Staten som huvudman för vården - vad blir bättre?

Problemet är att regionen är ett extra lager eller indelning. Som egentligen inte riktigt behövs. Det är en form av indelning från en dåtid som inte längre existerar. Problemet är att det är 21 stycken. Som alla skall utföra samma sak, i teorin, i sin lilla del av landet. Vill du ha lika vård och lika behandling i hela landet så kan du inte ha 21 olika regioner som alla styr.

De har samma regelverk och lagar som styr dem. Men gör i mängder av frågor helt olika tolkningar utifrån sina förutsättningar och budgetar. I vissa fall kan det vara bra, i vissa fall är det sjukt korkat. I många fall skulle det vara betydligt bättre om man hade en gemensam lösning. Exempelvis har i dag inte alla regioner ens samma journalsystem. En gång i tiden fanns massor av system, sedan började nästan alla köra Cosmic och därefter så blev man rubbade i Skåne och Västra Götaland och köpte ett skitsystem från USA. Som ingen ville ha mer än några riktigt rubbade regionpolitiker. Men det var säkert lagen om offentlig upphandling som mer eller mindre fick dem till att byta system. Olika regioner har inte heller samma maskinparker från samma tillverkare. Alla sköter sina egna inköp i den meningen. Det kanske är billigare ibland, dyrare ibland men det gör det svårare att skicka personal mellan olika delar i landet om det skulle behövas. Med ett gemensamt journalsystem hade det varit enklare att skicka journaler, labbsvar och annat mellan regionerna och delar av regionerna. Idag vet man inte ens om system alltid fungerar ihop. Därför finns det fortfarande faxmaskiner.

Sedan gäller detta då inte enbart sjukvård utan regionerna gör så mycket annat. Kollektivtrafik är vanligen en region fråga, de driver även ofta olika folkhögskolor och en massa annat. Det är väldigt mycket administrativ personal som i stort verkar ägna sig åt navelskådande. Väldigt överbetald personal. Vill du arbeta inom regionen och ha bra betalat? Arbeta inte inom sjukvården. Ju längre från patienterna du kommer desto bättre förutsättningar för hög lön.

Vill du ha en fråga som kanske skiljer sig ännu mer än sjukvården över landet så se frågan om Färdtjänst. Helt olika system i olika delar av landet om hur det skall gå till, vem som får det, hur det betalas. Men det är samma regelverk och lagar. Men helt olika system. Särskilt då när den fastnar mellan kollektivtrafik och sjukvård i form av service- och sjukresor för de som är i behov av detta.

Löser ett förstatligande av regionerna alla problem? Nej. Inget löser alla problem. Löser det vissa problem? Förhoppningsvis. Skapar det nya problem? Troligen.

För anställda inom vården hade det troligen varit betydligt bättre avtals och lönemässigt att vara statligt anställd istället för att vara regionanställd. Jag tyckte mina avtal var bättre inom staten än regionen i vart fall.

Still confused but i a higher level!
Jag antar att regionerna avses bestå men att L och KD vill flytta sjukvården och skolan till statens ansvar.
Så det regionerna gör förutom vården kommer att finnas kvar och risken är väl att en masse regionala administratörer inom vården flyttas över till att sitta i möten om kollektivtrafik och annat, om nu vården försvinner till staten.
Således finns en stor risk att det bara blir dyrare och inte mycket bättre.
Kan tänka mig att det lär bli ett himla liv regionalt också om administratörer centralt i Stockholm ska sitta och bestämma över till exempel ambulanssjukvårdarnas arbetstider och annat.

Jag börjar mer och mer hamna i övertygelsen att om L och KD inte har en tydlig plan för hur denna överflytt ska gå till så ska vi låta bli.
Inget kommer att bli varken bättre eller billigare av att bara byta huvudmannaskap.

Det är väl i den meningen enklare att säga att man vill förstatliga sjukvården än att faktiskt göra det. Att småpartier lovar saker betyder vanligen ingenting för det kommer nästan aldrig att genomföras. I den meningen är det här också lite oklart om det bara är just sjukvården som skall förstatligas eller att staten skall agera huvudman för det hela.

De har väl inte riktigt sagt hur det är tänkt att det skall fungera. Därtill då blir det lite udda eftersom det då är så att Regionerna som har hand om sjukvården också har hand om en massa andra grejer. Skall regionerna finnas kvar och sköta det eller skall dessa frågor förflyttas till någon annan? Det är som sagt lite oklart.

Vi kan väl säga att oavsett vart "makten" skulle sättas skulle skulle en region vara glad och 20 stycken vara väldigt ledsna. Resten av landet hatar väl mer eller mindre aktivt redan Stockholm. Med tanke på hur dåligt regionen i Stockholm verkar fungera så är det kanske inte så att de övriga 20 står och väntar med glädje på att de skulle ta över och bestämma över deras verksamheter. Men som sagt oavsett vem, och hur och vart så kommer majoriteten att vara missnöjda när det sedan väl skulle ske.

