Laila i Perstorp har inte råd med tandläkare

Jag pekar på situationen. Ifall du nu "svälter" och har det "dålig" - då skaffar man väl inte barn. Att papporna väljer att lämna, eller om det är så att det är hon som får dom att vilja lämna - eller vad nu anledningen är så ifrågasätter jag båda sidorna.

Här finns det inget ansvar.




Exakt. Någon som svälter och har det dåligt ställt är inte överviktig, för då har man faktiskt inte råd med mat. Det här är ett I-landsproblem av en misslyckad fet kvinna som har kommit på ett sätt att kunna sitta hemma om dagarna och leva på bidrag. Du vet, jag ser rejäl skillnad på någon som faktiskt är fattig - inte har råd att äta VS en "fattig" som är extremt överviktig och äter en massa skräpmat - för att skräpmaten är så extremt mycket dyrare än att laga mat. Här är man lat, man äter skit och det finns inget som visar något form av självansvar eller att orka något.

Kvittar liksom ifall "man mår dåligt" eller något annat skit. Pratar vi nu faktiskt överlevnad, då pratar vi om att verkligen leva på existens minimum. När ens överlevnad står på spel, att faktisk kunna äta sig mätt för dag (veckan/resten av månaden) då räknar man varje kr för att få ut så mycket som möjligt och då är man inte i snabbmatshyllan för det är inte billigt att klämma i sig skräpmat varje dag.

Här är man så jävla bortskämd att man kan äta sig fet, oavsett ifall det är av "må dåligt" eller ifall hon bara är en tjockis som gillar chips. Att kunna hetsäta när man faktiskt inte har råd - existerar inte.



Ja, och "den är så tragiskt" bla bla bla - jävla empti skitsnack. Här måste man se verkligheten, oavsett hur tragisk den kanske nu var så har hon säkert gjort flertalet val i livet för att hamna där hon gör. Hon ser inte ut att behöva mer än vad hon har idag, med dom trippelhakorna så omöjligt att hon svälter! Hon måste ha gått på "mediciner" ett längre tag för att vi ska bekylla sånt skit, men då får man ju tänka på vad man äter - och inte svulla.

Liksom, what the fuck. Det är så jävla ironiskt att skydda ett fetto som gnäller över att hon får förlite pengar men är fet som en gris.

Jag känner inte personen artikeln handlar om så mina tankar här handlar inte om henne som person utan om hur någon som befinner sig i den situationen skulle kunna ha hamnat där.

Man föds in i en familj där man inte får speciellt bra förutsättningar varken genetiskt eller miljömässigt att utvecklas och utbildas. Inget kapital, varken ekonomiskt, socialt eller kulturellt.

Man lyckas ändå skaffa sig ett hederligt arbete till exempel i storkök eller som undersköterska.

Man lider av diverse former av psykisk ohälsa. Och kanske lite ADHD eller liknande på det.

Man har svårt att få livet att fungera, att planera och genomföra och tänka långsiktigt.

Man träffar en man som är ungefär likadan och blir gravid.

Förhållande blir naturligtvis besvärligt och snart tar det slut och sedan träffar man en ny man och bli gravid igen.

Att skaffa barn på barn blir ett sätt att fly in i en viktig roll och att skaffa sig en identitet och en försörjning.

Många barn med olika karlar blir det.

Barnen har också diverse diagnoser förstås och man har ont om pengar.

Man har ingen energi till att ta hand om sin hälsa och de antidepressiva läkemedlen man äter ger en glupande aptit och muntorrheten gör att tänderna far illa

Man äter billiga kolhydrater och blir tjock, får diabetes och ännu sämre tänder.

I det här läget är det nästan omöjligt att orka ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.

Likaså att skaffa sig en stabil relation med en god familjeförsörjare och fadersfigur till alla barnen.

Personen och alla barnen blir en belastning för samhället.

Barnen kommer troligtvis få liknande livssituationer.

Det intressanta är frågan om vilket ansvar en person har för att inte hamna i denna livssituation och vilket ansvar en person har att ändra på sitt liv när situationen väl har blivit så här?

Och hur vill vi som samhälle att vi ska ta hand om människor i liknande livssituationer?

Hur ska samhället kunna hindra att barnen går vidare till ett liv i bidragsberoende, ohälsa och fattigdom?

Återigen vill jag betona att det jag skriver här inte handlar om personen i artikeln eftersom jag inte känner denna, utan det här är ett teoretiskt exempel på hur en sådan utveckling ibland kan se ut.

Att det ena ger det andra och till sist är det så många svårigheter att det är i stort sett omöjligt att ändra på sitt liv.

Vad tycker ni andra?

Känner inte till denna kvinnas matvanor, men visst kan skräpmat vara billigt.

Jag påpekade tidigare att många fattiglappar lever på snabbmakaroner med margarin, falukorv och så billig ketchup på det.
Det är inte precis smalmat.

Sen vet jag inte hur snabbmats-scenen i Perstorp ser ut. Någon annan som vet? McD, Max?

