Citat:
Ursprungligen postat av
Roerlig
Det som "egentligen handlar om välbehag" (och obehag) är, ytterst, motivation till handling.
Varför strävan mot det ena och andra finns kan man sedan diskutera för sig. Om man exempelvis tar en sådan sak som att prestera och briljera med färdigheter, så är en plausibel hypotes att tendenser till sådana strävanden härstammar från sexuell selektion. Och om det är riktigt, så har sådana färdigheter ansetts attraktiva av den väljande och hos dem som väljs har de med en motivation till sådana tilltag haft större relativ reproduktiv framgång än andra. Att erfara välbehag eller tränga undan obehag av att prestera på sådant vis etableras därmed evolutionärt.
Lidande har alltid ett negativt värde i sig. Men i den mån ett negativt värde kan "köpa" en positiv nytta som vida överstiger det oönskade så är det ändå rättfärdigat. Gällande det finns dock olika inriktningar som menar att en sådan balansräkning av olika skäl inte är möjlig att göra och att lidandet som fenomen istället gör livet förkastligt oavsett.
I en beskrivning av mänsklig psykologi och av hur funktioner uppfattas av systemet självt, det vill säga av oss, så är lidandet eller obehaget motiverande, styrande och nödvändigt.
Detta synsätt innebär dock problem om man antar identitet mellan neurala processer och upplevelser, vilket är ett inte orimligt sätt att naturalistiskt betrakta sinnet på.
Om neuralt processande av signal om vävnadsskada och därpå följande korrektion av beteende, det vill säga antagandet av en ny konfiguration, är samma sak som upplevelse av smärta, så kan inte upplevelsen av smärta finnas där som ett motiverande led. Och vad skulle det vara som skulle motiveras i ett icke-dualistiskt sinne?
När lidandet är samma sak som den neurofysiologiska processen tycks alltså dess nödvändighet upplösas, annat än på så vis att det är en ofrånkomlig del av ett nödvändigt beteende (ta bort handen från plattan och undvika att göra om samma misstag). Upplevelsen är att detta är motiverande, men lidandet är givet en identitetssyn inte nödvändigt i sig.
Är lidandet alldeles meningslöst?
du blandar ihop en evolutionsförklaring med en motivationsförklaring.
Jag har inga invändningar mot att evolutionen sannolikt har använt välbehag och obehag som mekanismer för att forma beteenden. Det är en rimlig biologisk beskrivning. Men därifrån följer inte att alla mänskliga motiv eller värden kan reduceras till välbehag.
Tvärtom leder ditt resonemang till en intressant fråga som du själv berör. Om lidande och njutning bara är den subjektiva sidan av neurofysiologiska processer och inte någon separat motiverande kraft då blir det ännu mindre självklart att de utgör den yttersta förklaringen. Då är de snarare hur systemet upplever processer som redan pågår.
frågan "varför upplevs vissa saker som belönande?" återstår fortfarande. Varför ger lojalitet, sanningssökande eller uppoffring tillfredsställelse? Att svara "för att evolutionen gjorde dem belönande" är en historisk förklaring till hur dessa motiv uppstod, men inte en fullständig förklaring till hur de fungerar hos människor idag.
Jag tror forfarande att man måste skilja mellan tre nivåer:
evolutionen förklarar varför vissa motivationssystem utvecklades,
neurovetenskapen beskriver hur de realiseras i hjärnan,
psykologi och filosofi försöker förstå vad människor faktiskt värdesätter och varför de handlar som de gör.
Ingen av dessa nivåer gör de andra överflödiga.
lidandet tror jag därför inte är meningslöst. Evolutionen kan mycket väl ha gett lidandet en funktion som varnings- och inlärningssignal, men människor kan dessutom ge sitt lidande en mening genom sina värderingar, relationer och mål. Att lidande har en biologisk funktion utesluter inte att det också kan få en existentiell betydelse.