Citat:
Ursprungligen postat av
Denom
Minsta längd i universum, Plancklängden är väldefinierad. Men största verkar inte finnas då vårt universum skulle kunna fortsätta i all oändlighet bortom den horisonten vi kan observera. Hur går det ihop egentligen att det går att fortsätta i större och större skalor men att det skulle finnas en absolut gräns för det minsta vi inte kan gå bortom?
Universum må vara oändligt, men inte något i det som håller ihop. Universums accelererande expansion ger en kosmologisk gräns för hur stort något kan vara. Om någon struktur skulle vara större än det så måste dess ändpunkter röra sig inåt snabbare än ljuset (relativt materia som följer med i universums expansion) för att kompensera för hur rymden emellan expanderar.
Med nuvarande värde på den mörka energin är denna horisont
c√(3/Λ) = 17.55 miljarder ljusår
som väl då alltså kan kallas för en gräns för hur stort något skulle kunna vara.
Under universums inflationsepok var det också en sorts mörk energi som orsakade en accelererad expansion, men den var extremt mycket större innan inflatonfältet så småningom föll sönder till andra partiklar. DÅ var horsinonten bara omkring 10⁻²⁹m (någon miljon plancklängder) så DÅ var t o m atomer extremt för stora för att kunna hålla ihop.
