Citat:
Ursprungligen postat av
QP Cheese
En fråga som jag är tudelad mot, nämligen ifall man "ska" vara okej med att en partner har vänner av motsatt kön och de ska behandlas som vilka vänner som helst? Det jag funderar på är ifall man har en flick -eller pojkvän och ens partner har vänner från motsatta könet som kanske vill komma hälsa på, eller partnern ifråga vill själv åka och hälsa på, är det isåfall en naturlig sak att vara okej med?
Vi tar ett scenario: Lasse träffar Lisa, de båda bor i Helsingborg, de blir kära och allt känns bra. En dag säger Lisa att nej, hon behöver komma hemifrån lite och har snackat med en polare i Göteborg vid namn Patrik. De har känt varann ett tag och de har hängt innan. Enligt Lisa har inget sexuellt nånsin inträffat och de är bara vänner. Han råkar bara ha en penis och hon inte ha det. Hon planerar att stanna nån vecka, sova på hans soffa och bara allmänt hänga med honom några dagar. Enligt Lisa har Lasse verkligen inget att oroa sig för.
Hur skulle ni ha tänkt? Är det ett absolut nej eller är det mer att ja, gör din grej. Jag litar på dig eller något mittemellan?
Att vara trygg med att ens partner har vänner av motsatt kön betyder inte att man därmed har avsagt sig rätten att reagera på vissa situationer.
Jag har inga principiella problem med att en partner har vänner av motsatt kön. Men att åka till en annan stad, bo ensam hemma hos vännen och stanna där i en vecka är ändå en ganska intim situation. Jag tycker att det är fullt rimligt att en partner kan känna sig obekväm med det utan att vara kontrollerande eller sakna tillit.
Tillit betyder ju inte att alla gränser försvinner. I en relation behöver man kunna säga ”Jag tror inte nödvändigtvis att du kommer vara otrogen, men just den här situationen känns inte bra för mig.”
Sedan spelar historiken stor roll. Har de alltid haft en helt platonisk relation? Har det funnits attraktion eller flirt? Känner Lasse Patrik? Och kanske framför allt - hade Lisa själv varit lika avslappnad om Lasse åkte iväg en vecka och sov hos en kvinnlig vän...?
Så för mig är det varken ett självklart ”nej” eller ett självklart ”du får bara lita på henne”. Det är något man som par behöver prata om och hitta gemensamma gränser kring. Och om man inser att synen på sånt skiljer sig väldigt mycket, kan det faktiskt vara en kompatibilitetsfråga.