För att då inte tala om all regionpolitiker, tjänstemän och handläggare som är knutna till den icke-sjukvårdsrelaterade verksamheten. De kommer alla blir väldigt missnöjda när de blir överflödiga. Eller så blir de inte överflödiga och det enda som händer är att vi får ännu mer administration och ännu mindre vårdpersonal. Ungefär som med Polismyndigheten. Det blev fler administratörer och personal i inre-tjänst. Det blev inte så många fler poliser i utryckningsverksamheten och yttre-tjänst. För det är jobbigt och lönen är bättre inne på kontoret.

Det finns som sagt en väldigt stor risk att det blir pannkaka av det hela om man inte är väldigt tydlig med vad det är man egentligen vill innan man börjar genomföra förändringar. Polismyndigheten är som sagt ett närmast varnande exempel. Polismyndigheten är också väldigt mycket mindre än all sjukvård i hela landet. Alla statliga myndigheter tillsammans i Sverige har idag ungefär 300k anställda. Sjukvården i landet har mer än det själv -- lite höftade siffror på ett ungefär så har du ca 150k sjuksköterskor, 100k undersköterskor, 50k läkare plus omkring 100k personal till som labbpersonal, terapeuter, apotekare osv. Sjukvårdspersonal skulle vara och bli den absolut största gruppen statligt anställda. Det är inte säkert att de andra statsanställda skulle gilla det. För sjukvårdspersonal skulle i praktiken bestämma allt.

I samband med detta föreslog de väl också att vårdgarantin skulle kortas från 90 till 30 dagar. Så jag hoppas de har väldigt mycket pengar över för de kommer behöva massutbilda vårdpersonal och bygga ut mängder med nya sjukhus för att kunna genomföra detta. Återigen, det är enkelt att lova på pappret när du inte behöver genomföra det. Väldigt svårt att se hur det skulle gå till i praktiken i verksamheten. Personalen och maskinerna på sjukhuset kan inte jobba fortare än de gör bara för att politikerna vill det. Så att såvida vi inte skall börja boka in patienter för besök mitt i natten eller kl 23.15 på kvällen och annat så vet jag inte riktigt när vi skall gå tid till detta. De flesta patienter brukar omboka eller avboka eller bara inte dyka upp om de får en tid tidigt på morgon eller senare på eftermiddagen.

Det måste ju ändå vara väldigt svårt för 21 regioner i hela Sverige att kunna leverera vård på ett effektivt och likvärdigt sätt? Nu fungerar väl vården i Sverige relativt bra men finns nog utrymme för förbättringar, genom samordning borde man kunna sänka kostnaden rejält för inköp, samordning av resurser, minska olika lager av byråkrati osv. Framförallt ska alla medborgarna kunna erbjudas likvärdiga behandlingar och väntetider oavsett vart i landet man bor.

Lite kort handlar det om att en stor del av befolkningen har ett sådant pass stort förtroende för staten att de tror att staten kan aldrig vara girig och snål.

I praktiken så kommer staten vara snål och lika girig som ett företag. Men när staten är snål och girig så är det andra termer som används: Bristande kvalitet, långa köer, outbildad personal osv.

"En stat gör aldrig vinst och kan inte gå med vinst" - Vänstertänk

Det är detta som ligger i grunden. Jag har hört många historier från folk som jobbar i vården och dom säger att deras chefer är lika mycket gris som en som köper och säljer aktier.

Vården är viktig för medborgarna. Därför kommer vårdfrågor främst att debatteras på nationell nivå och Rikspolitikerna kommer att vilja bestämma. En reform som garanterar exempelvis bra och likvärdig vård av elöverkänsliga i hela landet kommer alltså främst att debatteras på riksnivå och drivas igenom i form av lagstiftning som tvingar regionerna att erbjuda precis detta oavsett om de vill eller inte.

Eftersom debatten om vården främst är nationell så blir den regionala nivån främst en ren utförare. VI kan rösta fram politiker där men de kan inte egentligen göra någon skillnad. Eftersom beslut och prioriteringar kommer att fattas på riksnivån så blir regional nivå meningslös. Finns inget att gå till val på annat än att vara skicklig administratör.

Kommunal nivå lider av samma sak. Rikspolitikern beslutar om att föräldrar måste ha rätt till natt-dagis för barnen. Bara för kommunpolitikern att leverera.

Det som främst skulle förbättras är alltså att om det förstatligas så blir den politiker som lovat att förbättra vården också ansvarig för leveransen. Debatten skulle förbättras.

