Trycka ner och trycka undan känslor

Jag undrar om någon haft mod att erkänna sina "dåliga" sidor för att leva ett autentiskt liv.
Kan ni komma på någon som lever autentiskt, någon som visar vad de gömt i garderoben?
Är det värt att trycka undan känslor eller är det bättre att vara öppen? Vad tycker ni?

Jag är en person som alltid varit mycket öppen och redo att reflektera och ta ansvar.

Rekommenderar det inte. Människor som är sämre gömmer så mycket att de demoniserar dig bara du andas lite kring dina egna fel och brister, så försöker de begrava dig i tron att ingen då kommer se deras egna fel och skavanker.

Gäller det bara för dig själv så är det det mest positiva du kan göra för dig själv eftersom det ör befriande att ta emot sina egna känslor utan omsvep. Kanske inte i början men med tiden.

Mycket klokt skrivet.

Det fetade är inte bara det bästa du kan göra för dig själv, utan även det svåraste. Är själv inne i en sådan process nu.

Om man har ett autentiskt sinne, tror jag att det är oerhört svårt att undertrycka det. Det går emot hela ens natur. Och så som världen ser ut idag, så tror jag att genuinitet är precis vad världen behöver.

Garderoben öppnas för dom flesta men bara ett fåtal speciella får kliva in i den. Ledsamt när dom sen flyr, såklart.

Man ska erkänna sina dåliga sidor, för sig själv. Då kan man försöka bekämpa dom i framtiden.

Men det finns ingen anledning att erkänna dom för någon annan, för det finns ytterst lite att vinna på det. Möjligen acceptans från den andra, men det är sällsynt att man får det och risken är stor att den andra får en försämrad bild av en istället.

Det är en balansgång. Samtidigt som det är dåligt att trycka ner alla känslor, så hör det till vuxenlivet att kunna reglera och hantera sina känslor på ett sunt sätt för att fungera socialt.

Vi har alla en "självbild", och att se sig själv som andra ser en är näst intill omöjligt. Det är väl en skyddsmekanism, för på det sättet hade bibeln och predikanterna rätt: vi är alla svaga syndare, och det är inte så kul att erkänna.
Att öppet erkänna alla sina brister är svårt, och jag tror att vår hjärna och vårt psyke är så skapat att den skyddar oss från det, för annars skulle det bli för jobbigt.

Men man kan komma en bit på vägen. Ett sätt kan vara att studera siga reaktioner på vad andra gör: Varje gång man tycker att "någon beter sig som en idiot!" eller någon gör något man tycker är obra så kan man stanna upp och reflektera över sina egna tillkortakommanden.

Jag brukar till exempel reagera på att någon står och röker och sedan slänger fimpen på marken. Då tycker jag det är en dålig person. Jag ser ner på personen. Men sedan går kanske personen in till sitt jobb som ambulansförare, åker ut o räddar llivet på någon. Och vad är väl då en slängd fimp jämfört med det.
Jag ransakar mig själv och hittar mycket värre saker än en slängd fimp i mitt egna beteende: Orkade inte åka o hälsa på min gamla mor, gasade på och körde mot rött istället för att bromsa in, etc
Ni förstår konceptet.

Fortsätter man på det här sättet så inser man snart att alla är skröpliga och svaga. Bland dem jag själv.
Det gäller att inte börja förakta sig själv för sin svaghet, utan att konstatera att alla håller masken utåt men är ganska omoraliska och ruttna på insidan.

Så vad leder en sådan här övning till? Jo, två saker:
1) Man kan ju dra lärdom av sina reflektioner och därmed få en öppning att bättra sig. Då finns det inte riktigt lika mycket att förebrå sig för i framtiden.
2) Men viktigare än det är kunskapen om att alla inners inne är förfärliga människor och att vi alla håller masken utåt: När det gäller är nog varje människa beredd att göra alldeles hemska saker, och att det bara är skam och social kontroll som hindrar oss från att göra dessa saker i vardagen.

Med den kunskapen i bagaget kan man nu börja utforska sig och sina egna svagheter (som nog i mycket är samma som andras svagheter; dom där man irriterar sig på hos andra).
För nu känns det inte längre lika skamfyllt.

Och nu kan man också "kliva ut ur garderoben" och visa sina svagheter för andra. När jag visar mina svagheter är jag inte längre sämst, jag är bara lika dålig som alla andra. Även om andra kanske tycker att dom är bättre än jag så vet jag inombords att dom är lika usla som jag.

