Vad händer med SD, M, KD och L efter deras brakförlust i valet 2026?

När Tidöpartierna nu sannolikt förlorar valet 2026 blir det inte bara ett regeringsskifte. Det blir en identitetskris för hela det gänget.

Den officiella förklaringen kommer först att skylla på svåra tider, krig i närområdet, inflation, lågkonjunktur, tuffa reformer som inte hunnit verka. Det är väl delvis sant. Men det räcker inte. För en regering kan vara formellt stabil och ändå uppfattas som otillräcklig. Väljarna belönar inte bara ordning i Rosenbad. De vill se att trygghet, skola, vård, integration, ekonomi och vardag faktiskt fungerar bättre.

Det är ju där Tidö faller med brakförlust, inte på något kaos, utan på för låg upplevd leverans. Väljarna tycker så.

Moderaterna får då sin svåraste fråga sedan Reinfeldt. Är partiet fortfarande ett brett statsbärande borgerligt parti, eller bara administrativ motor i ett SD-dominerat block? När M nu gör ett svagt val kommer vissa kräva mer mitten, andra mer hård höger. Kristersson kan överleva första rundan, men inte frågan. Sannolikt behöver han bytas ut, likt Bo Lundgren för länge sedan.

Liberalerna står inför något ännu brutalare, sin egen överlevnad. När L åker ur riksdagen blir det inte bara ett dåligt valresultat, utan domen över ett parti som försökte vara skolparti, borgerligt samvete, Tidöstöd och liberal varningsklocka samtidigt. Det blev för mycket balansakt och för lite mark under fötterna. De var för svaga.

Kristdemokraterna får sin egen prövning. Partiet har blivit tydligare under Ebba Busch, men också mycket smalare. Vård, familj och trygghet är starka teman. Men om väljarna istället uppfattar KD som ännu ett argt högerblocksparti bland andra försvinner särarten. Då kommer frågan om KD sks tillbaka till omsorgs- och vårdprofilen eller ännu djupare in i kulturkonservativ blockpolitik?

Sverigedemokraterna kan samtidigt göra ett hyggligt val och ändå bli största förloraren. När Tidö nu faller hårt kommer partiets interna slutsats sannolikt bli att de kompromissade för mycket med Moderaterna. SD fick inflytande, men också ansvar för undantag, förseningar och uteblivna resultat. Efter förlusten lär kravet bli tydligt att nästa gång i en oklar framtid måste det till ministerposter, hårdare villkor och mindre tålamod med borgerlig försiktighet.

Det är här Medborgerlig Samling, Alternativ för Sverige och Örebropartiet kommer in.

MED kommer försöka samla frihetliga och reformborgerliga väljare som tycker att Moderaterna blivit för försiktiga, Liberalerna för trasiga och SD för socialt kollektivistiskt. Budskapet blir mindre stat, mer tjänstemannaansvar, lägre skatt, äganderätt och institutionell omstart. Problemet är att svenska småpartier sällan växer bara av att ha rätt i vissa sakfrågor. De behöver organisation, kända företrädare och en väljarkår som vågar ”riskera” sin röst.

AfS kommer säga att SD blivit ett trött gammalt parti. Det är deras chans – och deras återvändsgränd. De kan locka de mest besvikna SD-väljarna med återvandring, EU-motstånd och systemkritik. Men partiet har redan visat hur svårt det är att ta sig från radikal missnöjesmiljö till bred valrörelse.

Lokala Örebropartiet är mer intressant. Markus Allard kan bli den tydligaste blåslampan mot SD efter en stor Tidö-förlust. ÖP kan säga att SD fick chansen men blev Moderaternas gisslan. Där finns en politisk öppning. ÖP blandar slöserikritik, välfärdsretorik, migrationskritik och folkhemsarg kommunpolitik på ett sätt som stör både SD, M och vänstern.

