8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

När den kritiska Elsagranskningen till slut blev offentlig förra veckan möttes vi av samma välbekanta formuleringar:
”Det var ett misstag.”
”Det var en enskild tjänsteman.”
”Det ska utredas genom en avvikelse.”
”De ansvariga i förvaltningen och socialnämnden förväntas agera.”
Men var finns det politiska ansvaret?
Jag försöker ta det som ledamot i socialnämnden – men jag känner mig rätt ensam.
Kommunstyrelsens ordförande John Johansson (S) beskriver det som en ”brist i systemet” och riktar sina förväntningar mot socialförvaltningen och socialnämnden. Det är i sig rimligt.
Men kommunens högsta politiska ledning kan inte stå bredvid och kommentera ett system som den ytterst själv ansvarar för.

Granskningen handlar dessutom om betydligt mer än en rapport som aldrig diariefördes.
Den riktar allvarlig kritik mot hur socialtjänsten agerade när en åttaårig flicka tvångsomhändertogs. Bland annat ska socialtjänsten inte ha gjort någon självständig analys av vårdens orosanmälningar. Inte heller ska någon objektiv och nyanserad bedömning av föräldraförmågan ha gjorts.
Det är här den verkliga kärnfrågan finns.

Om granskningens slutsatser stämmer måste vi också våga ställa den svåraste frågan av alla: Hade Elsa ens behövt skiljas från sina föräldrar om handläggningen från början hade varit rättssäker och professionell? Hade familjen kunnat besparas ett av samhällets mest ingripande beslut om alla hade gjort det de var satta att göra?

Det är frågor som inte går att ducka för.
Ändå handlar kommunens svar främst om vem som glömde att diarieföra rapporten, hur många anställda förvaltningen har och vilken avvikelse som nu ska upprättas.
Vart tog Elsa vägen i alla dessa svar?

På frågan om det hade gjort någon skillnad för Elsa och hennes familj om rapporten blivit offentlig tidigare svarar den tillförordnade förvaltningschefen att hon inte kan gå in i den frågan.
Men det är precis den frågan som måste ställas.
Hade bristerna kunnat rättas till tidigare?
Varför presenterades inte granskningen för socialnämnden?
Vem visste vad – och när?

Vem tar ansvar för att den allvarliga kritiken inte ledde till omedelbara åtgärder?
Det räcker inte att kalla allt för ett systemfel. System består av människor som har fått ansvar, befogenheter och förtroende. Jag är en av dem.

När ett barn blir föremål för ett av samhällets mest ingripande beslut måste ansvaret kunna spåras hela vägen – från handläggningen och förvaltningsledningen till socialnämndens presidium och kommunens högsta politiska ledning. Det är rättssäkerhet.

Barnperspektivet får inte reduceras till en formulering i ett styrdokument. Det måste märkas när besluten fattas – och när verksamheten granskas.
Elsa är inte ett diarieföringsärende.

Hon är ett barn som samhället hade ett ansvar att skydda. Samtidigt finns det skäl att fråga om hennes föräldrar borde ha fått samhällets stöd i stället för att skiljas från sitt barn. Om granskningens kritik stämmer är det en fråga som förtjänar ett ärligt svar.

När granskningen visar så allvarliga brister måste fler än tjänstepersoner vara beredda att ta ansvar.
Snart är det val. Då får örebroarna möjlighet att utkräva det politiska ansvar som den nuvarande ledningen hittills har försökt skjuta ifrån sig.
Örebro behöver ett nytt ledarskap.

Efter en inbjudan av riksdagsledamot Jessica Stegrud och Mona Olin (SD) i socialutskottet besökte vi i Sveriges riksdag för att ge vår bild av de brister i samhällets skydd av barn som Fallet Elsa har blottlagt. Vid mötet deltog Linda‑Olivia och Camilla, två av flera engagerade i fallet.

Elsas ärende är inte komplicerat – däremot finns tvetydig lagstiftning, kulturer som ges företräde framför evidens, avsaknad av nationella riktlinjer för utredningsmetodik och bristande reglering av informationsöverföring. Sammantaget kan det bidra till rättsosäkra bedömningar där barnets bästa endast blir en fras, säger Linda‑Olivia.

Vi pratade om konkreta brister, systemfel slutligen - behovet av en nationell kommission som kan göra det Vanvårdsutredningen gjorde 2006: synliggöra det som inte får fortsätta i det tysta. Vi pratade om LVU, frivilliga insatser, transparens, objektivitet, utredningsmetodik, sakkunskap, second opinion, nämndens funktion, orosanmälningar och domstolarnas utmaningar med proportionalitetsbedömningar, otydlig prövningsram och juristernas roll. Vi betonade vikten av tydlig kommunikation, ansvar och transparens - faktorer som minskar sårbarheter i ett system som måste tåla granskning.

Det är betydelsefullt att politiker med nationellt ansvar vill veta mer, förstå och föra dialog. Att en riksdagsledamot öppnar dörren och efterfrågar kunskap är ett avgörande steg – för Elsa, upprättelsen och för andra barn som riskerar att hamna i system där rättssäkerheten brister. När politiker på riksnivå lyssnar och reflekterar över konsekvenserna av ett enskilt fall kan verklig förändring ta form, säger Camilla.

Dörren är nu öppnad. Fler besök i riksdagen är inbokade och vi hoppas att fler politiker vill samtala med oss och andra engagerade om hur skyddet för barn och unga kan förbättras. Victoria - och alla vi andra bakom Elsas rätt står redo för fler samtal. Vi behöver en fungerande socialtjänst och ett reformerat system. Barnens rättssäkerhet är inte förhandlingsbar.

Elsa har redan förändrat systemet. Hon är anledningen till inbjudan. Nu fortsätter vi tillsammans – för alla Elsor. Tack för inbjudan och ett konstruktivt och bra första möte. #lexelsa