Jag funderar ibland över hennes blick.
Vad har hänt med den? Svårt att beskriva känslan man får men… tycker det finns något kvävt skrik av desperation i den. En hysteri som vill ut. Vad gör att en människa får en sådan blick?
Är det den djupa ångesten över skilsmässan som man desperat maskerar i lycka och nyförälskelse? Flykten från allt som var, allt som inte blev… som kommer ikapp. Insikten som ibland inte kan hållas borta. Jag förstörde allt. Jag sålde allt för att få leva i en image.
Är det därför hon jagar den fulare stilen efter den andra. Måste. Bort. Från. Allt som var. Måste få vara någon annan! Kasta ut alla böcker om höns! Aldrig mer en man! Aldrig mer en bondjänta! Allt som påminner om det som försakades. Bort!
Titta exempelvis på blicken här:
https://underbaraclaras.se/2026/07/13/vad-det-ar-skont-nar-man-far-latta-ankar/