Men även ÖP möter ju verkligheten efter valet. Kommunal politik avgörs inte i kul klipp på nätet, utan i budget, nämnder, skola, socialtjänst, äldreomsorg, personalförsörjning och kompromisser. Allards stora test blir därför inte om han kan få rätt i en debatt. Det är om han kan få en kommun och region att fungera bättre. Tveksamt.

Efter valet 2026 kan högern därför spricka i tre riktningar. Den moderata riktningen vill återta mitten och statsbärarrollen. Den sverigedemokratiska riktningen vill ha hårdare nationalism, mer kontroll och full regeringsmakt. Den lilla kvarvarande frihetliga riktningen vill minska staten, återupprätta ansvar och göra Sverige mer företagsamt.

Den som vinner den striden om några år blir den som förstår att väljare inte längre nöjer sig med blocklojalitet. Sverige behöver stram migration, men också fungerande integration. Hårdare kriminalpolitik, men också skola och socialtjänst som fångar barn tidigt. Lägre skatt på arbete, men också vård och äldreomsorg som levererar. Mer energi, snabbare tillstånd, starkare företagande och bättre uppföljning av varje skattekrona.

Vänstern har sin gamla svaghet att tro på mer pengar är samma sak som reform. Högern har sin nya svaghet, att hårdare ton är samma sak som resultat.

Tidöprojektets största historiska betydelse kan därför bli konstigt paradoxal. Ja, det visade sig att SD kunde bli regeringsunderlag. Men om projektet faller visar det också att stabilitet utan tillräcklig samhällsleverans inte räcker.

Efter Tidö kommer högerns verkliga prövning, att välja mellan megafon, förvaltning och äkta reformpolitik.

Sverige behöver inte bara en ny regering. Sverige behöver en ny verkstad. Vad tror du kommer hända?

Min fråga till dig är:

Är alla AfS numera valarbetare för sossarna?

Ja eller är det sossar som låtsas vara sådana som röstar på AfS.

Sossarna dvs fd Sveriges socialdemokratiska arbetareparti är inte längre ett parti för svenska arbetare.

Det var länge sedan de var ett parti för SVENSKA arbetare som de svek genom att förstöra välfärden.

Jag börjar tro på att M,KD och L inte vill vinna valet?
Det uttalande är ju ett kamikaze budskap inför valet.
Kan verkligen SD ta detta brutalt i tvåan en gång till och få en ännu större svekdebatt än tidigare.
Vänstersidan har nog redan beställt plakat och valmaterial där speciellt SD pekas ut med Moderaternas vallöfte.

Ett gyllene tillfälle för SD att rädda lite av sin ära och sätta stopp för Tidö samarbetet och gå till val som enskilt parti.
Nu har jag bestämt mig efter mycket velande.
Jag kan inte rösta på SD om dom försämrar A-kassan ännu mera.
Det var illa nog tidigare, gör dom det nu så är det slut.

ÖP, nu har ni en väljare till.

Du svarar inte på analysen. Du byter ämne till AfS och ”svenska arbetare” eftersom det är enklare än att förklara Tidöpartiernas svaga leverans.

Röster på AfS går inte till Socialdemokraterna. De ger bara inga mandat om partiet stannar under spärren. Din fråga bygger alltså på fel premiss.

Sedan staplar du slagord: S har svikit arbetarna, välfärden är förstörd och partiet är inte längre svenskt. Men du visar varken orsak, mått eller alternativ.

När högerns problem diskuteras svarar du med ett gammalt invandringsmanus. Det är inte en motanalys. Det är en flykt från frågan. Enfaldigt.

Röster på AfS går inte till Socialdemokraterna. De ger bara inga mandat om partiet stannar under spärren. Din fråga bygger alltså på fel premiss.

Då frågan är en icke fråga som icke kommer att ske.
MEN nu försöker sossetrollen och landsförrädare inom AfS påstå något helt annat.

Frågan borde istället vara:

Vad händer med S, C, MP samt V efter deras brakförlust i valet 2026?

