Debattstormen kring Ilona Szatmári Waldaus brev till den palestinske fången Ahmad al-Moghrabi har följt ett välbekant manus. Avslöjande, fördömande, krav på avgång. Men ingen har ställt de frågor som borde vara självklara i ett land som kallar sig rättsstat. Vad är en israelisk terrordom mot en palestinier egentligen värd? Och vem var det som startade drevet?
Al-Moghrabi dömdes aldrig i en civil domstol. Sådana är på ockuperad mark förbehållna israeler. Bosättaren döms enligt israelisk civilrätt. Palestiniern grips, förhörs och döms av militär, i ett system där ockupationsmakten är lagstiftare, åklagare, domare och fångvaktare samtidigt. Fällandegraden ligger på över 99 procent. Bevisningen hemligstämplas ofta, försvaret kringskärs, och domarna vilar enligt B'Tselem i hög grad på erkännanden. Tortyren mot palestinska fångar är inte en anklagelse utan ett dokumenterat faktum, belagt genom läckta videofilmer, genom vittnesmål från israeliska visselblåsare, genom FN-rapporter om elchocker och skendränkning och sexuellt våld, och genom soldaters egna ord. Varje jurist vet att ett erkännande framtvingat under tortyr är värdelöst som bevis. Det är själva grunden för det internationella tortyrförbudet.
Ändå behandlar svensk debatt denna militärdoms innehåll som ovedersäglig sanning. Den är utfärdad av en stat som konsekvent vägrar oberoende insyn i sina fängelser och rättsprocesser, som håller tusentals människor i administrativt förvar utan vare sig åtal eller rättegång, som står anklagad inför Internationella domstolen för brott mot folkmordskonventionen och vars regeringschef är föremål för Internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder. En rysk terroristdom mot en regimkritiker skulle ingen svensk ledarsida ta för god. Varför görs det i detta fall?
Drevet startades av Sofie Löwenmark på Expressens ledarsida, en av landets mest uttalat Israelvänliga opinionsplattformar. Löwenmark är ansvarig utgivare för sajten Doku, en donationsfinansierad verksamhet vars hela uppdrag är att granska islamistiska miljöer. Vilka kapitalstarka privatpersoner som finansierar verksamheten redovisas inte offentligt. Någon motsvarande granskning av israelisk statsvåldsutövning eller bosättarextremism förekommer inte i hennes journalistik. Det gör inte hennes sakuppgifter automatiskt falska, men det gör hennes material till vad det är, nämligen en partsinlaga från en aktör med tydlig ideologisk positionering, publicerad på en ledarsida med samma positionering. Den som kräver total transparens av Vänsterpartiet borde rimligen tåla frågan om sina egna finansiärer och sin egen ensidighet.
Ett solidaritetsbrev till en fånge genererar ett mediedrev. Samtidigt har tiotusentals palestinska barn dödats av Israels Militär som per defintion bör betraktas som ren stats-terrorism, bland . Fler döda kvinnor och barn under ett enskilt år än i någon annan konflikt på två decennier. Barn har dödats av bomber och drönare. Spädbarn har frusit och svält ihjäl. Dödandet har fortsatt även efter vapenvilan, senast när israeliska soldater sköt ihjäl ett sju månader gammalt spädbarn i familjens bil på Västbanken. Var finns Löwenmarks granskningar av detta? Var finns ledarsidans drev mot dem som beväpnar och diplomatiskt skyddar den ansvariga staten? Den som ägnar hela sitt journalistiska engagemang åt att jaga solidaritetsbrev men aldrig riktar samma lupp mot ett dokumenterat massdödande av barn får finna sig i frågan om det verkligen är principen om barns okränkbara liv som värnas, eller bara den ena sidans barn.
Den som beordrat attacker mot civila förtjänar hårda straff, utdömda i en rättvis process. Politiker som skriver brev utan att kontrollera mottagaren visar dåligt omdöme och ska kritiseras för det. Men rättssäkerhet är antingen universell eller ingenting. Att låta en ockupationsmakts militärtribunaler, kantade av dokumenterad tortyr och stängda för all oberoende granskning, ensamma avgöra vem som är terrorist, och att låta en uttalat ensidig publicist ensam avgöra vem som är extremist, det är inte att försvara rättsstaten. Det är att montera ner den.
Statsministerns bidrag till denna upplysande övning i rättsstatlig eftertanke har varit att tala om islamistisk infiltration, terrorromantik och antisemitism som frodas i Vänsterpartiet. Det är naturligtvis bekvämt. Den som ropar terrorromantik tillräckligt högt slipper tala om bevisvärde, tortyr, militärdomstolar och ockupation. Den som säger infiltration från Mellanöstern slipper förklara varför en israelisk militärdom mot en palestinier ska behandlas med större vördnad än en rysk dom mot en oppositionell. Och den statsminister som kräver sanningskommission om Vänsterpartiet, men inte visar samma iver inför Sveriges relation till en stat vars regeringschef är föremål för arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen, har möjligen inte tagit strid för rättsstaten. Han har bara upptäckt att ordet terrorism fungerar utmärkt när man vill slippa diskutera den.
