Kvinnor som inte kan förstå när män uttrycker ilska när saker går fel

Något som kan göra mig riktigt in i helvete förbannad är när min sambo tycker det är konstigt när jag svär för mig själv när den där skruvjäveln tappas eller något hamnar fel eller inte funkar som det ska göra etc. Under processen med i stort sett samtliga uppdrag här hemma på gården så lämnar mängder av väl valda svordomar mina läppar, samtliga riktade mot just den sak som jävlas mest för tillfället.

Exakt samtliga av kvinnor jag varit med har fungerat likadant när de råkat gå förbi eller hört delar av mina exemplariska haranger. Reaktionerna är att de inte på något sätt kan förstå varför jag behöver svära eller "skrika" över huvud taget. Inte en endaste man har någonsin uttryckt detta och då har jag ändå jobbat med otaligt fler män än kvinnor i dessa situationer. Att någon kommer och poängterar hur taffligt man låter och att jag faktiskt inte behöver svära får mig enbart att bli ännu mer ilsken. Skit i hur jag låter för i helvete och låt mig göra klart.

Är ovan något som någon annan råkar ut för eller är jag helt enkelt bara ett komplett psykfall?

Något som kan göra mig riktigt in i helvete förbannad är när min sambo tycker det är konstigt när jag svär för mig själv när den där skruvjäveln tappas eller något hamnar fel eller inte funkar som det ska göra etc. Under processen med i stort sett samtliga uppdrag här hemma på gården så lämnar mängder av väl valda svordomar mina läppar, samtliga riktade mot just den sak som jävlas mest för tillfället.

Exakt samtliga av kvinnor jag varit med har fungerat likadant när de råkat gå förbi eller hört delar av mina exemplariska haranger. Reaktionerna är att de inte på något sätt kan förstå varför jag behöver svära eller "skrika" över huvud taget. Inte en endaste man har någonsin uttryckt detta och då har jag ändå jobbat med otaligt fler män än kvinnor i dessa situationer. Att någon kommer och poängterar hur taffligt man låter och att jag faktiskt inte behöver svära får mig enbart att bli ännu mer ilsken. Skit i hur jag låter för i helvete och låt mig göra klart.

Är ovan något som någon annan råkar ut för eller är jag helt enkelt bara ett komplett psykfall?

Håller med om att man inte kan svära för varje liten motgång man stöter på. Men någonstans passerar det en gräns, där det ändå är en normal reaktion.

Svårt att inte skrika "jävlar!" eller "helvete!" om man skär sig djupt med kökskniven, slår tummen blå med hammaren, eller trampar på en spik.

Faktum är att det finns forskning som visar att det kan ha en smärtlindrande effekt, att reagera med aggression mot smärta, eftersom endorfiner frigörs.

Det är skillnad på att en karl blir förbannad och bränner av ett gäng svordomar när det verkligen hettar till och på att ideligen svära och gå upp i högvarv för vardagliga saker som att tappa en skruv...

Det finns inga riktiga karlar som håller på och härjar och svär 24/7, ett ouppfostrat barn/ungdom kan på sin höjd komma undan det utan att bli klassad som lågt begåvad.

Exakt samtliga av kvinnor jag varit med har fungerat likadant när de råkat gå förbi eller hört delar av mina exemplariska haranger. Reaktionerna är att de inte på något sätt kan förstå varför jag behöver svära eller "skrika" över huvud taget.

Det är nog två samtidiga problematiska egenskaper du uppvisar:

1. Du agerar som ett litet barn gör - som saknar den vuxnes känslomässiga reglering och därför kan bli hopplöst utåtagerande arg över minsta småsak som går fel. Att du som vuxen man uppvisar barnbeteende kan betyda att hon måste vara en mor för dig, vilket hon inte skall vara.

2. Om du reagerar med så stora känsloutbrott för småsaker som går fel, hur kommer du att reagera när ett verkligt problem faktiskt kommer till er båda? Du visar henne nu att det finns en risk att du kommer bli fullkomligt oreglerat rasande skrikandes på golvet, eller på annat sätt inte ha förmåga att handskas med faran/problemet.