Hade hon inte jobbat inom storkök? Då borde hon lärt sig ekonomisk matlagning, tycker man.

Det gör dock alla de andra partierna också.
Välfärdssamhället går dock mot sitt slut, det går inte att upprätthålla i längden om inget drastiskt händer.

Du kanske inte skriver rakt ut att du själv väljer att checka ut och leva på soss, men det är precis den sortens uppgivenhet och ansvarsfrihet som hela ditt resonemang banar väg för. När du sitter och staplar bortförklaringar på hög – allt från dåliga skolor och tomma lador till globala projekt och bidragsfällor – så blir kontentan av dina inlägg ändå ett enda stort försvar för passivitet. Du målar upp systemet som så felaktigt att individen plötsligt görs helt ansvarsfri, som om det vore logiskt att strunta i att anstränga sig bara för att samhället inte är perfekt. Men sanningen är att varje gång du argumenterar för att det inte är "lönt" att jobba på grund av höga skatter eller små marginaler, så rättfärdigar du just den där skadliga inställningen där man hellre låter grannen ta notan än att ta tag i sitt eget liv. Det är dags att inse hur dina egna inlägg faktiskt tolkas, för så länge du letar efter fel i samhällsstrukturen för att slippa prata om det egna ansvaret, så bär du fram precis den osunda bidragskultur som tömmer ladorna för dem som faktiskt behöver dem på riktigt.

Jag känner inte personen artikeln handlar om så mina tankar här handlar inte om henne som person utan om hur någon som befinner sig i den situationen skulle kunna ha hamnat där.

Man föds in i en familj där man inte får speciellt bra förutsättningar varken genetiskt eller miljömässigt att utvecklas och utbildas. Inget kapital, varken ekonomiskt, socialt eller kulturellt.

Man lyckas ändå skaffa sig ett hederligt arbete till exempel i storkök eller som undersköterska.

Man lider av diverse former av psykisk ohälsa. Och kanske lite ADHD eller liknande på det.

Man har svårt att få livet att fungera, att planera och genomföra och tänka långsiktigt.

Man träffar en man som är ungefär likadan och blir gravid.

Förhållande blir naturligtvis besvärligt och snart tar det slut och sedan träffar man en ny man och bli gravid igen.

Att skaffa barn på barn blir ett sätt att fly in i en viktig roll och att skaffa sig en identitet och en försörjning.

Många barn med olika karlar blir det.

Barnen har också diverse diagnoser förstås och man har ont om pengar.

Man har ingen energi till att ta hand om sin hälsa och de antidepressiva läkemedlen man äter ger en glupande aptit och muntorrheten gör att tänderna far illa

Man äter billiga kolhydrater och blir tjock, får diabetes och ännu sämre tänder.

I det här läget är det nästan omöjligt att orka ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.

Likaså att skaffa sig en stabil relation med en god familjeförsörjare och fadersfigur till alla barnen.

Personen och alla barnen blir en belastning för samhället.

Barnen kommer troligtvis få liknande livssituationer.

Det intressanta är frågan om vilket ansvar en person har för att inte hamna i denna livssituation och vilket ansvar en person har att ändra på sitt liv när situationen väl har blivit så här?

Och hur vill vi som samhälle att vi ska ta hand om människor i liknande livssituationer?

Hur ska samhället kunna hindra att barnen går vidare till ett liv i bidragsberoende, ohälsa och fattigdom?

Återigen vill jag betona att det jag skriver här inte handlar om personen i artikeln eftersom jag inte känner denna, utan det här är ett teoretiskt exempel på hur en sådan utveckling ibland kan se ut.

Att det ena ger det andra och till sist är det så många svårigheter att det är i stort sett omöjligt att ändra på sitt liv.

Vad tycker ni andra?

Begriper inte varför folk tvivlar på att hon har det knapert.

Bara jag som tycker att såna här artiklar är extremt provocerande? Man är väl för i helvete inte fattig med 15 000 kvar att leva på efter att räkningarna är betalda? Laila är alltså arbetslös och har således all tid i världen att laga billig näringsrik mat från grunden samt köpa kläder och leksaker begagnat.

Låt kärringen leva på 5 000 kr i månaden i ett år så hon får lite jävla perspektiv. Det blir 1 000 kr per person, även det går att leva på. Men då finns inga pengar kvar till tandläkarräkningen.

Hur fan kan hon ha mage att klaga när hon har det så jävla gott ställt trots att hon inte jobbar?

Artikeln i sin helhet: https://arbetet.se/2026/07/23/fembarnsmamman-laila-lever-pa-15-000-i-manaden-inte-rad-med-tandlakare/

Är verkligen barnbidrag/underhållsbidrag inräknat i hennes inkomst? För 5 barn betalas det ut 9 240 per månad.


25 000 i månaden är en låg men normal lön. Hur mycket borde man få i månaden för att inte jobba?

Bara jag som tycker att såna här artiklar är extremt provocerande?