Varför är tjejer så jävla kräsna när dom ska välja kille under dejtande?

Jovisst ligger det något i det. Och nu kommer vi in på kärnfrågan i trådstarten - varför kvinnor är så kräsna. Ska man "följa" någon behöver man naturligtvis lita till 100% på personens förmåga att förstå och se till ens bästa i alla möjliga tänkbara situationer, därav "kräsenheten".

Det finns 1 000 000 miljoner videos och dokument som säger varför, för det mesta är det biologiskt.

Du säger att hon är "kräsen" men alla är ju så kräsna som de nu kan vara.
Det är väl (om jag förstår dig rätt) mer korrekt att säga att hon hade osmarta skäl till sina dumpningar. Och det stämmer, många tjejer tänker fel när de väljer saker, både när det gäller killar och andra livsbeslut. Som att välja bort en begagnad bil för att tanklocket är tillverkat i en diktatur. Fan, se till priset och till om du gillar bilen och om den är pålitlig och bra istället.

Vild gissning här: Med tanke på att hon bjöd in dig på kaffe, tror jag att hon ville att du skulle ta lite mer initiativ. "För fin och för snäll" = " jag vill känna mig speciell och jag vill ha nån som åtrår mig", skulle jag tro i just det här fallet. Dessutom tror jag att hon vill se lite action från ditt håll. Tycker att du ska bjuda tillbaka inom rimlig tid. Inget svävande, löst prat, utan en rak injbudan till kaffe med dopp hemma hos dig, följt av konkret förslag på datum+tid. Lycka till!

Jag tror tyvärr inte alls det kommer fungera i det här fallet, då killen var totalt oförstående till hennes första kommentar om varför hon inte ville fortsätta ses. Han kommer behöver arbeta med ta fram sina goda maskulina sidor och det kanske tar ett tag, men sedan kommer det nog bli bra.

Eller också träffar han en kvinna som inte är lika primitiv och osäker på det egna jaget. Nån som kan ta egna initiativ och som kanske har öppnat en bok nån gång. Vem vet.

Fast nu föreslog ju du att han skulle träffa exakt samma kvinna.

Sedan är det ingen som sagt att en kvinna som vill ha en maskulin man är "primitiv och osäker".

Men jag tror inte att det nödvändigtvis var brist på manlighet som var orsaken till att det gick snett.
I just det här fallet tycker jag att det låter så.

Det är ju omöjligt att veta utifrån den lilla information som gavs, men jag tycker personligen att det var klockrent.


Jag tycker inte det, och istället att kvinnan i fråga var insiktsfull och tydlig. Det är ju mycket bättre att vara det än att inveckla sig i en relation med en kille med, för henne, för svag maskulinitet - och där hon kommer köra över honom och bli olycklig över detta.

Ja, det var ju verkligen insiktsfullt och inte minst ärligt att kommunicera detta. Men likväl närmast tragikomiskt hur en annan kvinna här i tråden, på fullt allvar, tolkade tjejens kommentar ("hon kommer få sin vilja igenom och köra över mig") som "jag vill känna mig speciell och jag vill ha nån som åtrår mig".

Det är liksom inte lätt för killar alltid när de får den sortens "råd" från kvinnor.

Vill du utveckla det här lite? Vad är det för "goda maskulina sidor" du tycker att han ska ta fram? Och hur vet du att han inte visar de sidorna i nuläget? Jag antar att du syftar på att kvinnan uppfattade honom som "för snäll och för fin" och att det inte anses vara typiskt manliga egenskaper och därför inte uppfattas som attraktivt av kvinnor generellt? Förstår jag dig rätt då?

Obs! Menar.inte att ifrågasätta utan undrar hur du menar. Inte ute efter tjafs/bråk.

Insiktsfullt och ärligt att erkänna sina brister, absolut, det håller jag med om. Men ditt förslag till lösning är alltså att HAN ska ändra på sig?

Jag förstår att du inte håller med mig men på vilket sätt tänker du att han uppfattades som för snäll och fin under deras första dejt (som alltså bestod av promenad+fika)? Alltså vad tror du att det var som gjorde att hon uppfattade honom så?

Jag var själv på en dejt med en kille som höll med mig om allt hela tiden. Han verkade inte ha några egna åsikter, utan det blev liksom uppenbart att försökte uttrycka sig på ett visst sätt, för att uppfattas som politiskt korrekt. Det kändes som om han verkligen försökte säga det han trodde att jag ville höra. Det var förstås inte av elakhet som han betedde sig så. Jag tolkade det som osäkerhet och rädsla för att bli avvisad, vilket är förståeligt. Men det blir svårt att lära känna nån som inte är sig själv utan spelar en roll. Jag fick inte nått grepp om vem han var "på riktigt". Jag tänker att det skulle kunna vara nåt sånt det handlar om i det här fallet?