Vilket är mera troligt i september.

Låt mig försöka förklara det, eftersom du verkar ha missförstått hur det svenska systemet med de två politiska blocken fungerar i dag: de rödgröna partierna (S, V, MP och C) och Tidöpartierna (SD, M, KD och L).

Varje högerröst som inte går till något av de fyra Tidöpartierna gynnar i praktiken de rödgröna i kampen om majoriteten. Om rösten i stället hade gått till ett av Tidöpartierna skulle den ha stärkt Tidösidan och därmed försvagat de rödgrönas möjligheter att få majoritet.

Enkelt uttryckt: En högerväljare som vill försvaga de rödgröna MÅSTE rösta på ett av Tidöpartierna. Annars blir den rödgröna sidan relativt sett starkare.

Varje röst till AfS, MED, Ambition Sverige, ÖP, Folklistan, Klassiska liberalpartiet eller liknade gynnar de rödgröna.

Du låtsas förklara valsystemet, men bedriver egentligen nån sorts väljardisciplinering. En AfS-röst går ju inte till Socialdemokraterna. Den ger bara inget mandat om AfS stannar under spärren. Att kalla detta en röst på just de rödgröna är din kampanjretorik, inte matematik.

Din logik borde därför riktas mot Tidöledningen, varför har fyra års regeringsmakt gjort den egna sidan så oattraktiv att väljare flyr, L riskerar utradering och M ligger efter SD?

Sedan 2022 har Sverige i praktiken haft ett tvåblockssystem: de rödgröna partierna (S, V, MP och C) och Tidöpartierna (SD, M, KD och L). Varje väljare har därför i praktiken två alternativ.

En vänsterväljare som vill försvaga de rödgröna röstar på något annat än ett rödgrönt parti.
En vänsterväljare som vill stärka de rödgröna röstar på ett av de rödgröna partierna.
En högerväljare som vill försvaga Tidöpartierna röstar på något annat än ett Tidöparti.
En högerväljare som vill stärka Tidöpartierna röstar på ett av Tidöpartierna.

Två exempel med småpartier som får omkring 10 000 röster, såsom FI, MED och AfS:

En vänsterväljare som röstar på FI försvagar de rödgröna och stärker Tidöpartierna relativt sett.
En högerväljare som röstar på MED eller AfS försvagar Tidöpartierna och stärker de rödgröna relativt sett.



Jag delar inte din slutsats, helt enkelt eftersom jag inte känner någon som röstade på Tidöpartierna 2022 och som nu funderar på att gå över till de rödgröna. Alla jag känner som röstade på Tidö 2022 tänker göra det igen, eftersom de anser att Tidöpartierna har genomfört mycket av det de lovade:

– sänkt skatt för löntagare och pensionärer
– stramare invandringspolitik
– kraftigt sänkta tandvårdskostnader för äldre
– lägre bensinpriser
– avskaffad avtrappning av jobbskatteavdraget, som Socialdemokraterna införde 2016
– sänkt skatt på ISK för småsparare, löntagare och pensionärer
– billigare kollektivtrafik
– lägsta skattetryck i 40 år
– lägsta asylinvandringen i 50 år
– sänkt skatt på mat och el
– fortsatt låg statsskuld i förhållande till BNP
– skärpta straff för grova brottslingar
– fler kriminella i fängelse
– avskaffade eller minskade ungdomsrabatter
– möjlighet att placera intagna i anstalter i Estland
– återinfört tjänstemannaansvar
– slopade mängdrabatter

Känner du någon som röstade på Tidöpartierna 2022 men som nu har gått över till de rödgröna? Det vore intressant att höra deras resonemang.

Jag har svårt att lita på opinionsmätningar, eftersom de ofta har visat sig vara osäkra i Sverige. I andra länder kanske människor är mer öppna med hur de tänker rösta, men så upplever jag det definitivt inte i Sverige.