Familjen har nu lagt upp nytt intressant material på sin facebooksida.
Jag har gjort en sammanfattning med AI. Om ni inte gillar sammanfattningar så får ni läsa innantill på föräldrarnas facebook.
Det här är rätt tunga grejer:
Citat:
Sammanfattning av den oberoende granskningen ("Fallet Elsa")
Granskningen genomfördes av en utomstående utredare på uppdrag av Örebro kommun (Individ- och familjeomsorgen, IFO) för att utvärdera socialtjänstens hantering av barnärendet utifrån lagstiftning, god yrkespraxis och rättssäkerhet.
Rapporten utgör en svart-på-vitt underkännande av socialtjänstens arbete och slår fast att hanteringen inte uppfyllde kraven på rättssäkerhet, objektivitet eller barnrättsperspektiv.
Huvudfynd i granskningen
1. Maktmissbruk och oreflekterade hypotetiska antaganden
Skrivbordsläkarens gissningar togs som fakta: Socialtjänsten lade avgörande vikt vid en anmälan från en läkare i ett barnskyddsteam som aldrig träffat barnet och som uttryckte oro för att skadliga ämnen skulle injiceras i infarterna. Övriga i det faktiska vårdteamet hade aldrig sett några sådana tecken eller hyst den misstanken.
Brist på källkritik: Rent hypotetiska påståenden godkändes oreflekterat utan att ställas mot bevis, övriga vårdgivares iakttagelser eller dagsaktuell fakta.
2. Felaktig ansvarsförskjutning från sjukvården till mamman
Sjukvårdens egna medicinska beslut och ingrepp under årens lopp tillskrevs mamman, som om det var hon som genomfört dem.
Socialtjänsten gjorde ingen analys av sjukvårdens eget ansvar som behandlande part.
3. Frånvaro av proportionalitet och brutal verkställighet
Det omedelbara omhändertagandet skedde helt utan dokumenterad proportionalitetsbedömning eller konsekvensanalys kring den psykiska skada socialtjänsten själv tillfogade barnet och familjen.
I det interna tillägget framgår att flickan togs i samband med skolavslutningen utan att ens få säga hejdå till sin mamma – en åtgärd ledningen i efterhand kallade för en "miss i kommunikationen".
4. Oprövade och osakliga tvångsåtgärder
Rigorösa umgängesbegränsningar: Mamman ålades extrema umgängesrestriktioner utan att socialtjänsten någonsin gjorde en individuell omprövning när riskbilden förändrades.
Blundade för friande fakta: När polisutredningen lades ner och sjukvården korrigerade sina tidigare uppgifter vägrade socialtjänsten att göra en ny samlad bedömning.
Ingen återföreningsplan: Återföreningsprincipen tillämpades inte; föräldrarna fick inte veta vilka krav som ställdes och erbjöds inget stöd förrän långt senare.
Slutsats
Granskningen bekräftar att socialtjänsten agerade utifrån reaktion snarare än eftertänksamhet och systematik. Man byggde ett underlag för tvångsvård på hypotetiska antaganden från en extern skrivbordsläkare, ignorerade dagsaktuella friande fakta och struntade i att utreda barnets och föräldrarnas förmåga på ett rättssäkert sätt.
Elsas morfar kommenterar det så här elegant:
Citat:
När man tror att okunnigheten och arrogansen har nått sin maxgräns, ökar den.
Direktör Patrik Jonsson får del av en utredning som visar att socialförvaltningen har gjort allt fel. Han säger sig då ha trott att utredningen var en del av en större genomgång av ärenden och gjorde därför (?) inget.
Sedan, efter att Elsas familj ställt frågan om varför de inte fått reda på att utredningen fanns, svarar t f förvaltningschefen Anna-Carin Adolfsson på undanglidande byråkratiska, att man inte har skyldighet att informera vårdnadshavare om aktgenomgångar.
De ansvarigas genanta svar beror på att förvaltningen har hemlighållit utredningen eftersom man vet att den ä r skyldig att agera om nya omständigheter framkommer.
Socialförvaltningen hade att omedelbart agera när den tagit del av innehållet: nämligen att det inte fanns någon grund för tvångsvård.
I stället låter de den olagliga tvångsvården fortsätta, underrättar inte Elsas föräldrar eller deras advokater.
Kanske kunde handläggare och direktör erinrat sig 1 paragrafen LVU där man kan läsa att ”insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.”
Möjligen även detta stycke i förarbetena till LVU -
”Barnkonventionen .. [ska vara]…
ett verktyg för att skapa ett samhälle som i alla sina delar utgår från ett tydligt barnrättsperspektiv. Barnrättsperspektivet ska finnas med i alla sammanhang där frågor som rör barns villkor behandlas. Särskild hänsyn ska tas till vad som är bäst för barnet. ”
Beträffande de tjänstemän som känt till innehållet, men inte agerat kan bara sägas att deras brist på legal kompass och kanske ännu mer på moralisk hållning, har lett till att man brutit mot själva grundvärderingen i Barnkonventionen.
Elsa är inte Örebro kommuns socialförvaltnings motpart. Elsa är ett litet barn vars bästa är det enda, det enda, Örebro kommun och dess socialförvaltning skulle haft för ögonen. Med detta har förvaltningen helt misslyckats.
Ett sådant beteende som fortlöpande förekommit inom socialförvaltningen i Örebro kommun torde innebära straffansvar för individer och skadeståndsskyldighet för kommun och individer.
