Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Beroende på vilket svart afrikanskt land du talar om skulle kravet vara ännu större i det landet.

Inse vad meningen med tillvaron är.

Den blandning av människor som du beskriver nu är rätt svåra att generalisera kring men…
Många får inte ens barn innan de fyllt 30-40. De har haft gott om tid att bete sig på det vis du beskriver i så fall. Du lär komma till en kritisk ålder där det börjar bli rätt bekvämt att vara fri från den typen av ansvar barn innebär. Säg att du är runt 35 med en vettig inkomst och karriär, då ska du signa upp på att binda dig till att få barn där du rimligen över 20-25 år är ”låst” kring det. Tror många prioriterar friheten framför föräldraskapet. Själv tyckte jag det var rätt fint att komma igång med familjebildningen strax innan 30. Hade blivit klar med utbildning, jobbat ett tag och dessutom klarat av de där första förhållandena som vuxen de flesta behöver innan man hittar rätt.

Jag är 70 år nu och jag har valt bort barn i mitt liv vilket gjort det möjligt för mig att studera, göra karriär, flytta obehindrat och bo utomlands under perioder, i högsta grad strukturerat och målinriktat.
Nu på åldern ångrar jag inte mitt val och saknar inte barn, barnbarn ett dugg.

De flesta som skaffar barn gör det pga egna behov, sen sitter de där. Vissa älskar/gillar det, vissa genomgår det för att det förväntas av en, vissa överlever blott från dag till dag tills barnen är vuxna och flyttar hemifrån. Även om de älskar sina barn så ångrar fler än man tror att de skaffade barn överhuvudtaget. It takes all kinds.

Det jag inte förstår är deras besatthet av barnfria människor. Som sagt, barnfria människor är inget större problem i samhället. Däremot dåliga föräldrar och deras barn.....Jösses.

Håller med dig om att människor som tror att ett barnfritt-val handlar om lathet och egoism framstår som mentalt fattiga och onyanserade människor.

Börjar räkna ner tills en kvinna stormar in i tråden för att berätta hur HELT UNDERBART DET ÄR ATT HA BARN OCH HUR MYCKET HON ÄLSKAR SINA BARN OCH VILKEN VÄLSIGNELSE DET ÄR ATT HA BARN OCH HUR HON BARA INTE KAN FÖRSTÅ VARFÖR INTE ALLA SKAFFAR BARN!!, osv osv osv, helt jävla tondöv.

1, 2, 3, 4....

Jag är en 40-årig kvinna utan barn som aldrig har haft någon längtan efter att bli förälder. Jag tycker att TS poäng rimlig och jag tror mig ha läst att det finns studier som visar att kvinnliga akademiker med barn presterade i snitt bättre än barnfria kvinnor under en hel karriär, även om de har några år med lägre produktivitet under småbarnsåren.

Men. Jag känner inte igen mig själv eller mina barnfria kollegor i beskrivningen av barnlösa som själviska och inte lika handlingskraftiga. Jag och många barnfria kollegor är högpresterande samt lojala mot både arbetsgivare och vänner. Jag vill inte blåsa i min egen trumpet, men jag sätter oftast andra före mig själv och det inkluderar mitt jobb. Men studierna säger ju sitt om vi ska generalisera.

Alla människor är trots allt individer och jag tror att personlighetsdrag avgör hur vi presterar. Att studier eventuellt visar att just akademiker med barn presterar så bra över tid kanske snarare beror på deras personlighetstyp än själva föräldraskapet. Vissa karaktärsdrag ger helt enkelt olika fördelar i olika situationer, oavsett om man har barn eller inte. Kanske kompletterar vi varandra bra, vi barnfria och alla föräldrar? 😉

Jag tänker på diskussionen om vad som är själviskt. Att skaffa barn är ju också ett personligt val, även om det innebär att man gör stora uppoffringar av sig själv längs vägen. Vi som väljer bort barn är inte mindre empatiska än de som väljer att bli föräldrar, vi riktar bara vår omsorg åt andra håll och då inte nödvändigtvis på oss själva. Mitt liv blir helt komplett och meningsfullt genom att jag får ta hand om djur, det gör mig lycklig.

Och detta fick bli mitt första inlägg på Flashback, i ett ämne som känns relevant 😋

Jösses så tragiskt läsande. De flesta jag känner som inte har barn är enormt ambitiösa, välutbildade, strukturerade och engagerade i olika frågor både på jobb, i studier och fritid som rör allt från politik, natur, djur, människor och flera arbetar extra ideellt.

Att ha kollegor som inte har barn är en fröjd tycker jag. De är pålitliga, på plats, kommer aldrig sent till möten, sitter inte med mobilen i handen (OM barnet kaaanske sms:ar), och de pratar om betydligt roligare saker på rasterna än blöjor, inskolning, läxor, hockeymatcher och fotbollsträningar.

Men, att ha vänner och kollegor som är föräldrar är bra det med, på andra sätt. Jag önskar bara att de vore lite mer öppna för att alla kanske inte vill leva det liv de själva gör och att de kan försöka förstå att meningen med livet för alla inte behöver vara barn. Absolut inte.

Kloka ord.

Empati hör inte enbart samman med föräldraskap. Det är absurt att tro eller påstå från andra. Och att skaffa barn är enligt mig själviskt om något. Det är ju för ens egen skull en skaffar barn. Inte för det barn som inte existerar.

Du avslutade ditt resonemang med jobbet och jag förstår inte riktigt vad du menar med det.

Livet är en resa där vi själva väljer att resa 1:a, 2:a eller 3:e klass.

Själv sitter jag på mellan 1:a och 2:a och livet kan vara underbart!

Hur många av ungarna som sätts till världen hamnar ens på 2:a?…..

Klokt och nyanserat, håller med dig till punkt och pricka

Innan jag klev sjukpensionär efter ett decennium sjukskriven så hade jag arbete. Men jag visste redan som tonåring att jag aldrig vill ha barn. Jag har dessutom tagit hand om syskon med lika ansvaret som ligger naturligt på föräldrar så varit föräldraroll 80% så nej jag är inte ett dugg sugen. Jag har sjukdomar psykiskt och jag anser inte mig som lämplig som mamma, dessutom har jag redan svårt med vardagen än då.däremot har jag djur, som kräver rutiner, aktiviteter och insatser för att inte bli isolerad och stöd i vardag. Maken har int heller någon lust med barn ,han har en gudson som vi kan umgås med ändå då och då. Även han har fysiska sjukdomar, och npf och jag har npf + sjukdomar psykiskt.

Jag är uppvuxen med missbrukare och aldrig haft en förälder i hela mitt klarat mig själv. Men sjukdomen min make har som min förälder hade ger sannolikheten att ärva de för ett barn väldigt hög. Vi känner att det räcker med djuren och livet i övrigt. Jag anser ska man ha barn så ska man bry sig om barnet, ha ekonomiska förutsättningar och ge barnet möjlighet att bli en bra individ.

Vilka är det som jobbar på arbetsplatserna när de med barn inte vill? Jo, de barnlösa. Så håll käften på dig.

Dessutom - bara för att jag själv inte har barn så har jag flera barn i min krets som jag älskar som om de vore mina. Syskonbarnen och mannens syskonbarn, samt vänners barn, och jag är dessutom gudförälder.

Fortsätt kasta bajs på andras livsstilar än din egna, du blir inte lyckligare för det. Du låter ändå bara jävligt bitter.