Rationellt självmord

Jag frågade AI, kan enligt filosofin ett självmord vara rationellt?

AI: ja inom filosofin finns det flera riktningar som argumenterar för att ett självmord under vissa omständigheter kan vara rationellt, men synen är mycket omstridd.

Haha vilken chock så filosofin har alltså inget svar på den här frågan heller. Det filosofiska hönshuset fortsätter med andra ord 😅

Studerar man filosofi med förhoppning om att hitta ett facit lär man bli besviken.

”Filosofi ska studeras för frågorna själva, eftersom frågorna vidgar vår uppfattning om vad som är möjligt.” Sa en klok man en gång.

Filosofin är process, det är en rörelse där frågorna är viktigare än svaren.
Precis som i livet är resan huvudsaken.

Absoluta svar finns i vetenskapen och inom religionen om man nu väljer att tro på den.

Det som "egentligen handlar om välbehag" (och obehag) är, ytterst, motivation till handling.

Varför strävan mot det ena och andra finns kan man sedan diskutera för sig. Om man exempelvis tar en sådan sak som att prestera och briljera med färdigheter, så är en plausibel hypotes att tendenser till sådana strävanden härstammar från sexuell selektion. Och om det är riktigt, så har sådana färdigheter ansetts attraktiva av den väljande och hos dem som väljs har de med en motivation till sådana tilltag haft större relativ reproduktiv framgång än andra. Att erfara välbehag eller tränga undan obehag av att prestera på sådant vis etableras därmed evolutionärt.



Lidande har alltid ett negativt värde i sig. Men i den mån ett negativt värde kan "köpa" en positiv nytta som vida överstiger det oönskade så är det ändå rättfärdigat. Gällande det finns dock olika inriktningar som menar att en sådan balansräkning av olika skäl inte är möjlig att göra och att lidandet som fenomen istället gör livet förkastligt oavsett.

I en beskrivning av mänsklig psykologi och av hur funktioner uppfattas av systemet självt, det vill säga av oss, så är lidandet eller obehaget motiverande, styrande och nödvändigt.

Detta synsätt innebär dock problem om man antar identitet mellan neurala processer och upplevelser, vilket är ett inte orimligt sätt att naturalistiskt betrakta sinnet på.

Om neuralt processande av signal om vävnadsskada och därpå följande korrektion av beteende, det vill säga antagandet av en ny konfiguration, är samma sak som upplevelse av smärta, så kan inte upplevelsen av smärta finnas där som ett motiverande led. Och vad skulle det vara som skulle motiveras i ett icke-dualistiskt sinne?

När lidandet är samma sak som den neurofysiologiska processen tycks alltså dess nödvändighet upplösas, annat än på så vis att det är en ofrånkomlig del av ett nödvändigt beteende (ta bort handen från plattan och undvika att göra om samma misstag). Upplevelsen är att detta är motiverande, men lidandet är givet en identitetssyn inte nödvändigt i sig.

Är lidandet alldeles meningslöst?

Jag argumenterar för vad som är rationellt att tro på. Ja, vi tänker helt olika, jag tänker rationellt i dessa frågor, och du tänker känslomässigt, vilket är helt okej om du föredrar det. Men diskussionen i denna tråd handlar just om vilken hållning som är rationell, inte om vilken som subjektivt känns bäst.

Ångest var bara ett exempel. Att känna några som helst negativa tankar över att ens liv kan ta slut i förtid är onödigt, eftersom du helt enkelt inte kommer att ha det minsta ont på något sätt av att du gick miste om saker. Det kommer att vara dig fullständigt likgiltigt, och därför per definition inte innebära minsta problem för dig.

Att känna sorg över att något kan hända dig som inte kommer att innebära minsta problem för dig är högst onödigt.

Jag kallade inte ståndpunkten för direkt korkad. Att använda en ståndpunkt som ett argument är vad jag kallade direkt korkat, vilket är precis vad du gör.

Det är det här jag vänder mig emot: "så skulle vi inte anse denne leva ett rikt och meningsfullt liv".
Varför skulle vi inte anse det? Att någon anser någonting är inget argument. Varför är det negativt för en person att gå miste om sitt liv? Att det anses vara negativt är inget svar på den frågan.

Det finns inget meningsfullt liv. Det finns ingen mening inom evolutionen. Organismer skapas utan något syfte, och när de väl dör har det ingen som helst betydelse hur de levde sina liv, om det var rikt eller fattigt. Det är totalt likgiltigt både för dem själva och för arten i helhet.

Detsamma gäller alla våra egenskaper, såsom förmågan att känna njutning och smärta. Dessa egenskaper har uppstått av en slump, och har levt vidare eftersom organismerna som besuttit dessa egenskaper har haft större sannolikhet att föröka sig och därmed förra vidare dessa egenskaper. Inget syfte, bara en automatisk kedjereaktion.

Det enda människan bryr sig om är att det känns bra i nuet. Det är det enda vi ständigt strävar efter. Om något känns bra så gör vi det, om något känns dåligt så undviker vi det. Någon större mening än så finns inte för oss. Det enda mål som drömmar och ambitioner egentligen fyller är att det känns bra att ha dem i stunden, det är egentligen bara därför vi är intresserade av att ha dem, inte för att målen är värda något i sig, för det är de inte.