Det finns inga helgon. Det finns bara usla människor som döjer sina brister, och så finns det usla människor som närmar sig sina brister.
Jag skämms inte så mycket för mina brister nuförtiden. Litegrann omfamnar jag dom och säger: "Ja, är det inte värre än så kan jag nog leva med mig själv!"
Och lite kul är det också att studeras andras reaktioner. Bistra damer blir indignerade och fnyser. Svaga och osäkra människor hittar äntligen någon de för stunden tycker sig vara bättre än, men de flesta sk-ter fullständigt i sin omgivning, inklusive mig.
För alla är så himla upptagna av sig själv. Allt som utspelar sig runt folk är bara brus; de flesta stirrar intensivt inåt. Och nuförtiden, när jag försöker våga visa lite fler av mina brister utåt, så märker jag att mina vänner inte alls föraktar eller avvisar mig för mina brister. Dom är helt enkelt ganska obrydda. Och nya människor jag träffar får en "first impression" av mig, inklusive mina brister. Jag vet inte om någon undvikit mig på grund av det, men i det stora hela ser jag ingen skillnad alls i mina sociala kontakter (som på grund av mitt arbete är ganska omfattande).
Den enda skillnaden är att "det är lite lättare att andas" när man inte behöver lägga lika mycket energi på att att "hålla masken" och försöka låtsas vara något man inte är.

Med det sagt: Jag är nog bara en liten bit på vägen. Hjärnans skyddsmekansim skyddar nog även mig från mitt verkliga jag. Men liiite lättare är det att närma sig sitt förfärliga inre jag. Met ett lenede på läpparna och en massa nyfikenhet.

Varför älta sina dåliga sidor och fastna i negativt tänkande? Nej, tryck undan sådana känslor och tänk positivt och trevliga tankar. Skapa lite livslögn! Se att glaset inte är halvtomt utan halvfullt.

Jo, det är ju rätt taktik rent kortsiktigt. Tryck in hörlurarna i öronen och kör din playlist på full volym. Se till att din inre röst inte får en chans att komma till tals. Ta gärna en öl eller ett glas vin med kompisarna; skratta o var glad!

Enligt mig är det dock just det eviga bruset som sociala media, Netflix, Youtube och Spotify utsätter oss för som gör att vi mår dåligt. "Ökning av psykisk ohälsa", som det kallas i media.
För vi har känslor och tankar av en anledning; reflektionen gör att vi kan modifiera och justera vårt beteende och därmed undvika en massa problem.
Sovit för lite? Lyssna inte på din inre röst! Beställ en dubbel espresso istället!
Trött och hängig? Välj en hamburgare istället för en sallad! Ger mer omedelbar tillfredställelse!
Ungarna skriker o bråkar? Sätt dig i TV-soffan o kolla på en serie, så slipper du höra dem!
Frugan bara tjatar om att du måste börja plocka upp efter dig? Ta en öl med grabbarna på AW, så slipper du höra tjatet, åtminstone för en kväll!

Problemen försvinner inte för att du låser dem ute. Din inre röst skruvar bara upp volymen tills du en dag tar tag i problemen. Under tiden mår du allt sämre.

Många träffande synpunkter där. Jag skrev mitt inlägg lite provokativt om att tänka positivt och skapa en egen livslögn för att lyfta fram en huvudtanke som jag står för, d.v.s. att inte gräva ner sig i allt negativt i det förflutna.

Den romerske kejsaren Marcus Aurelius är känd för sina självbetaktelser. Men han var inte skoningslös mot sig själv. Hans filosofi var att han såg sina dagboksanteckningar som mental träning för att korrigera felaktiga tankemönster i stunden. Han var också framåtbllickande och dissekerade inte historiska synder, utan påminde sig om hur han borde reagera nästa gång han kände att han tänkte fel. Han hade faktiskt medkänsla med sig själv och uppmanade sig själv att inte misströsta när han misslyckades med sina ideal, utan att helt enkelt resa sig och försöka igen. Som en riktig jänkare, res dig, borsta av dig och gå vidare!

Det är klart at man måste ha "kontakt med sina känslor" men jag är emot negativt ältande av gamla misslyckanden och tillkortakommanden. Vi kan nog lära oss mycket av den klassiska amerikanska mentaliteten och av Marcus Aurelius.

Om en kompis till mig skulle öppna sin garderob och det visar sig att han är håller på med bdsm och sextrafficking, då vet jag fan vad jag skulle göra. Jag skulle nog behöva gå till psykolog samma dag. Tack och lov är det inte på den nivån.

Jag ha nyligen mött en miljöpartist genom en bekant och allt han gör är bara fel. Han äter dåligt (veganskt), skriver debattartiklar till 5 på morgonen, smäller i dörrar på natten så jag vaknar, har inte en enda möbel, sprider ut sina kläder på golvet, han har inte läst naturvetenskap och använder falskheter när han argumenterar, han fuskar i sällskapsspel, hans hållning är sämst, tar inte eget initiativ, slarvar med uppgifter, m.m..

Det är ju inte så farligt, men jag kan inte påstå att jag varit med om så mycket värre. Han är knappt bättre än någon med lågfungerande asperger. Hur kan någon utvecklas åt så fel håll? Enligt honom själv hade han aldrig en vän under hela skolgången. När jag träffar honom behöver jag undanhålla alla möjliga känslor som aldrig förr. Finns det risk att jag blir sjuk av detta? Kan man hantera denna typ på ett vuxet sätt ens? Vad ens betyder det?