Citat:
Ursprungligen postat av
Ddagen
Idag var jag ute och sträckte på benen lite för att komma igång efter en efterhängsen förkylning/något virus. Jag promenerade genom Drakenbergsparken där en unge på väg upp till en lite rutschkana bryter av en stor gren från en pil. Jag säger genast till föräldrarna att ni kan väl för fan inte låta ungen bryta sönder buskaget (pilen var inte ännu ett träd). Svaret jag fick av morsan: "han måste få göra det, han har autism"! Jaha ska du komma dragandes det där jävla autist-argumentet? Dra åt helvete fick jag till svar.
Man behöver fan inte vara barnpsykiatriker för att förstå att det måste vara av största vikt att redan från början sätta klara gränser för en unge som har (påstådd?) autism. Typisk jävla äckel-föräldrar boendes på Södermalm. Kräks på sådana jävla människor. Kart ungen måste få hugga ditt barn med sax, han har ju autism!
Sjuk nutid vi lever i.
Alla barn behöver lära sig vad som gäller, men det är ju extra viktigt om ungen dessutom har någon reell eller inbillad diagnos. Har man t ex en unge som visar tecken på ADHD-personlighet bör man ju t ex helt rensa hemmet på skärmar, bort med Teve, dator och som förälder får man också anpassa sig och t ex byta från smartphone till vanlig fast telefon (kallas kanske inte vanlig längre i och för sig) eftersom man vet hur lätt dessa barn fastnar i skärmberoende.
Om ett barn uppvisar autismtecken såsom överdrivet smala specialintressen eller undvikande av ögonkontakt får man lägga rejält med tid på att öva på ögonkontakt. Man kan säga t ex ”jag förstår att du tycker det är obehagligt med ögonkontakt, det tycker nästan alla, men du måste titta folk i ögonen ändå”. Man får begränsa tillgången till specialintresset och förklara tydligt att andra inte är det minsta intresserade av tågtidtabeller i Blekinge under 60-talet och att det därför inte får nämnas med ett enda ord.
Och tycker barnet att det är jobbigt att stå i kö, ja då övar man på att stå i kö.
Allt handlar ju om att barnet ska nå fram till vuxenlivet med så lite begränsningar som möjligt till följd av sin medfödda personlighet.
Då kan man liksom inte hålla på och uppmuntra och premiera det avvikande beteendet.