Annars är vårdens problem att brukarna inte är kunder. Kunden är den som betalar alltså budget ansvarig politiker. Det gör att den enskilda vårdtagaren inte kan välja bort en sämre vårdcentral och ta med sig sina pengar till en annan vårdgivare. Det går inte att välja att betala lite mer för en bättre vård. Går heller inte att välja ett biligare alternativ. Vårdtagaren har inget inflytande alls. Marknadsmekanismen fungerar inte alls här. Det är den enda effektiva mekanism vi har för att förbättra verksamheter och den används inte alls inom vården.

Det är värre för de som arbetar inom vården. Eftersom brukarna inte betalar så lönar det sig inte alls att göra ett bättre jobb så att brukarna blir nöjda och glada. Brukarna kan, och får inte, betala lite extra för bättre service. Då kommer heller inte bättre service att erbjudas. Finns inga incitament bland personalen att göra patienterna nöjda. Budget ansvarig politiker bestämmer vilken kvalitet vården skall ha och de anställda som bryr sig om brukarna får ta från sin fritid om de vill höja kvaliteten och exempelvis stanna och prata lite med en patient. Det enda som händer är att de får stressa för att hinna med och bränner ut sig.

Det enda som skulle hjälpa på sikt vore att flytta pengarna till brukaren så att denna får makten över resurserna och kan välja vilken utförare som får pengarna. Marknadsmekanismen fungerar men det kommer inte att hända oavsett så vad som än beslutas om politikskt så kommer vi att ta antigen stressad och utbränd personal. De enda som klarar att jobba där en längre tid är likgiltiga människor som inte bryr sig om patienterna alls....

Ingen rolig läsning men förmodligen en väldigt bra beskrivning av "vård-problematiken".
Tack för den.

Ett ytterligare aber är väl att det inte finns någon måttstock för vad som är tillräckligt bra vård.

Som i mitt fall där jag fått vänta i sex månader på att få träffa en ortoped. Är det acceptabelt eller inte? Jag har begränsningar i vad jag kan företa mig och inte samt vaknar av viss smärta på nätterna, men det finns säkert de som har det mycket värre än vad jag har det.
I en tidigare anställning hade företaget ett jättebra avtal med en privat vårdgivare. Chefen ansåg att vi skulle må så bra som det bara var möjligt för då tjänade bolaget mer pengar och då tyckte han att en dyr vårdförsäkring ändå var värd pengarna. Hade jag varit kvar hos det företaget hade jag förmodligen varit behandlad och smärtfri sedan flera månader tillbaka.

Du pekar på något som säkert kan spara både tid och pengar inom vården. Ett problem är dock att ingen vill framställa sig själv som överflödigt.
Varför ska någon inom region Stockholm kliva fram och säga att:
- Jag har pratat med tre kollegor med samma jobb i Region Uppsala, Sörmland och Västmanland och jag säger upp mig. Det jag gör kan skötas av en person i Västerås. Den personen kan även ansvara för Uppland och Södermanland.
Det finns inte på kartan att det kommer att inträffa.
Var och en ser om sitt inpinkade revir.

Förslaget är en nödlösning för skitregioner. Vi som bor i stora tättbefolkade regioner har en bra och välfungerande vård medan glesbygden varken kan rekrytera specialistkompetens eller hantera avstånden. Väljer man att bo i obygden får man nog ta konsekvenserna av detta val själv! Och vad blir nästa steg? Att staten tar ansvar över skola, förskola och äldrevård?

Det lokala och regionala ansvaret är bärande i en fungerande demokrati.

Den rimliga lösningen är att hålla de stora och resursstarka regionerna utanför detta valfläsk riktat mot skogsboende. Glesbefolkade regionen för helt enkelt samarbeta med varandra i stället för att gnälla om orättvisa villkor.

Att ge staten ansvaret medför bara ytterligare chefsled och ett lager administration till.

Jo det här är ju det stora problemet och genomsyrar nog det mesta i samhället. Svårt att göra något också då resursstarka väljargrupper är väldigt involverade i det hela. Kanske AI skulle kunna analysera det hela närmare?



Kanske glesbefolkade regionerna skulle knoppa av sig från Sverige och skapa en egen region som ser till att dess medborgares behov tillgodoses? Man kan ju passa på att därefter förstatliga alla naturresurser som idag skapar vinster i storstadsregionerna för att finansiera det hela...

Är ju ändå självklart att alla i Sverige ska ha en likvärdig vård och annan service, det är ju därför vi är organiserat som ett land. Annars kan ju landsdelar kanske byta till Norge, Finland, Danmark som kanske kan sköta det hela bättre.

Självklart är det intrsanta tankar.

Högerfolk tänker på djupet och funderar.
Vänsterfolk tänker inte. De håller på med aktevism och sväljer allt som medierna säger.

Svårt att se att det skulle bli nån förbättring.
Som flera andra tidigare sagt, det handlar om människor och staten är lika byråkratisk och oduglig som länen, kanske värre?