Att glida ifrån vännerna.

Jag är en man runt 30 år som jobbar heltid och väntar mitt första barn inom kort.

De senaste 2 åren har jag landat i att jag helt enkelt inte "orkar" umgås med mina vänner längre. Jag får liksom inte ut något av det. En stor orsak är att det alltid ska vara alkohol inblandat så fort vi ses. Gänget är av blandad ålder vissa har familj, vissa är ungkarlar än.

Jag dricker knappt längre för att jag får sån jäkla ångest och sömnproblem flera dagar efteråt, så det är helt enkelt inte värt det.
​Jag träffar väldigt mycket folk via jobbet om dagarna, och har det superbra och roligt ihop med min sambo. Fritiden är de fullt upp med huset, försöker ta tag i träningen etc.
Men ändå... så kan jag sakna att ha en riktig vän. Typ dra och fiska bara tjöta lite.

​Ibland tackar jag ändå ja till tillställningar med det gamla gänget, men allt som oftast vill jag bara hem när jag väl är där. Känns som vi inte har ett dugg gemensamt längre förutom vårt förflutna .Det slutar nästan alltid med att jag bara smiter hem i tysthet.

​Fler som glidit ifrån sina vänner i samband med att man blir äldre och skaffar familj? Känner ni igen er?

Ja, jag vågar lova att det är fler än du och jag.
Det handlar nog många gånger om att passa ihop i ett livs-pussel.
Människor som älskar att festa vill kanske inte höra om det vanliga livet.

Man kan inte prioritera allt. Intressen och livet ändras. Tror att det är ganska vanligt att detta händer!

Var bara medveten om att när din tant vill skilja sig i framtiden (de flesta förhållanden tar slut, på initiativ av kvinnan) och du har då förlorat dina tidigare vänner för det var ju så mycket mer givande just då att umgås med sambon, så står du sedan där ensam.

jag är 5 år yngre men jag känner igen detta.

har en grupp från gymnasiet som jag inte träffat på flera år. någon skriver att de ska hitta på nåt, men inget klaffar, inget blir typ av så jag har bara släppt dem helt.

har inget behov av att träffa några vänner riktigt. när jag träffar gamla vänner från universitetet känns de mer som gamla kollegor, inte riktigt som vänner

jag har dock en sann vän kvar som jag känt hela livet. det kan gå månader mellan att vi ses men det är bara att höra av sig. dock är det lite synd om honom. han har strulat till det och är långtidsarbetslös så det är väldigt svårt att hitta på saker med honom osv. jag önskar han hade lite mer driv och lite mindre depression bara.... hoppas han fixar det innan det går så långt att han hamnar på gatan eller något

Konsten att behålla vänner som man faktiskt vill umgås med är att aktivt jobba med vänskapen så att den inte stagnerar. Om allt man har gemensamt hände för 15, 10 eller (värre) ännu fler år sedan, under helt andra förutsättningar och i en helt annan fas av livet, ja då kommer skämten och umgänget helt naturligt att kännas ganska trött och alkohol blir nästan en förutsättning fö att ha kul. Kvällarna med kompisarna blir snarare en välkänd ritual av upprepningar, som kanske känns trygg i all sin igenkänning - men det är ju inte särskilt stimulerande. Då har jag full förståelse att man hellre tar en soffkväll med sin älskade. Det är i ärlighetens namn ytterst få lumpenhistorier eller gymnasiefyllor som tål tidens tand.

Det många vänskaper missar är att kontinuerligt skapa nya situationer, nya historier och nya minnen som man kan garva åt framöver. Så får historien agera bakgrund och trygghet, men vänskapen utvecklas i olika nya sammanhang och med roliga minnen från både forntid och nutid. Det är jäkligt mycket roligare att hänga med polarna när man har historier från alla, eller åtminstone flera av, vänskapens olika eror.