Huruvida evolutionen har ett syfte så håller jag med dig. Evolutionen har inget mål eller någon avsikt. Den är en naturlig process. Jag har aldrig påstått något annat.

Betyder detta att människors liv därför saknar mening? Det följer inte logiskt.
Att universum eller evolutionen saknar ett yttre syfte innebär inte att människor inte kan tillskriva saker ett verkligt värde. Kärlek, vänskap, ansvar och sanning upphör inte att vara betydelsefulla bara för att de har uppstått genom evolutionära processer.

Sedan gör du ytterligare ett fel när du säger att "det enda människan bryr sig om är att det känns bra i nuet". Det är ju detta som behöver argumenteras för, inte förutsättas.
Människor väljer varje dag sådant som de vet kommer att innebära mer lidande än njutning. Att säga att de "egentligen" bara gör detta för att det känns bra gör påståendet omöjligt att motbevisa. Då definieras varje motiv automatiskt om till välbehag.

En bättre beskrivning är att människor inte bara söker välbehag. Vi försöker leva i enlighet med det vi uppfattar som värdefullt. Att lyckas med det ger ofta en djup tillfredsställelse, men tillfredsställelsen är inte nödvändigtvis orsaken till handlingen. den är en följd av att vi lever i enlighet med våra värderingar.

Att evolutionen saknar ett syfte innebär inte att mening är en illusion. Det innebär bara att meningen inte kommer utifrån naturen. Den uppstår i varelser som kan värdera, reflektera och välja vad som är viktigt för dem.

Vad får vi ut av att leva i enlighet med det vi uppfattar som värdefullt? Vad får vi ut av att leva i enlighet med våra värderingar?

Alla handlingar kräver motivation. Så vad är det som motiverar dig att göra det som känns viktigt för dig? Varför föredrar du att att göra en sak över en annan?

vår grundläggande arkitektur handlar om biologisk belöning och smärta, men människan har utvecklat förmågan att helt omdefiniera vad en belöning är genom sitt förnuft.

Djurens belöningar: Ett djur styrs av omedelbara, evolutionära belöningar som mat, trygghet och parning. De kan inte ändra sin programmering på ett djupare plan.

Människans belöningar: Människan kan ta dessa biologiska grunddrifter och koppla om dem till abstrakta koncept. Vi kan resonera oss fram till att en belöning kan vara att skriva en bok, donera pengar, fasta eller kämpa för mänskliga rättigheter. För hjärnan känns tillfredsställelsen av att uppnå dessa mål som en belöning, trots att de är helt skapade genom kultur och logiskt tänkande.

Eftersom vi kan resonera, är vi den enda arten på jorden (vad vi vet) som kan välja att gå emot våra evolutionära instruktioner. Ta preventivmedel som ett exempel: evolutionen har programmerat oss att njuta av sex för att föröka oss, men vi har resonerat oss fram till att vi vill ha njutningen (belöningen) utan att skaffa barn. Vi har separerat den biologiska funktionen från det personliga målet.

Belöningen är alltså i slutändan tillfredsställelsen, inte det vi gjorde för att nå denna tillfredsställelse. Handlingarna var bara ett mål för att nå denna känsla. Hade något inte lett till känslan av tillfredsställelse så hade vi aldrig varit intresserade av att göra det.

Det handlar alltså fortfarande om en biologisk funktion, strävan efter rätt kemiska substanser i hjärnan. Människans förmåga att reflektera och förstå samband leder till mer komplexa behov för att uppnå känslan av tillfredsställelse, men likt övriga djur är det fortfarande bara denna känsla vi strävar efter.

Fast du missar forfarande innebörden i frågan: "varför upplevs vissa saker som belönande?". Varför ger lojalitet, sanningssökande eller uppoffring tillfredsställelse? Att svara "för att evolutionen gjorde dem belönande" är en historisk förklaring till hur dessa motiv uppstod, men inte en fullständig förklaring till hur de fungerar hos människor idag.

man måste skilja mellan tre nivåer:

evolutionen förklarar varför vissa motivationssystem utvecklades,
neurovetenskapen beskriver hur de realiseras i hjärnan,
psykologi och filosofi försöker förstå vad människor faktiskt värdesätter och varför de handlar som de gör.

Ingen av dessa nivåer gör de andra överflödiga.

Fast du missar forfarande innebörden i frågan: "varför upplevs vissa saker som belönande?". Varför ger lojalitet, sanningssökande eller uppoffring tillfredsställelse? Att svara "för att evolutionen gjorde dem belönande" är en historisk förklaring till hur dessa motiv uppstod, men inte en fullständig förklaring till hur de fungerar hos människor idag.

man måste skilja mellan tre nivåer:

evolutionen förklarar varför vissa motivationssystem utvecklades,
neurovetenskapen beskriver hur de realiseras i hjärnan,
psykologi och filosofi försöker förstå vad människor faktiskt värdesätter och varför de handlar som de gör.

Ingen av dessa nivåer gör de andra överflödiga.