Tack för ett utförligt inlägg. Jag tycker att du sätter fingret på en viktig distinktion: det är en sak att myndigheten inte har någon skyldighet enligt TF att lämna ut en allmän handling i elektronisk form, och en annan sak att diskutera varför myndigheten i det konkreta fallet bedömer elektroniskt utlämnande som olämpligt.
Jag tycker därför att resonemanget lätt blir lite för kategoriskt om man stannar vid “det finns ingen rätt till PDF”. Det är visserligen korrekt, men det säger inte särskilt mycket om varför exempelvis en redan befintlig elektronisk FUP bör skickas på papper. Om skälet är integritets- eller informationssäkerhetsrisker tycker jag att det är rimligt att myndigheten åtminstone kan förklara vilken risk man har identifierat och varför just pappersutlämnande minskar den.
Det blir särskilt intressant eftersom elektroniskt utlämnande inte är förbjudet. Frågan är alltså inte om myndigheten måste skicka PDF, utan hur myndigheten har resonerat när den väljer att inte göra det. Där kommer också de allmänna kraven på saklighet och, när förvaltningslagen är tillämplig, motivering av beslut in i bilden.
Samtidigt tror jag att vi gör klokt i att inte kapa tråden mer än nödvändigt om just detta. 🙂 Jag håller med om att det inte finns någon självklar rätt till elektroniskt utlämnande. Men tillgång till själva FUP:en är förstås fortfarande det viktiga.
Jag tycker därför att resonemanget lätt blir lite för kategoriskt om man stannar vid “det finns ingen rätt till PDF”. Det är visserligen korrekt, men det säger inte särskilt mycket om varför exempelvis en redan befintlig elektronisk FUP bör skickas på papper. Om skälet är integritets- eller informationssäkerhetsrisker tycker jag att det är rimligt att myndigheten åtminstone kan förklara vilken risk man har identifierat och varför just pappersutlämnande minskar den.
Det blir särskilt intressant eftersom elektroniskt utlämnande inte är förbjudet. Frågan är alltså inte om myndigheten måste skicka PDF, utan hur myndigheten har resonerat när den väljer att inte göra det. Där kommer också de allmänna kraven på saklighet och, när förvaltningslagen är tillämplig, motivering av beslut in i bilden.
Samtidigt tror jag att vi gör klokt i att inte kapa tråden mer än nödvändigt om just detta. 🙂 Jag håller med om att det inte finns någon självklar rätt till elektroniskt utlämnande. Men tillgång till själva FUP:en är förstås fortfarande det viktiga.
Citat:
Jag ska försöka förklara en av många anledningar till att man gör som man gör. Sedan gör ni nog bäst i att ta dom här diskussionerna i en annan tråd, för det har inte med fallet att göra...och tro mig trådens läsare har förstått vid det här laget att det är svårt att begära ut aktuell FUP:
För att först klargöra vad som är skyddsintresset i detta så handlar det om den enskildes skydd för sina personliga eller ekonomiska förhållanden. Detta regleras i 35 kap. 1§ OSL samt artikel 9 i GDPR och är anledningen till att man exempelvis kan sekretessbelägga enskildas namn, bostadsadress, hälsotillstånd eller liknande. Om förutsättningarna är så att utlämnandet av uppgifterna kan komma att innebära men eller skada för den enskilda eller dennes anhöriga.
Går man sedan vidare till själva sakfrågan så har Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) bestämmelser som ger möjlighet att begränsa utlämnande av handlingar/uppgifter om man kan anta att parten som begär ut dessa inte kommer att iaktta sekretess. Detta kan göras med hänvisning till GDPR-förordningens krav på hantering av personuppgifter. Detta är krav som dessutom blir högre ju känsligare personuppgifter det handlar om. Att just FUP:ar innehåller otroligt känsliga uppgifter (för såväl offer/målsägande, anhöriga och även den misstänkte) råder det ju inget tvivel om. Då innehållet i en förundersökning ofta innehåller integritetskänsliga uppgifter om personers hälsa, sexualliv, missbruk, psykisk ohälsa osv. Detta är också uppgifter som är/blir känsliga på framtida längre sikt. Därför kan det bli en kollision eftersom man inte på något sätt har kontroll över hur motparten kommer att lagra uppgifterna, hur dessa kommer spridas/publiceras, om det någonsin tas bort osv. Detta samtidigt som GDPR-förordningen faktiskt säger att man inte får lämna ut personuppgifter om man kan befara att behandlingen kommer stå i strid med GDPR.