Så har jag det med mina äldsta vänner, vi hittar på nya saker tillsammans en eller ett par gånger om året. Precis som i ett förhållande så måste en vänskap underhållas och vårdas. Det behöver inte vara några enorma saker, det räcker att man upplever något lite annorlunda eller nytt tillsammans. Gå på hästsport även om man hatar hästar, se en usel film, testa stans sämsta restaurang, försök lifta 10 mil, res till nåt konstigt ställe, testa på en ny sport - något som bryter slentrianen och uppdaterar er bild av varandra. Ni är inte längre exakt samma personer som ni var när ni träffades, så varför uppträda som om ni vore det?

Personligen så tycker jag att det finns få saker som är så deprimerande som att höra folk prata om sina glory days, som ofta ligger ett kvartssekel tillbaka i tiden. Varför verkar dessa människor ha slutat leva och uppleva saker efter gymnasiet? Så jäkla inrutat kan man inte låta livet bli! Livet är ett maraton, inte en spurt, och man ska ha en drös med roliga minnen från alla ens decennier!

Så sätt lite fart på kompisarna, skapa en tradition där en roterande person (eller dela upp er i stridspar) ska hitta på nåt nytt för alla varannan månad. Gör något annat än att kröka och papegoja samma lama skämt varje gång. Ryck upp er, och vårda er vänskap!

Vänner är för singlar. När du har din familj inser du att de är överskattade och pass’e

Exakt så. Vänskapen måste fortsätta utvecklas och upprätthållas utifrån hur livet ser ut nu. Inte enbart utifrån vad som hände för 10-20 år sedan. Detta innebär ju också att vissa vänner kommer man behålla medan andra kommer att fasas ut mer och mer då man helt enkelt inte har mycket gemensamt längre än de gamla minnena och inget intresse längre finns för att utveckla vänskapen. Det kan ju vara ensidigt att den ene inte längre hör av sig eller väljer bort umgänget trots initiativ från den andre och då är det ju inte mycket att göra om man själv försökt.

Du är inne på något, det där att man bara har en historia gemensamt för många år sedan kvar och inget nytt skapas . Känner igen mig i det. Tyvärr.

Där håller jag inte med. Det finns rum för båda. Det är tvärtom sunt i ett förhållande att båda respekterar partnerns gamla vänner och fritidsintresse och ser till att det finns rum för det också. Man löser det så att respektive någon gång då och då träffar sina gamla vänner. Man löser det så att respektive kan odla sina intressen trots att partnern kanske inte är intresserad av det själv. Låt mannen åka iväg och fiska en dag och ta ungarna själv. Låt frugan dra iväg med vänninorna och hitta på något kul själv med kidsen. Ge och ta. Det är utvecklande.

Sedan är det ju så att vi vet att en stor del av alla förhållanden spricker efter några år. Då kan det vara jäkligt bra att inte dumpat alla sina vänner... då blir det jävligt ensamt.

Ja kanske, whatever floats your boat.

Men fiskar gör man ensam, så man fångar fisk och inte blir störd.

Vissa verkar dock ha behov av att tjöta på syjuntan. Men det låter rätt gheey. No offence och sånt där, Rosalita.

Händer nog alla.
De gånger jag tappat vänner är:
-När jag började högstadiet, man gick inte i samma klass längre vilket gjorde det svårare att umgås.
- När jag slutade högstadiet, samma som när man slutade sexan, att de man umgicks med i skolan och klassen inte längre fanns i ens närhet.
- När jag slutade gymnasiet, fast gymnasiet hade jag kvar några vänner i säkert 6 år efter jag slutat, kanske för man var mer vuxen och faktistk hade kul även utanför skolan.

Har inga vänner kvar från skoltiden alls vilket känns skönt på ett sätt.
Jag jobbar, sen åker jag hem och äter, sen kasnke jag tränar lite och sen har man inte så stor lust att göra så mycket mer.
På helger kanske jag träffar nån bekant och åker ut med båten en sväng eller ser lite tv men tycker det generellt sett är svårare att umgås när man får familj.