Al-Moghrabi dömdes aldrig i en civil domstol. Sådana är på ockuperad mark förbehållna israeler. Bosättaren döms enligt israelisk civilrätt. Palestiniern grips, förhörs och döms av militär, i ett system där ockupationsmakten är lagstiftare, åklagare, domare och fångvaktare samtidigt. Fällandegraden ligger på över 99 procent. Bevisningen hemligstämplas ofta, försvaret kringskärs, och domarna vilar enligt B'Tselem i hög grad på erkännanden. Tortyren mot palestinska fångar är inte en anklagelse utan ett dokumenterat faktum, belagt genom läckta videofilmer, genom vittnesmål från israeliska visselblåsare, genom FN-rapporter om elchocker och skendränkning och sexuellt våld, och genom soldaters egna ord. Varje jurist vet att ett erkännande framtvingat under tortyr är värdelöst som bevis. Det är själva grunden för det internationella tortyrförbudet.
Ändå behandlar svensk debatt denna militärdoms innehåll som ovedersäglig sanning. Den är utfärdad av en stat som konsekvent vägrar oberoende insyn i sina fängelser och rättsprocesser, som håller tusentals människor i administrativt förvar utan vare sig åtal eller rättegång, som står anklagad inför Internationella domstolen för brott mot folkmordskonventionen och vars regeringschef är föremål för Internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder. En rysk terroristdom mot en regimkritiker skulle ingen svensk ledarsida ta för god. Varför görs det i detta fall?
Drevet startades av Sofie Löwenmark på Expressens ledarsida, en av landets mest uttalat Israelvänliga opinionsplattformar. Löwenmark är ansvarig utgivare för sajten Doku, en donationsfinansierad verksamhet vars hela uppdrag är att granska islamistiska miljöer. Vilka kapitalstarka privatpersoner som finansierar verksamheten redovisas inte offentligt. Någon motsvarande granskning av israelisk statsvåldsutövning eller bosättarextremism förekommer inte i hennes journalistik. Det gör inte hennes sakuppgifter automatiskt falska, men det gör hennes material till vad det är, nämligen en partsinlaga från en aktör med tydlig ideologisk positionering, publicerad på en ledarsida med samma positionering. Den som kräver total transparens av Vänsterpartiet borde rimligen tåla frågan om sina egna finansiärer och sin egen ensidighet.
Ett solidaritetsbrev till en fånge genererar ett mediedrev. Samtidigt har tiotusentals palestinska barn dödats av Israels Militär som per defintion bör betraktas som ren stats-terrorism, bland . Fler döda kvinnor och barn under ett enskilt år än i någon annan konflikt på två decennier. Barn har dödats av bomber och drönare. Spädbarn har frusit och svält ihjäl. Dödandet har fortsatt även efter vapenvilan, senast när israeliska soldater sköt ihjäl ett sju månader gammalt spädbarn i familjens bil på Västbanken. Var finns Löwenmarks granskningar av detta? Var finns ledarsidans drev mot dem som beväpnar och diplomatiskt skyddar den ansvariga staten? Den som ägnar hela sitt journalistiska engagemang åt att jaga solidaritetsbrev men aldrig riktar samma lupp mot ett dokumenterat massdödande av barn får finna sig i frågan om det verkligen är principen om barns okränkbara liv som värnas, eller bara den ena sidans barn.
Den som beordrat attacker mot civila förtjänar hårda straff, utdömda i en rättvis process. Politiker som skriver brev utan att kontrollera mottagaren visar dåligt omdöme och ska kritiseras för det. Men rättssäkerhet är antingen universell eller ingenting. Att låta en ockupationsmakts militärtribunaler, kantade av dokumenterad tortyr och stängda för all oberoende granskning, ensamma avgöra vem som är terrorist, och att låta en uttalat ensidig publicist ensam avgöra vem som är extremist, det är inte att försvara rättsstaten. Det är att montera ner den.
Statsministerns bidrag till denna upplysande övning i rättsstatlig eftertanke har varit att tala om islamistisk infiltration, terrorromantik och antisemitism som frodas i Vänsterpartiet. Det är naturligtvis bekvämt. Den som ropar terrorromantik tillräckligt högt slipper tala om bevisvärde, tortyr, militärdomstolar och ockupation. Den som säger infiltration från Mellanöstern slipper förklara varför en israelisk militärdom mot en palestinier ska behandlas med större vördnad än en rysk dom mot en oppositionell. Och den statsminister som kräver sanningskommission om Vänsterpartiet, men inte visar samma iver inför Sveriges relation till en stat vars regeringschef är föremål för arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen, har möjligen inte tagit strid för rättsstaten. Han har bara upptäckt att ordet terrorism fungerar utmärkt när man vill slippa diskutera den.