Om man ser till privatpersoner så kan man i regel anta att dessa inte kommer att iaktta sekretess eller GDPR:s bestämmelser. Det är ju detta forumet ett levande exempel på eftersom sådana slags uppgifter/handlingar lagras, publiceras och sprids där - och ärligt talat, det är ju exakt det "ni" (inte personligt riktat) har för avsikt att göra när ni får tag på FUP:en. Nu vidare: Men eftersom att offentlighetsprincipen fortfarande gäller och att domstolarna inte bara kategoriskt kan utgå ifrån att uppgifterna/handlingarna kommer att behandlas på ett sådant sätt så använder man sig av mellanvägen att lämna ut uppgifterna/handlingarna på papper. Detta handlar ju främst om att en FUP i pappersformat är ett enda exemplar (till skillnad från en pdf-fil) och att det krävs mer för att kunna lagra, publicera och sprida (då du fysiskt måste visa pappershandlingarna, alternativt kopiera eller scanna).
Till detta skall sägas att rättsläget rent förvaltningsmässigt i övrigt är klart och att domstolarna, som agerar på det sättet man gör, inte bryter mot någon lag. Exempelvis så ger avgiftsförordningen myndigheter rätt att ta betalt för papperskopior av allmänna handlingar som man ger ut (över 10 sidor). Så där sker inget principiellt fel. Förvaltningslagen och Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) ger aktuell myndighet rätt att bestämma hur en allmän handling skall lämnas ut. Så inget principiellt fel har begåtts oavsett om man lämnat ut FUP:en på papper eller digitalt. Tilläggas skall också att man inte bryter mot Tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen, eftersom man di facto inte nekat någon att ta del av handlingen i fråga.
För att först klargöra vad som är skyddsintresset i detta så handlar det om den enskildes skydd för sina personliga eller ekonomiska förhållanden. Detta regleras i 35 kap. 1§ OSL samt artikel 9 i GDPR och är anledningen till att man exempelvis kan sekretessbelägga enskildas namn, bostadsadress, hälsotillstånd eller liknande. Om förutsättningarna är så att utlämnandet av uppgifterna kan komma att innebära men eller skada för den enskilda eller dennes anhöriga.
Går man sedan vidare till själva sakfrågan så har Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) bestämmelser som ger möjlighet att begränsa utlämnande av handlingar/uppgifter om man kan anta att parten som begär ut dessa inte kommer att iaktta sekretess. Detta kan göras med hänvisning till GDPR-förordningens krav på hantering av personuppgifter. Detta är krav som dessutom blir högre ju känsligare personuppgifter det handlar om. Att just FUP:ar innehåller otroligt känsliga uppgifter (för såväl offer/målsägande, anhöriga och även den misstänkte) råder det ju inget tvivel om. Då innehållet i en förundersökning ofta innehåller integritetskänsliga uppgifter om personers hälsa, sexualliv, missbruk, psykisk ohälsa osv. Detta är också uppgifter som är/blir känsliga på framtida längre sikt. Därför kan det bli en kollision eftersom man inte på något sätt har kontroll över hur motparten kommer att lagra uppgifterna, hur dessa kommer spridas/publiceras, om det någonsin tas bort osv. Detta samtidigt som GDPR-förordningen faktiskt säger att man inte får lämna ut personuppgifter om man kan befara att behandlingen kommer stå i strid med GDPR.
Om man ser till privatpersoner så kan man i regel anta att dessa inte kommer att iaktta sekretess eller GDPR:s bestämmelser. Det är ju detta forumet ett levande exempel på eftersom sådana slags uppgifter/handlingar lagras, publiceras och sprids där - och ärligt talat, det är ju exakt det "ni" (inte personligt riktat) har för avsikt att göra när ni får tag på FUP:en. Nu vidare: Men eftersom att offentlighetsprincipen fortfarande gäller och att domstolarna inte bara kategoriskt kan utgå ifrån att uppgifterna/handlingarna kommer att behandlas på ett sådant sätt så använder man sig av mellanvägen att lämna ut uppgifterna/handlingarna på papper. Detta handlar ju främst om att en FUP i pappersformat är ett enda exemplar (till skillnad från en pdf-fil) och att det krävs mer för att kunna lagra, publicera och sprida (då du fysiskt måste visa pappershandlingarna, alternativt kopiera eller scanna).
Till detta skall sägas att rättsläget rent förvaltningsmässigt i övrigt är klart och att domstolarna, som agerar på det sättet man gör, inte bryter mot någon lag. Exempelvis så ger avgiftsförordningen myndigheter rätt att ta betalt för papperskopior av allmänna handlingar som man ger ut (över 10 sidor). Så där sker inget principiellt fel. Förvaltningslagen och Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) ger aktuell myndighet rätt att bestämma hur en allmän handling skall lämnas ut. Så inget principiellt fel har begåtts oavsett om man lämnat ut FUP:en på papper eller digitalt. Tilläggas skall också att man inte bryter mot Tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen, eftersom man di facto inte nekat någon att ta del av handlingen i fråga.
