitt bidragsberoende. Det ansvaret ligger inte främst på samhället, som redan har gjort omfattande uppoffringar för att bistå de nyanlända. Det ansvaret ligger i stället på invandrarna själva, som i många fall kapitalt har misslyckats med att ens å det simplaste prestera någon form av återbetalning till det samhälle som har gett dem allt.
När SD och förment invandringskritiska debattörer återupprepar diverse talepunkter som kommer från ett perspektiv av vit skuld och tredjevärldenromantik, så agerar de som resonanslådor till att förstärka både den kravlösa migrationsvänstern och diverse invandrarföreningar som har olika former av etniska agendor.
Min analys är följande. Problemet är inte att vi har tagit emot fler än vad vi klarar av att integrera, och vi ska inte minska invandringen för att hjälpa de som redan är här. Problemet är att många av de som har kommit hit har pissat på Sverige genom sitt sätt att agera, och att dessa inte har bestraffats tillräckligt hårt. Hade de straffats för att statuera exempel, så hade det varnat alla andra som söker sig hit för en kravlös drönartillvaro där man kan hata svenskarna och skylla på oss för sina egna misslyckanden. Att det finns otacksamma kräk till invandrare som har mage att hata svenskarna trots allt som vi har offrat för deras skull är en sak. Att så kallade invandringskritiker sitter fast i ett ideologiskt stockholmssyndrom är dock ett mycket värre problem för den politiska debatten. Det befäster ett narrativ där svenskarna bär skulden för lata och kriminella invandrare. Jag anser inte att vi ska acceptera den problemformuleringen.
Gojim Åkesson har väl vid några tillfällen sagt att han är evigt tacksam för de invandrare som kommer hit och bidrager till Sverige (eller om det var att de jobbade och betalade skatt, minns ej exakt ordval). Jag finner det lite märkligt att man uttrycker sig så. Att folk som kommer hit ska bidraga är väl det absolut minsta som man kan begära. Vill man inte dra sitt strå till stacken så ser jag inte ens varför man som invandrare ska ha några anspråk på Sverige över huvud taget. Då behöver man inte slå ned sina bopålar här från första början.
Vem har en skuld till vem?
Har svenskarna en skuld till invandrare som går på bidrag?
Har svenskarna en skuld till invandrare som begår allvarliga brott?
Har invandrarna en skuld till svenskarna, som har bekostat dem ett liv i ett nytt land?
Vad menas med att Sverige har en integrationsskuld? Vad är Sverige i det här sammanhanget? Staten eller majoritetsbefolkningen?
Man kan också se det på ett annat sätt. De som har kommit hit de senaste decennierna har fått mer än vad invandrare har fått i många av jordens länder. De har fått mat och kläder av det sociala, de har fått dagspenning på flyktingboenden och de har till och med fått förtur i bostadsköer som många etniska svenskar får vänta tio+ år för en lägenhet i. Kort och gott kan man på goda grunder hävda att det svenska samhället har rullat ut röda mattan för de nyanlända i många avseenden.
Trots denna långtgående generositet är det en hel del som har svarat med allt ifrån asocialt beteende, svenskfientlighet eller rentav grov kriminalitet. Därför skulle jag vilja vända på detta axiom och hävda just motsatsen. Det är inte Sverige som har en integrationsskuld till invandrare i utanförskap. Det är invandrarna själva som har en integrationsskuld till Sverige.
Den som har fått allt i från tak över huvudet, mat på bordet, kläder på kroppen och SFI av majoritetsbefolkningen har en direkt skyldighet att anstränga sig för att komma i arbete och bli kvitt sitt bidragsberoende. Det ansvaret ligger inte främst på samhället, som redan har gjort omfattande uppoffringar för att bistå de nyanlända. Det ansvaret ligger i stället på invandrarna själva, som i många fall kapitalt har misslyckats med att ens å det simplaste prestera någon form av återbetalning till det samhälle som har gett dem allt.
När SD och förment invandringskritiska debattörer återupprepar diverse talepunkter som kommer från ett perspektiv av vit skuld och tredjevärldenromantik, så agerar de som resonanslådor till att förstärka både den kravlösa migrationsvänstern och diverse invandrarföreningar som har olika former av etniska agendor.
Min analys är följande. Problemet är inte att vi har tagit emot fler än vad vi klarar av att integrera, och vi ska inte minska invandringen för att hjälpa de som redan är här. Problemet är att många av de som har kommit hit har pissat på Sverige genom sitt sätt att agera, och att dessa inte har bestraffats tillräckligt hårt. Hade de straffats för att statuera exempel, så hade det varnat alla andra som söker sig hit för en kravlös drönartillvaro där man kan hata svenskarna och skylla på oss för sina egna misslyckanden. Att det finns otacksamma kräk till invandrare som har mage att hata svenskarna trots allt som vi har offrat för deras skull är en sak. Att så kallade invandringskritiker sitter fast i ett ideologiskt stockholmssyndrom är dock ett mycket värre problem för den politiska debatten. Det befäster ett narrativ där svenskarna bär skulden för lata och kriminella invandrare. Jag anser inte att vi ska acceptera den problemformuleringen.
Gojim Åkesson har väl vid några tillfällen sagt att han är evigt tacksam för de invandrare som kommer hit och bidrager till Sverige (eller om det var att de jobbade och betalade skatt, minns ej exakt ordval). Jag finner det lite märkligt att man uttrycker sig så. Att folk som kommer hit ska bidraga är väl det absolut minsta som man kan begära. Vill man inte dra sitt strå till stacken så ser jag inte ens varför man som invandrare ska ha några anspråk på Sverige över huvud taget. Då behöver man inte slå ned sina bopålar här från första början.
Vem har en skuld till vem?
Har svenskarna en skuld till invandrare som går på bidrag?
Har svenskarna en skuld till invandrare som begår allvarliga brott?
Har invandrarna en skuld till svenskarna, som har bekostat dem ett liv i ett nytt land?
Vad menas med att Sverige har en integrationsskuld? Vad är Sverige i det här sammanhanget? Staten eller majoritetsbefolkningen?
__________________
Senast redigerad av HugoStieglitz 2026-08-22 kl. 23:53.
Senast redigerad av HugoStieglitz 2026-08-22 kl. 23:53.
